Hoppets hamn är stängd

Kristian Lundberg om vita bussar som kör åt fel håll.

De vita bussarna. Ett motstånd. En folkhjälte. Berättelsen om Folke Bernadotte är så intimt förknippat med just dessa bussar, de vita – och vägen till frihet. I Magnus Gerttens omtumlande och viktiga film ”Hoppets hamn” kan vi också se dessa överlevande människor ankomma till Sverige, i trasor, i svält och sjukdom – men också äntligen i hamn. Upprättelse. Hopp. Våren 1945 lyckades Bernadotte efter förhandlingar med Heinrich Himmler ”och tack vare sin organisationsförmåga och civilkurage att rädda mer än 15 000 människor, därav många judar, från tyska koncentrationsläger.” Dessa människor nådde Sverige i de vita bussarna.

Våren 1945. Civilkurage. Vita bussar. Ett motstånd.

2012 åker de vita bussarna igen. Den här gången på andra hållet. Den här gången för att deportera människor från olika förvar i Sverige, till en minst sagt osäker tillvaro i Irak. Bussarna körs från förvaren med hjälp av poliseskort. På amatörfilmer (bambuser.com/v/2740596) kan man se enstaka aktivister på plats som vittnen.

Och vi ser också ett mänskligt nät av poliser som skapar passage för bussarna.

Hoppets hamn är stängd. Våra samtida vita bussar körs utan registreringsskyltar. Man anonymiserar transporterna för att aktivister inte skall kunna påverka bussbolagen. Bristen på insyn är total.

Och frånvaron av möjlighet till dialog stryps, för vad är faran med att som medmänniska få lov att utöva sin konsumentmakt? Vad kan jag göra om jag inte finner mig i anonyma massdeportationer till Irak? Jag väljer nämligen flygbolag efter deras inställning till deportation, likaså bussbolag. Denna vardagliga grymhet och likgiltighet som också antar absurda proportioner, för var är det civilkurage som regeringen högtidligt talar om i fallet Bernadotte? Inte vid förvaren i Sverige i alla fall – och på en mobilfilm vid deportation frågar filmaren en polisman: men har du inte ett personligt ansvar i detta? Han svarar inte.

Kristian Lundberg