I nattens mörker

Gunnar Bergdahls veckokrönika, i dag från bokmässan.

I oktober 2010 ordnade judiska församlingen i Malmö ett ungdomsläger på sin kursgård i Höllviken för judiska barn mellan sju och tretton år. Två kvällar i rad dök ett lokalt ungdomsgäng upp, rev ner staketet, kastade flaskor mot huset och skanderade ”Ni ska gasas!”

Vita vackra Vellinge visade prov på vad journalisten Niklas Orrenius kallar ”köksbordsanti-semitism”. Han sitter på bokmässan och pratar på ett nyinsatt seminarium. En hel del makthavare i denna grannkommun till Malmö benämnde händelsen som ”pojkstreck” men rektorn på högstadieskolan där gänget hörde hemma protesterade. Orrenius minns hur tydlig hon var. Det kan aldrig kallas pojkstreck att omringade judiska barn i Sverige ska behöva lyssna till talkörer om att de ska gasas.

Och antisemitismen existerar. Natten till fredagen exploderade en sprängladdning utanför judiska församlingen i Malmö och byggnadens pansarfönster – som sagt, det är inte första gången anti-semitismen visar sitt fula tryne i Skåne – krossades av kastade gatstenar. Två 18-åringar sitter hos polisen för förhör.

Nyheter har i de flesta fall svårt att ta sig in i bokmässans surrande glaskupa.

Men detonationen av attentatet i Malmö når in. Niklas Orrenius samtalar med författaren Dilsa Demirbag-Sten och Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri om vad som sker i Sveriges tredje största stad. Demirbag-Sten talar om den växande antisemitismen i hela krisens Europa. ”Den ligger som i Europas DNA sedan över tusen år och växer varje gång det blir social oro. Men alla judar stödjer inte Israel lika lite som alla muslimer är tokreligiösa.”

Orrenius uppmanar oss att försöka hålla två tankar samtidigt i huvudet. Han berättar om den vardagsrasism han i sina reportage belyst. Om rabbinen Shneur Kesselman som dagligen får utstå spott och spe när han vandrar på Malmös gator. ”Rasismen kan aldrig bekämpas med mer rasism. Varje gång jag har skrivit om problemen för judar i Malmö har jag fått dessa mejl som säger ’Ut med alla araber, det skulle lösa alla problem'”.

Rakel Chukri skissar bakgrunden och riktar allvarlig kritik mot Ilmar Reepalu, Malmös starke man, som vägrar att se problemets dimensioner. Ja, varför fanns det inte bevakning vid judiska församlingens hus? Fanns det ingen hotbild?

Långsamt sjunker orden in och formar sitt vemod. Det är lätt att förstå judars oro vid minsta rasistiska tillmäle. Är det första steget mot ännu en historisk katastrof?

Man brukar säga att varje amerikan känner någon som kände någon som dog i World Trade Center. Här i Sverige är vi många som känner någon som kände någon som dog när Estonia gick under. Hur är det inte då med sex miljoner mördade judar under nazismen. Alla europeiska judar i dag har ofelbart en direkt relation till detta historiska brott på bara en dryg generations avstånd.

Man talar om civilkurage på scenen. Om lärare som måste våga bjuda in Förintelsens ögonvittnen till skolorna innan de alla är borta, om vikten av de månatliga Kippa-vandringarna där man kan visa solidaritet med rätten för judar att öppet bära religiösa symboler på Malmös gator.

”Det är i grund och botten samma sak som rätten för muslimska kvinnor att bära slöja”, säger Orrenius och påminner oss om att trots allt visar SOM-undersökningarna otvetydigt att den svenska toleransen ökar. Men det går långsamt. Och förhindras av attentat som det i Malmö i nattens och rasismens mörker.

Gunnar Bergdahl
gunnar.bergdahl@hd.se 042-489 90 06