Dagens Nyheter & yttrandefriheten

Här är texten om Ship to Gaza som stoppades.

Den text som vi i dag tillhandahåller på webben är ett refuserat inlägg till Dagens Nyheters ledarsida. Det är skrivet av Ship to Gazas talesperson Mikael Löfgren. Han reagerade på propagandistiska faktafel i Susanna Birgerssons ledare (DN 20 september). Sakfel som fått vidare spridning på andra ledarsidor. Men någon replikrätt existerar inte enligt DN:s politiske chefredaktör, liberalen Peter Wolodarski. Det är sorgligt men sant. Ett av yttrandefrihetens fundament är en öppen debatt. I en sådan får olika uppfattningar komma till tals. En angripen eller kritiserad part kan försvara sig och sina uppfattningar. Den livsviktiga offentliga debatten kan leva. Därför publicerar vi, när nu DN avstår, detta inlägg.

/Gunnar Bergdahl Kulturchef

I ett avseende är Ship to Gaza helt okontroversiellt. I princip ingen försvarar längre blockaden mot Gaza av det enkla skälet att det inte finns några hållbara argument.

Blockaden hindrar varken införsel av vapen, avskjutning av raketer eller Hamas regeringsinnehav. Allt den lyckas med är att fördjupa bitterheten och misstänksamheten på ömse sidor om den mur som ringar in den lilla strandremsan vid Medelhavet. Ingen medborgare i Israel har blivit säkrare tack vare blockaden.

Tvärtom. Alla invånare i Gaza drabbas däremot av blockaden, oavsett ålder, kön, politisk uppfattning. Därför fördöms blockaden som kollektiv bestraffning av ett enigt världssamfund.

Somliga ledarskribenter nöjer sig inte med dessa uppenbara fakta. Susanna Birgerssons ledarartikel (Dagens Nyheter 20 september) om Ship to Gaza är ett exempel. Artikeln innehåller några allvarliga sakfel.

Ship to Gaza är inte och har aldrig varit en del av Free Gaza Movement. Free Gaza var tidigare en del av den internationella koalitionen Freedom Flotilla, som också Ship to Gaza ingår i, men är det inte längre.

Birgersson låtsas referera åsikten att Ship to Gaza ”motiveras av hat mot Israel snarare än omsorg mot befolkningen”. Det är en försåtlig och ohederlig debatteknik att återge andras grundlösa påståenden utan att själv ta ställning till substansen i dem.

Vidare skriver Birgersson om Israels ”tidvis brutala blockad” – som om blockaden var uthärdligare ibland? En väsentlig del av brutaliteten, i blockaden liksom i ockupationen, ligger ju just i varaktigheten.

Birgersson anför som sagt inga direkta argument för blockadpolitiken. Däremot tar hon upp två saker som hon menar ”skaver lite”. Hon frågar varför vi inte i stället seglar till Ashdod, får lasten vapenkontrollerad och därefter införd i Gaza. Denna myt, som sprids av den israeliska statspropagandan och dess megafoner runt om i världen, framställer blockaden som vilken tullverksamhet som helst. I verkligheten är listan över förbjudna varor lika lång som den är obegriplig ur israelisk säkerhetssynpunkt. Genom att upprepa Ashdod-myten gör Birgersson sig till tolk för en syn på folkrätt som man inte förväntar sig i en liberal tidning.

Varför ska den palestinska befolkningen i Gaza ha israeliska förmyndare? Varför ska de inte själva få avgöra vad som ska föras in i och ut ur deras eget land? Varför ska de inte själva få bestämma när de vill färdas ut ur och in i sitt eget land?

Det andra som skaver Birgersson är Hamas-regimen. I avsaknad av argument för blockaden har det blivit vanligt i vissa extrema politiska kretsar att som orsak till eländet i Gaza göra en rockad mellan blockaden och Hamas. Det senare snarare än det förra framställs som roten till det onda. Det är att blanda bort korten. Oavsett vad man anser om Hamas, och det finns anledning till kritik på många punkter, kom rörelsen till makten genom demokratiska val.

Gör man Hamas liktydigt med Gaza begår man ett allvarligt perspektiviskt misstag som osynliggör det absoluta flertalet av Gazas mer än 1,6 miljoner människor, av vilka över hälften är under 18 år. Det ligger naturligtvis i den israeliska blockadpropagandans intresse att framställa Gazaremsan som ett terroristnäste, befolkat av skäggiga och beväpnade fundamentalister.

Det borde ligga i en kvalitetstidnings intresse att nyansera den brutaliserande förenklingen. För i verkligheten är människor i Gaza lika olika som människor överallt.

För att lyfta fram detta enkla faktum bad vi en ung kvinnlig fotograf i Gaza, Eman Mohammed, att ta några porträttbilder på åtta namngivna individer i Gaza. De fotografierna har vi låtit trycka upp till vykort och affischer tillsammans med texten ”Är detta en människa?” på olika språk. Följdfrågan lyder förstås: ”Varför förnekas hon i så fall sina mänskliga rättigheter?”.

Jag skulle önska att Susanna Birgersson och DN:s ledarredaktion, liksom alla andra som ännu inte gjort det, går in på vår hemsida, shiptogaza.se, tittar på bilderna och själva ställer sig de frågorna.

Talesperson för Ship to Gaza

Mikael Löfgren