Ett Belgrad utan stolthet

Vår nya skribent i Belgrad, Christina Wassholm, skriver om den inställda Prideparaden.

"Där, i Kanada, tvingas barn lyssna på sagor om två prinsar!!"

Upprördheten går inte att ta miste på när ledaren för högerkonservativa rörelsen Dveri i en tv-debatt målar upp vad Serbien har att vänta om man inte stoppar ”gay-lobbyn”.

Det var tänkt att det skulle hållas en Prideparad i Belgrad i morgon. Men – efter veckor av hotfull graffiti på stan, tröttsamma tv-debatter, uttalanden från politiker av varierande dumhetsgrad och bögskämt på höhö-nivå i underhållningsprogrammen på radio och teve – har paraden förbjudits.

Det är tredje gången på fyra år som paraden ställts in eller förbjudits. I förrgår bekräftade premiärminister Ivica Dacic att staten inte kan garantera säkerheten eftersom hoten från motståndarna är för allvarliga. Han kommenterade inte om brevet från serbisk-ortodoxa kyrkans patriark, med krav på att den ”skamliga” paraden skulle förbjudas, påverkat beslutet.

Vid sidan av kyrkan är motståndarna en blandning av fosterlandsälskande nationalistiska organisationer som vill försvara traditionella serbiska värderingar, och fotbollshuliganer som går igång på våld. De senare slåss lika gärna med poliser som med bögar.

2010, då en paraden faktiskt genomfördes, brakade 6 000 fascister och huliganer samman med 5 000 poliser och förvandlade Belgrads centrum till en krigszon. Nej, det var inga belgradbor ute på gatorna och viftade med flaggor till paraden den söndagen för två år sedan. Polisen blev hårt drabbad och är nu högst ovilliga att upprepa en liknande operation.

Utanför mediespektaklet finns en grupp mammor och pappor till homosexuella som träffas varannan söndag i en källarlokal i Belgrad. De har för länge sedan slutat tycka att det är någon grej, det där med att sonen blir kär i killar. Men hbt-aktivisterna vill inte nöja sig med att ”få lov” att existera i källarlokaler – det är därför de fortsätter att insistera på att få till stånd sina parader.

"Ett EU som kräver en Prideparad suger", sa premiärminister Ivica Dacic på sitt sedvanligt ”folkliga” manér häromveckan.

Lagen från 2009 som förbjuder diskriminering grundat på sexuell identitet menade vi inte allvar med tycks premiärministern mena, den kom till bara för att få lov att resa utan visum till EU.

I EU:s utvidgningspolitik byts utfästelser om respekt för mänskliga rättigheter mot miljonstöd och kandidatstatus, och slopade visumkrav.

Den nya EU-anpassade lagstiftningen i länderna som just släpps in eller som väntar i Europeiska Unionens farstu är oklanderliga pappersprodukter. Men de har visat sig ha mycket begränsad effekt i romers, lesbiskas eller funktionsnedsattas vardag.

Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson som skulle ha talat inför lördagens parad reser ändå till Belgrad för att ge stöd åt hbt-rörelsen och uttrycka sin kritik mot förbudet.

Varken EU-politiker eller serbiska hbt-aktivister lär någonsin få premiärminister Dacic att älska idén om en Prideparad genom Belgrad.

Men om han menar allvar med att vilja leda landet in i EU är det väl ett rimligt minimikrav att försäkra medborgarna, också homo- och bisexuella medborgare, sina lagstadgade rättigheter.

Och, om man får önska fritt, lite mindre fniss åt bögskämt.

Christina Wassholm
christina@raketa.se