#minrasism

Poeten och författaren Bob Hansson om ett rannsakande twitterflöde.

Min morfar var medlem i en nazistisk kamporganisation i sin ungdom. Men sedan ångrade han sig och blev pusselfabrikör istället.

Femtio år senare åker vi till den gamla släktgården min morfar en gång lämnade. På vägen till Smygehuk passerar vi bensinstationen i Rosengård och det är då chaufförens ord kommer:

– Ja den där brinner ju varje vecka.

Jaha, säger jag, varför då?

– Det är ju på grund av den där ohyran vi tagit hit.

Jaha, tänker jag, genast, han är alltså en av dem... En rasist?

Två år senare sitter jag klockan 01.30 lutad mot ett cykelställ på Bergsgatan i Malmö och ser någon som jag tycker ser ut som en invandrare. Instinktivt gömmer jag undan min telefon.

Sedan skäms jag. Sedan twittrar jag om vad jag nyss gjorde och skickar ut frågan: ”Tänk om vi skulle prata om vår egen rasism. Istället för andras”.

Det var en fråga som skulle visa sig bli jävligt besvärlig.

Siffror antyder, att det inte är Sverigedemokraternas rasism som formar Sverige, för det är de alldeles för få. Det är allas vår andras.

Studier visar att dina chanser att bli kallad till en jobbintervju minskar med cirka 30 procent om du har ett arabiskt namn.

Bland afrikanska invandrare med eftergymnasial utbildning, arbetar bara var tredje på sin kompetensnivå.

Och det mest pinsamma av allt; för en genomsnittlig invandrare tar det 20 år i Sverige innan vi svenskar ger honom eller henne ett arbete som motsvarar deras utbildning.

För de flesta är fördomar inte ett politiskt ställningstagande, det är en lathetens reflex.

Jag är inte den förste som undrar varför en invandrare, oavsett social status i sitt hemland, i Sverige förminskas till en slags importerad underklass.

Var det inte människor vi skulle välkomna?

Var det inte möjligheterna i deras utbildningar och erfarenheter vi ville berika oss med?

Så varför är då arbetslösheten i Rosengård högre än i länderna de tvingades lämna?

Främlingsfientlig är något man kallas, inte något man själv kallar sig. Det är ju inte jag som är fientlig mot främlingar, det är ju alltid de andra.

Men en underklass skapas inte av sig själv. Utan av klasserna ovanför. Det vill säga ickerasistiska svenskar som hellre anställer andra ickerasistiska svenskar.

Jag har umgåtts med antirasister hela mitt liv, många av oss fnyste åt män i slips, och ett par gånger körde vi till och med ut dem från våra alternativa fester.

Det här är ett besvärligt mänskligt drag, det rädda, konservativt fega i oss, flockdjuret. Det är en modern skröna att vi är individualister. Det är vi inte. Det är vi alldeles för lata för.

”Se upp för de som bara vill leva sitt liv i lugn och ro, de skyr inga medel” som Claes Andersson har skrivit. Som illustration finns världen.

Ofta när jag föreläser frågar jag om det finns några Sverigedemokrater i publiken. Ingen räcker upp handen. Sedan frågar jag om det finns någon i rummet som är född utanför Europa. Ingen räcker upp handen.

Så vad hände med frågan på twitter?

Under taggen #minrasism påbörjades en kollektiv självrannsakan. Den blev inte vacker. Dagen efter hade den blivit en av de mest aktiva trådarna, mest beroende på människor som kritiserade den. Det fanns det fog för.

Första anledningen är att denna nödvändiga självkritik lätt förvandlas till en textuell spikmatta för den som dagligen redan utsätts för rasism.

Den andra anledningen är att twitter inte lämnar utrymme för varken reflektion eller handlingsplan.

Och det tredje argumentet, som jag inte håller med om men som ändå finns; varje gång man pratar om rasism, så förstärker man den.

Taggen som var spontan men tänkt som självkritik, ledde mest till att massa människor återigen kritiserade varandra. På en nivå som tydligen sjönk ända ner till de personliga hotens. Vi människor verkar ju så bra på det, att istället för att ta ansvar för sin egen fulhet, leta upp de andras.

Det kostar för ett samhälle att förändras, men motsatsen kostar än mer. Den dag vi likt USA anställer invandrare i samma utsträckning som infödda, har den ekonomiska kostnaden förvandlas till vinst.

Men det finns också ett annat pris, att du plötsligt lever i ett land, där de bredvid dig själv har andra efternamn och erfarenheter än du själv.

Och det kan man ju tycka är otäckt.

Men är lösningen att vända världen ryggen, stänga gränserna och fortsätta sjunga allsång till Ultima Thule, Christer Sjögren eller Bob Hund?

Priset är inte främst ekonomiskt, utan att vi tvingas förhålla oss till ett samhälle som förändras.

Och jag vill säga det till taxichauffören så väl som till mig själv; det är just den villigheten att betala vad det kostar som gör oss alla till mer än ohyra.

Bob Hansson