Konsten blev städskrubb

Linda Fagerström om konstskatter i Landskrona och Helsingborg som måste räddas.

Seminarieskolan i Landskrona har en okänd konstskatt. Gömd bakom en städskrubb, under några lager av vävtapet och röd-vit rollerfärg finns den: en stor målning, nästan tre meter hög och fyra meter bred. En kvarn roterar sina blå vingar mot en grön åker, en bagare langar in vita bröd i ugnens välvda öppning medan en oxe drar ett hölass med fripassagerare i klarröd färg högst upp.

Konstnären Randi Fisher målade alltsammans direkt på skolans vägg sommaren 1951. Hon, som då var Stockholmskonstnär, bodde tillfälligt på Ven och flyttade senare till Kullahalvön. Uppdraget hade hon fått av Statens Konstråd och stilen är tidens: modernistisk-kubistisk. Paul Klee. Trekantiga oxar. På 50-talet var traditionellt landskapsmåleri ute.

För inte särskilt länge sedan rollades den här modernistiska muralmålningen alltså över. Snabbt och lätt. En städskrubb prioriterades framför konsten. Hur kunde det ske?

Svaret på frågan söks just nu av Karin Hermerén, utredare för Statens Konstråd och till vardags målerikonservator i Helsingborg och Landskrona. Hennes uppdrag är att undersöka skicket på den del av vårt kulturarv som den offentliga konsten faktiskt är. Vid ett seminarium på Skissernas museum häromveckan presenterade hon resultatet för Skåne. En skräckupplevelse, bitvis.

Bronsstatyer stjäls, skulpturer slängs vid renoveringar och målningar "bättras på". Polisen tar hand om kroppsdelar i brons, huvuden, armar och fötter - avsågade från skulpturer i parker och på torg av metalltjuvar – men vet inte till vilket konstverk huvudet hör eller vem som äger skulpturerna.

Kunskapen är låg om detta omfattande kulturarv: bara i Skåne finns omkring 150 konstverk i offentlig miljö beställda av Statens Konstråd – tretton i Helsingborg (och fler planeras med H+), fem i Landskrona, två i Ängelholm och fem i Ljungbyhed. Och så tillkommer förstås allt som kommuner och städer beställt, som är resultatet av näringslivs- eller privata initiativ och donationer. De sammanlagda ekonomiska värdena är omätbara. Miljoners miljoner.

I hela landet har fler än 1 500 konstverk för offentlig miljö kommit till genom konstrådet sedan grundandet 1937. De mer kända verken, som Einar Forseths guldmosaiker för Gyllene salen i Stockholms stadshus, är omhuldade och välskötta. Många andra lever alltså ett liv vind för våg.

Ett av dem är Tyra Lundgrens keramikrelief "Det eviga" på Wieselgrenska skolan i Helsingborg. Reliefen är i akut behov av lagning – men utförd i avancerad och kostsam teknik. Hur mycket får detta och andra offentliga verk kosta i underhåll? Ska vi alls behålla dessa gamla saker? Talar Lundgrens motiv, tre nakna damer som illustrerar en Fröding-dikt, till skolbarnen idag?

Vi är många som reflexmässigt svarar ja på frågor som dessa. Kulturarvet har omätbart, immateriellt värde. Om vi bevarat kyrkorna och deras konst i sekler – varför då inte detta moderna kulturarv? Kulturnämnden i Helsingborg sökte nyligen sponsorer för att få tillbaks sitt utlägg på 750 000 kronor för Marianne Lindberg de Geers kaninskulpturer utanför Dunkers. Om inte ens inköpet får kosta något, hur blir det då med underhållet i framtiden?

Varför målades då Randi Fishers verk på Seminarieskolan över?

Det dystra svaret är väl att så länge rollerfärg är billigare än expertbaserat underhåll och så länge kunskap om konst- och kulturhistorien brister kommer det ske om och om igen.

Men Karin Hermerén har rivit bort en del av tapeten och därunder funnit skolans konstskatt: en ganska välbevarad väggmålning från 50-talet. Allt pekar på att det är ett fantastiskt konstverk, helt unikt.

Det lever alltså bakom färg och städskrubb – och än är det inte försent att rädda skatten.

Linda Fagerström
linda.fagerstrom@me.com