När tidningarna abdikerar

Mats Holm om Svenska Dagbladets ödesmättade neddragningar.

Svenska Dagbladet lägger ner sin kulturdel, och hela sportredaktionen. Två besked som pekar i en riktning: de stora morgontidningarna blir alltmer lika Metro. Minns när den kom, 1995, smarta Stenbeck snodde annonser från morgontidningarna med sin gratisavisa. Det fanns de som förutspådde att med Metro skulle tidningsbranschen gå en ny vår till mötes. 

Förortens folk, de som inte hade råd med morgontidningar eller tyckte dem var för pretentiösa, skulle hitta ett snabbare och billigare sätt att samhällsorientera sig. Gratistidningen var en demokratifråga, sades det.

Och på de sjutton år som gått sedan dess har vi sett hur de prenumererade morgontidningarna förvandlats: till tabloider, till uppslag med kortare texter, nästa steg är att det kvalificerade materialet försvinner.

När det gäller sporten är det alltså en hel redaktion som ska läggas ner. Man ska i stället köpa in material. Svenska Dagbladet har kanske inte lyckats göra som Aftonbladet, ge plats för begåvade och ambitiösa skribenter som Simon Bank,  Erik Niva och Johanna  Frändén, som skapat sig en läsekrets både på  bloggen och i papperstidningen,  SvD har förlitat sig på ”old-school”, på Jan Majlard som skrivit personligt och ofta roligt om fotboll och bandy, på tennisskribenten Jonas Arnesen som varit först med att förutsäga vad som kommer att ske i inom tennisen. Gott så, men kanske inte genreförnyelse.

Svenska Dagbladets kultursida har varit en av landets bästa: hållit fast vid kärnverksamheten, kvalificerad litteraturkritik, bildning, en långsammare läsart, kultursidans innersta mening, i tider där DN plockat in nöje, väskdebatter och lyckliga skilsmässor, Expressen blivit streetsmart snarare än djupsinnig, och Aftonbladet alltmer politisk. SvD:s kultursidor har kännetecknats av självförtroende.

Ska man i detta besked försöka se en trend är det svårt att säga annat än att samtliga kultursidor är borta inom en snar framtid. I alla fall som vi är vana att se dem. Ann Lingebrandt skrev på dessa sidor om Bonniers nya bokmagasin häromdagen. I radio och tv har ett mer prat- och underhållningsinriktat sätt att ta upp nya böcker blivit vanligare. Den sortens kulturjournalistik knuffar ut den kritiska.

Den är billigare, snyggare och kan räkna med hjälp från förlagens marknadsavdelningar.

Svenska Dagbladets kultursidor, med sin betoning på det seriösa och sitt vakthållande vid tanken att läsarna just på dessa sidor vill ha ett tempo i en annan puls än nyhets-, nöjes- och debattsidornas, var beundransvärd. Och det är synd att ägarna och ekonomerna inte begriper att det är den analysen som är framtiden.

Visst kommer det kritiska samtalet att hitta andra kanaler. På ABF-kurser, i skrivarcirklar, folkhögskolor, läsecirklar, i nätdiskussioner, i smala tidskrifter pågår det redan. Men den demokratiska tanken att också de kvalificerade och fördjupade idé- och kritiksamtalen ska vara tillgängliga, locka andra grupper än kotterierna är nödvändig, annars blir detta samtal för kvavt och stillastående. Därför är det kulturjournalistik och kritik som har en chans att nå en stor bred publik en demokratisk angelägenhet.

När tidningarna abdikerar återstår public service. Ett seriöst dagligt litteraturprogram i SVT 1 – primetime. Vad säger Eva Hamilton?

Mats Holm
n.mats.holm@hotmail.com