Jag minns Göran Stangertz

Denna frostbitna soliga söndagsförmiddag får plötsligt sorgkanter. Telefonen ringer. Göran Stangertz är död. Den förbannade cancern blev honom för svår.

Den första minnesbilden som fixeras av honom är den av Göran Stangertz i sin röda kavaj, med håret på Strinbergsända, varmt välkomnande varje enskild besökare till ännu en ny premiär på Stadsteatern i staden där han nu drog sitt sista andetag.

Som ingen annan kunde Göran Stangertz balansera det finkulturella med det breda. Varje föreställning var en fest till vilken man kände sig personligen välkommen. Varje ögonblick var viktigt. Varje enskild besökare en del av en helhet.

Han var en framgångsrik teaterchef som placerade Helsingborgs Stadsteater på första parkett i ett teater-Sverige innan nerdragningar och omorganiseringar tvingade teatern till nystart. Det är faktiskt bara tre år sedan han slutade under viss turbulens.

Men han var ju en alldeles lysande skådespelare också. Det vi fick bevittna många gånger på både scen och filmduk.

Jag minns den där unge läraren i den finstämda filmatiseringen av ”Det sista äventyret” 1975. (Den rollen gav honom hans första Guldbagge).

Jag minns honom som Ulf Lundells alter ego i Janne Halldoffs svajiga ”Jack” och tänker att han kanske inte vill minnas just den rollprestationen.

Jag minns den unge Nils Strindberg som svävade tillsammans med ingenjör Andrée rakt in i döden och evigheten i Jan Troells fantastiska film och jag minns Görans röst som beledsagade de där knivskarpa bilderna som den alldeles verklige Nils Strindberg en gång tog och lämnade efter sig i isen tillsammans med kärleksbreven till fästmön i dokumentären ”En frusen dröm” (också den gjordes av Troell).

Jag minns den luggslitne musikern Mick, huvudperson i Richard Huberts filmsvit om de sju dödssynderna där särskilt ”Glädjekällan” och ”Spring för livet” (här fick Göran sin andra Guldbagge som främsta manliga skådespelare) gav filmbilder som stannar kvar bortom dödsbesked och pina.

På samma sätt som han blandade repertoar mellan högt och lågt som teaterchef vandrade han själv mellan de olika konstnärliga uttrycken. Som regissör fick han lika välförtjänt som stor uppmärksamhet för sin Stockholmsuppsättning av ”En handelsresandes död” 2009. Men för oss i Helsingborg hade vi då redan fått se en hel rad pjäser präglade av hans känsla för text och regi.

Så minns jag också en kväll i Bjuvs Folkets hus. Min blygsamma roll var moderatorns, Göran var en av de institutionschefer som var på plats för att motivera verksamheten i den närbelägna staden för bjufsingar med kulturintresse.

En gammal tant undrade vad det var för mening med alltihopa, med teatern och det där.

Och Göran Stangertz svarade ömsint att det handlade om att vara människa, att vara nyfiken på livet. Just för att det är så kort. Tanten nickade, förstod och log.

Kanske kom hon till nästa premiär och blev välkomnad in i teaterns värme av teaterchefen själv i dörren.

Kanske lyssnar hon till kyrklockans klämtande denna förmiddag.

Klockan som klämtar för dig, Göran.

Gunnar Bergdahl
gunnar.bergdahl@hd.se 042-489 90 06