Unga, tunga & nominerade

Det är uppenbarligen inte de skönlitterära silverrävarnas år i år. När nomineringarna till Augustpriset tillkännagetts kan man konstatera att startfältet är påfallande ungt: merparten av författarna är sjuttiotalister.

Att Jonas Hassen Khemiri inte skulle vara med i matchen visste vi på förhand – förra veckan skickade Bonniers ut en generad ursäkt till pressen för att de glömt nominera ”Jag ringer mina bröder”. Hans bok, som är en reaktion på det misslyckade terrorattentatet i Stockholm för snart två år sedan, hade annars passat in i mönstret i den skönlitterära klassen: engagerad, samhällstillvänd och allvarstyngd prosa, som samtidigt inte kompromissar med de språkliga ambitionerna.

Här hittar man inte mycket lättsinne: Peter Fröberg Idling porträtterar Pol Pot innan massakrerna i ”Sång till en storm som ska komma”, Göran Rosenberg, äldst i gänget, tecknar en Förintelseöverlevares historia i ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”, Johannes Anyurus ”En storm kom från paradiset” skildrar en far i diktaturens klor, Cilla Naumann undersöker klassgränser i berättelsen om två väninnor från skilda bakgrunder i ”Springa med åror”.

Nyhetsbomben i år är förstås att Zlatan kan vinna Augustpriset – han är tillsammans med sin medförfattare David Lagercrantz nominerad i fackboksklassen. Har en redan så vanvettigt framgångsrik bok tidigare haft chans på priset – och skulle en Augustseger kunna dra upp försäljningen än mer? Men vad som främst slår mig är inte folkligheten i valet, utan parallellerna man kan dra till Eija Hetekivi Olssons nominerade debutroman ”Ingenbarnsland”, en ursinnig uppväxtskildring från miljonprogrammens hårda verklighet.

En liten sensation i den skönlitterära klassen är att en samling dramatik för en gångs skull är med i leken. Inte lika sensationellt förstås att författaren är Sara Stridsberg. Man kan gissa att hennes pjäser fick kvala in på poesikvoten: inte en enda diktsamling är nominerad i år – det brukar annars alltid reserveras en plats för en sådan, som naturligtvis i realiteten är chanslös. Jag skulle sannerligen inte gnälla om Stridsbergs ”Medealand” korades, hon skriver makalöst vackert om kvinnor som kämpar för att ändra sitt öde.

Men konkurrensen är stenhård, inte minst från Johannes Anyuru och Eija Hetekivi Olsson.

Ann Lingebrandt
annlingebrandt@hotmail.com