Rasism i vår tid

Patricia Lorenzoni om illusionen att vi lär oss av historien.

Lär vi något av historien? Att vi kan eller bör göra det är en inte alltför ovanlig idé. Så motiverade bland annat Göran Perssons regering sin storsatsning på information om Förintelsen och massdistributionen till barnfamiljer av boken "Om detta må ni berätta" (1997).

Historien som ett vaccin mot upprepning? I så fall har vi inte lärt oss mycket. 1939 behandlades i Stockholms stadsfullmäktige en förfrågan från Stockholmspolisen om extra anslag med anledning av den ökade mängden ”utlänningsärenden”. I debatten i fullmäktige angreps polisen häftigt av Sven Linderot från det som då hette SKP, idag Vänsterpartiet. Orsaken till ökningen var flyktingarna från framför allt Tyskland och Österrike. Linderot talade om hur dessa skyddssökande ”tagas i förvar på polisstationen, man tar fingeravtryck av dem, man gör vanliga brottslingsfotografier för förbrytaralbum, som finnas i alla länder, man tar alla slags kännetecken […] man uppgör med andra ord en kriminalkatalog över dessa flyktingar, som om de vore de grövsta brottslingar.”

Man behöver inte ändra mer än tidstypiska detaljer för att i Linderots anklagelseakt se en beskrivning av flyktinghanteringen i dagens Europa. För några år sedan kom nyheten att människor brände sönder sina fingrar på kokplattor för att inte få sina fingeravtryck matchade mot gränsbevakningens databaser. Härom dagen rapporterade Sveriges Radios Ekot att Skogomeanstalten i Göteborg öppnar en avdelning för asylsökande.

Eftersom Skogome är en kriminalvårdsanstalt frågar man sig vilket brott dessa människor begått. Något slags svar gav Kriminalvårdens säkerhetschef Christer Isaksson när han förklarade att här skulle de sitta som Migrationsverket inte klarade av, de som var ”för desperata, för ledsna, för sorgsna.”

Förd till fängelse på grund av sorg. Vi föreställer oss gärna att vi lever i en mer utvecklad demokrati idag än vad som var fallet 1939. Kanske är det i denna föreställning vi ska söka svaret på varför vi inte lär av historien.

I vårt vardagligaste språkbruk har vi byggt in tanken på en naturlig riktning för utvecklingen – mot mer demokrati, mer tolerans, mer mänskliga rättigheter. När vi ser någonting sticka av på ett positivt vis, talar vi om det som ”före sin tid”. Det vi ogillar kan vi på samma sätt avfärda som ”föråldrat”, rent av ”medeltida.” Som vore det inte riktigt en del av vårt nu. Vi frikänner vår egen samtid genom att förvisa det misshagliga till det förflutna.

Och apropå den besynnerliga debatt som följt på en pensionerad sportjournalists utfall mot svarta fotbollsspelare har vi fått höra en hel generation vita manliga sportjournalister, födda på 1930- och 1940-talen, i kör säga att ”men så sa man ju på vår tid!” Som om dessa män var för evigt fast i en isolerad tidsbubbla och inte andades samma luft som jag eller AIK:s Kwame Karikari andas.

Uppfattningen att rasismen är just förfluten – och att ickevita människor bara behöver fatta detta – har uttryckts mer än en gång under de gångna veckornas infekterade diskussioner om seriefigurer och mångfaldsrepresentationer. Men rasismen påverkar människors liv här och nu. Svarta fotbollsspelare som berättar om hur de får utstå tillmälen och apljud från läktarna, vet det. De Rosengårdsbor som i dagarna än en gång fått bekräftat att de i polisens interna jargong är ”apor”, vet det. Och de människor som nekas skydd och vars sorg motiverar inlåsning snarare än stöd, de vet det också.

Kanske är det dags att vi erkänner att rasismen är del av luften vi andas, att vi alla har den i vårt system. För vissa gör den bara mer ont än för andra.

Patricia Lorenzoni
yarembera@yahoo.se