Pengarna eller livet!

Bengt Göransson pengar, solidaritet och dagens samhälle.

En femtonårig flykting som gjort flera självmordsförsök hotas av utvisning. Ministern med rätt att bevilja asyl hänvisar till regler som måste följas, när han vidhåller beslutet.

Fem barn som nyligen förlorade sin mamma – hon omkom i en bilolycka – ska kastas ut ur sin lägenhet i Täby. Den ansvarige politikern hänvisar till kraven på sekretess, han får inte uttala sig, Mamman stod för kontraktet, och pappan, som vill ta över det, är inte så skötsam som han borde vara, om vi förstår politikern rätt. Reglerna måste följas, att fem barn ställs på gatan går inte att göra något åt.

I dagens samhälle är nästan alltid respekten för pengarna viktigare än respekten för medmänniskan.

Budgeten, inte behoven, avgör vad vi gör. SOS Alarm drivs som ett affärsföretag med avkastningskrav som grund.

Tillgången till medicin minskar när apoteken blir fler. Jag borde därför bli glad, när jag läser en debattartikel av Stockholms biträdande socialborgarråd, kristdemokraten Eva Samuelsson. Hon är insiktsfull och medkännande, när hon skriver om utsatta barn och deras utanförskap. Många lever i miljöer, där de far illa. Psykisk ohälsa, drog- och alkoholmissbruk, våld är sådant som präglar deras liv.

Och ändå lever de i en stad, Stockholm, som är välmående. Där är ekonomin god, arbetslösheten relativt låg och tillväxten tillfredsställande.

Hennes lösning är att Stockholm i likhet med Region Skåne och Västra Götalandsregionen inrättar en social investeringsfond. En sådan skulle skapa de resurser som behövs för att man ska kunna göra förebyggande insatser bland utsatta barn och ungdomar.

När jag ser hennes förslag, funderar jag över hur det kommer att hanteras. Den politiska majoritet, i vilken hon ingår, kanske gillar förslaget, förstås helst under förutsättning att det kan finansieras utan skattemedel – skatteavdrag för bidrag till den sociala investeringsfonden är ett uppslag. Det är inte otänkbart att oppositionen också gillar det, utan avdragsrätt dock.

Så ser jag att regeringen redan är på spåret. Partiledarna lovar miljoner till utsatta områden, det som förr kallades slum, när de är på besök hos verklighetens folk, som termen lyder.

Inte utan elakhet noterar jag att de då påminner om den överklass som förr under sina resor i den fattiga världen roade sig med att kasta mynt i havet för att få se fattiga barn dyka efter dem.

Men framförallt börjar jag ifrågasätta om det verkligen är dessa riktade insatser som behövs mest. Fonder må ha aldrig så vällovliga syften, men de befäster föreställningen att alla samhällsproblem politiskt bara kan lösas med insatser av pengar.

Klyftor mellan människor skapas nämligen inte bara av inkomstskillnader. Jämlikhet är en fråga om värdering och människosyn, och den skapar man inte främst genom ekonomisk fördelningspolitik. Att välgörenhet lätt präglas av förmynderskap är en sak, men fördelningspolitiken kan också göra det – vi ska hjälpa dem som inte klarar sig själva.

Respekt för medmänniskan och en minskad tro på egoismen som drivkraft för all utveckling är inte något som kan ersätta konkreta akutinsatser idag för dem som har det svårt. Men att tro att pengaflöde ensamt skulle kunna skapa ett gott samhälle för alla att leva i är en farlig illusion.

Bengt Göransson
bengt.goransson@abfstockholm.se