Nätets eget medborargarde

Mats Kolmisoppi om en film om näthackare.

När tusentals nätaktivister i februari 2008 gick man ur huse iklädda Guy Fawkes-masker för att protestera mot scientologerna, väcktes Brian Knappenbergers intresse. Vilka var demonstranterna? Vad ville de?

På tisdagskvällen berättade den Los Angeles-baserade filmaren via Skype om arbetet med ”We are Legion: the Story of Hacktivists” som Doc Lounge visade på Mejeriet i Lund.

Men det ville sig inte riktigt med det tekniska. Ljudet och bilden hackade under intervjun. Nu handlade det snarare om låg bandbredd än om en Ddos-attack från Anonymous, det diffusa nätverk av aktivister som för bara veckor sedan attackerade svenska bankers och myndigheters hemsidor till stöd för Julian Assange.

Men att vartannat ord försvann när Knappenberger talade kastade ett intressant ljus över filmen vi nyss hade sett: dokumentären är en subjektiv och ensidig hyllning till geeks som genom sitt blotta antal kan påverka Internet och världen.

Hackerkulturen spårar ibland sina rötter till 60-talet och det som kallas ”phone phreaking”, olika sätt att lura telefonitekniken. En alternativkultur som utvecklats med Internet och som är svår att få grepp om, eftersom den bortsett från allmänt frihetsvurmande inte har någon enhetlig ideologi.

På 4chan, en diskussions- och bildsajt, frodades i mitten av 00-talet Internets motsvarighet till 60-talets yippierörelse. Sajten kännetecknas – i motsats till Facebook – av kollektiv minnesförlust. Diskussionstrådar som inte hålls vid liv raderas och går för alltid förlorade. Ingen behöver registrera sig som användare och de flesta lägger upp saker under aliaset Anonymous.

De olika kanalerna innehåller en osalig blandning av porr, bilder på my little pony, anime, litteratur och politik. Här har nätets alla troll en frihamn, tillsammans med dem som vill bygga vidare på Internets särskilda form av kollektivitet, det som kallas Internet meme, ett slags tankegener som sprids och utvecklas genom små variationer.

Det kan exempelvis handla om kattfoton med humoristiska texter som på bara dagar sprids över hela världen.

Det var här, och i kanalen /b/ som flera av filmens unga hacktivister växte upp och gjorde internethyss tillsammans.

När protesterna mot scientologerna orkestrerades av ”Chanology” uppmanades deltagarna att maskera sig för att visa att folket talade med en röst mot censurförsök och hemlighetsmakeri. Anonymous som rörelse hade fötts.

Under sin korta livstid har Anonymous haft ett finger med i allt från oskyldiga skämt över hjälp till aktivister under den arabiska våren, till hot och attacker mot medier som publicerar obehagliga artiklar.

Det är en ”rörelse” svår att definiera eftersom den inte har program eller ledare som kan ställas till svars.

Det är möjligen nödvändigt att nätet skyddas av sina användare mot stater och företag, men det behöver inte innebära att aktivismen alltid går ihop med demokratiska värden. Vad är det egentligen som skiljer Anonymous, när gruppen är som mörkast, från vilket medborgargarde som helst? Urholkas inte föreställningen om nätet som fritt och öppet när en handfull aktivister kan bestämma vilka sajter som ska vara öppna och vilka som ska stängas ned?

Det är frågor som bara nuddas vid i ”We are Legion”. En film som ger intressanta inblickar i samtidshistorien, men lider av att den inte ställer mer komplexa frågor om lag och ideologi. 

Mats Kolmisoppi
matskolm@gmail.com