Det är principen Månsson!

I veckan såg jag Stadsteaterns stora höstsatsning, dramatiseringen av Hans Alfredsons "Den enfaldige mördaren". Jag satt på rad 14 och överblickade både publik och det imponerande scenmaskineriet med sina metallstegar och neonupplysta scenografi.

Den stackars Sven (en klockren gestaltning av Erik Borgeke) i sin svinstia, den förskräcklige fabrikören, en verkligt ond man i Michael Segerströms imposanta gestalt, Svens syster Vera med ursprunget hängande om halsen som ett trasigt Höganäskrus när hon ska ta sig uppåt på den sociala stegen, 30-talsnazismens skränande rasister, den rättrådige Andersson som tror att en ny tid randas där rättvisa är möjlig. Och så Månsson. Han som på julafton tvingas överlämna sitt ihopskrapade arrende och får se sina tummade sedlar demonstrativt eldas upp.

"Det är inte skitsumman det handlar om, det är principen Månsson!"

Det är en välspelad föreställning om ett Sverige med knivskarpa, tydliga klassklyftor. Ni vet sådana som vi inte ser i Sverige längre. Klassamhället försvann visst under vårt välbyggda folkhem och varken moderata socialdemokrater (som älskar sänkta bolagsskatter och fräsiga vinster i välfärden) eller det nya arbetarpartiet de nya moderaterna (som älskar fräsiga vinster i välfärden och sänkta bolagsskatter) känns vid några klassklyftor i dagens Sverige. Nu är vi alla lycklig medelklass mitt i livet, i bästa fall "etniska svenskar", fullt upptagna med att konsumera mera för att tillväxtens ekorrhjul ska snurra för evigt. Med lyckliga barn som aldrig blir några enfaldiga mördare.

Där jag sitter och blir alltmer gripen av barnen Maria och Sven, så präglade av sina handikapp, så socialt stigmatiserade, så ensamma, så rättslösa – den andra akten kramar verkligen hjärtat allt hårdare – blir pjäsen samtida för mig.

Jag tänker på Khaled Maana som i veckan, efter sex år i Sverige och med nytagen studentexamen, skickades iväg från Helsingborg till Libanon mot sin vilja och mot sunt förnuft.

Hur var det nu med Barnkonventionen? Den som FN antog 1989 och som 193 länder, däribland Sverige, har ratificerat.

Ett svenskt löfte om att varje människa under 18 år räknas som barn, att alla barn har samma rättigheter och lika värde, att inget barn får diskrimineras, att detta gäller varje barn som befinner sig i Sverige, ensamkommande eller inte. Och att vår lagstiftning ska anpassas till denna konvention.

Intill detta existerar Rädda Barnens rapporter. Allt fler barn växer upp i fattigdom i Sverige. 2012 är de 248 000. 28 000 fler än 2011. Mer än var tionde svensk unge lever i familjer med för låg inkomst. Dessa barn löper överhängande risker att få sämre hälsa, sämre utbildning och har sämre möjlighet till fritidsaktiviteter.

Precis sånt som skiljde överklassbarnen från arbetarungarna på 30-talet. Som stämplades in i föräldralöse Sven i mjölnarstugan.

När människor i dag kastas ut i arbetslöshet, när allt fler människors fattigdom får betala skattesänkning för bolagen och nästa jobbskatteavdrag för dig och mig, när människors pengar inte räcker ens till julklappar till ungarna, är jag plötsligt tillbaka i "Den enfaldige mördaren":

Det är arbetslinjen, Månsson!

Gunnar Bergdahl
gunnar.bergdahl@hd.se 042-489 90 06