Rasisten som kom in från kylan

Johan Malmberg om två år med sd i riksdagen.

I dag, tredje söndagen i september, är vi halvvägs in i den första mandatperioden med sd och främlingfientligheten i riksdagen.

Redan inför valet 2006 då sd skulle göra sin stora breda inmarsch i fullmäktigen runt landet, fick man hjälp med att slipa på taktiken. Dansk folkeparti engagerades som konsulter. Pia Kjærsgaard och Jimmie Åkesson framträdde gemensamt på ett möte i Höganäs. När så sd tog det slutgiltiga steget in i riksdagen 2010 var mångas förväntningar att det kunde gå precis som i Danmark. Att sd fick sätta agendan för regeringen, media och det offentliga samtalet.

Två år senare kan man konstatera att Sverige parlamentariskt klarat sig bättre än väntat. Redan på valnatten markerade Fredrik Reinfeldt och samtliga partiföreträdare att sd skulle hållas på armlängds avstånd – och i stort har distansen hållits. Åkesson behandlas fortfarande som den extrema figur han är i politikens vardag, i riksdagslunken. Sverige har under denna mandatperiods första hälft inte förvandlats till ett Danmark, ett Holland eller ett Ungern. Främlingsfientligheten i riksdagen har, trots sd:s vågmästarroll, förblivit en relativt sett svag kraft.

Men, om inte sd gjort avtryck parlamentariskt är det svårt att blunda för påverkan på samhällsklimatet.

Bara de allra senaste veckorna har samhället sviktat under en klick extremister i Forserum. Den forne publicistklubbsordföranden (!) Ingrid Carlqvist har startat en främlingsfientlig tidning. Lars Vilks har stått på extremhögerns Sion-konferens och medan samma rörelsens ledare Pamela Geller eldade upp sina anhängare att sprida sig på sociala medier föll trollens sista fria bastion hemma i Sverige, Newsmill, när kommentarsfälten stängdes.

Visst hänger det ihop. Det är bara frågan om vilken sd:s roll är?

Om man tittat på en annan del av nyhetssfären publicerar tidningen Efter Arbetet denna vecka citat av skånska företrädare för sd som gjort sig skyldiga till grova rasistiska tillmälen; "arabslödder" (Håkan Malmgren, Tomelilla), "Flyktingar är kriminella" (Lars-Wilhelm Larsson, Sjöbo), "stoppa islamiseringen med vapen" (Peer Pedersen, östra Göinge) osv, osv. Exemplen är oändliga under dessa två år – och alltid säger partiet att det inte representerar partilinjen. Det är en strategi som professor Ruth Wodak sett hos alla Europas populistpartier; först yttrar de sig extremt och sedan backar de. På så sätt ges de en tacksam offerroll i det etablerade samhället. Samtidigt får människor en hint av vad de egentligen står för, bakom den plikttrogna fasaden.

Dessutom tycks denna typ av åtalbara utfall inte leda till domstol, för "vi vet ju hur de är". Sd har fått en gräddfil i offentligheten, som paria men också som den objudne fripassageraren ingen kan slänga av atlantångaren. Jag ringer Daniel Poohl på Expo och undrar hur han uppfattat läget.

"Vi är helt klart inne i ett slags normaliseringsperiod, där andra partier låter dem vara utan att följa dem, där journalister följer dem utan att låta dem sätta agendan. Samtidigt har de blivit den naturliga kanalen för rasismen och främlingsfientligheten, det ger i sig ett självförtroende åt de som delar deras åsikter."

Ja, att beskriva läget är komplext. De senaste åren har såväl antalet personer i den radikala extremhögern minskat som acceptansen för invandring ökat. Detta samtidigt som vardagsrasismen hårdnat. Tänkbart just för att den blivit mer rumsren via sd.

En anledning är att politiker och media omedvetet känner sig tvingade att förhålla sig till sd.

Som när "Aktuellt" i vintras i ett reportage ställde frågan "Har invandringen gått för långt?" följt av Åkessons kommentar! Eller när Expressens ledarskribent Anna Dahlberg förra helgen skrev att "Vi kan inte låta Sverigedemokraterna hålla flyktingfrågan som gisslan. Vi behöver prata om den växande strömmen av asylsökande till Sverige". Hon gör sd en ofantlig tjänst genom att underförstått säga att svensk asylpolitik inte kan diskuteras. Men vem har påstått motsatsen? Just det. Sd.

En annan delseger är när Fredrik Reinfeldt pratar om "etniska svenskar" eller moderaten Thomas Bölmark twittrande beskriver Nalin Pekgul som "klappturk".

Det kan ju tyckas att denna utveckling strider mot de rasande kulturdebatter som sker så fort n-ordet används. Tänk Makode Lindes blackfacetårta eller nu Stina Wirséns Lilla Hjärtat. Men om vithetsnormen är en flera decennier gammal kamp som nu satt sig, har den svarte mannen ersatts av muslimen. Och islamofobin är sd:s spelkort. Minns burkavideon i förra valkampanjen. Och betänk dagens uppiskade muslimhets.

Partiet blir främlingsfientlighetens naturliga plattform – och den breda opinionens motståndare. Polariseringen ökar i takt med att alla tvingar sig att förhålla sig till dem – i ett alltmer isande samhällsklimat där dessa frågor står i centrum.

Hösten 2012 börjar Sverige alltmer likna ett eko av främlingsfientlighetens tidiga 90-tal. Sd har på ett strategiskt omärkligt vis varit den som satt agendan och retoriken för rasismen i offentligheten. Frågan är vad som sker under mandatperiodens andra hälft, när man kanske tvingas svara för samhällsklimatets konsekvenser.

Johan Malmberg
johan.malmberg@hd.se 042-489 92 31