Svensk höst

Kristian Lundberg tillbaka i Åstorp hos Migrationsverket och de mänskliga tragedierna och kräver en Sanningskommission.

Det är uppenbart att det finns en skuggvärld bakom det Sverige som vi själva föreställer oss går i spetsen för mänskliga rättigheter.

Vi bryter inte mot konventioner, vi har lärt av historien och vi gör ingen åtskillnad mellan människor på grund av klass, kön eller etnicitet. Vi är demokrater och förespråkar öppenhet och insyn.

Är det verkligen någon som längre tror på det? Är det inte uppenbart att skuggvärlden sträcker sig allt längre in i dagsljuset?

Vid en av dessa våldsamma deporteringar som äger rum från Kastrup beslagtogs aktivisternas mobiler. 30 augusti. Kastrup. Var är dessa? Vad är det som skall döljas? Att gränspolisen misshandlar försvarslösa kedjade människor?

På nätet finns det upplagt ett samverkansdokument mellan Rädda Barnen och gränspolisen i Skåne. En anonym företrädare för polisen säger: ”Deporteringarna är mer att likna vid charterresor.” Ingen avvikande åsikt anmäls.

Efter min krönika ”Förvaret” (HD 25 september) om migrationsverket i Åstorp har jag nåtts av nya rapporter, vittnesmål och iakttagelser som sammantagna bildar en oerhört obehaglig väv.

Det är anhöriga som greppar efter halmstrå. De vill göra sig hörda. Mejl efter mejl med samma slags berättelser.

Det är utsagor om våld, om övergrepp, om personal som försöker förmå förvarade att skriva under dokument som de inte förstår, om personalens lögner och medvetna förhalande, om – faktiskt –åsidosättande av allt det som bygger upp ett rättssamhälle.

Vid mitt senaste besök på ”Förvaret” hade jag med mig en aktivist, A, som tolkade. Vi satt i ett avskilt rum med en speciell larmklocka för att kunna kalla på personal när vi ville bli utsläppta efter mötet med de "förvarade". Det var också till skydd, naturligtvis – en människa som skall deporteras kan bli desperat.

När A nu besöker ”Förvaret” igen sitter hon i samma rum, träffar samma människor – men denna gång släpps hon inte ut. Det tar två timmar innan personalen kommer tillbaka. Två timmar. De säger: ”Klockan fungerade inte.” En slump? Ett straff?

Bara misstanken räcker för att säga att det finns någonting ruttet på ”Förvaret” i Åstorp. Jag har alla dessa namn, personer, platser och händelser samlade om nu någon vill stiga in i en skuggvärld utan insyn som tycks skapa sig själv.

Det som krävs är en Sanningskommission som genomlyser denna mörka vrå av vanmakt. Läs detta som jag nu citerar, fundera en stund på om detta är förenligt med en rättsstat?

”Sedan är det det senaste som hände andra gången jag hälsade på honom nu. Han har tagit emot mig och andra besökare tidigare men aldrig behövt skriva under något papper. Men nu när jag varit där så berättade han via telefon på kvällen att någon kommit till honom och bett honom skriva på ett papper. Det gällde att han tagit emot besök och hon sa att han måste skriva under. Han tittade på pappret och trots att han inte kan svenska så förstod han ändå 2 ord: Migrationsverket och Beslut. Han vet att han måste skriva under ett papper för att de ska kunna skicka honom till sitt hemland så han förstod att de försökte lura honom. Han skrev inte på. Men ska det verkligen vara så? Är inte det bedrägeri? Något folk gör när de till exempel vill lura av folk pengar? De visste att han inte kan svenska och de märkte att han var på väldigt gott humör efter mitt besök, så de utnyttjade tillfället för att lura honom att skriva på - vad jag skulle vilja kalla det - hans egen dödsdom.”

En man. En pappa. En asylsökande. En människa. På fel sida om en gräns.

Är det inte dags för en total insyn i vad som sker på ”Förvaret” i Åstorp?

Kristian Lundberg