De förlorade paradisen

Ann Lingebrandt ser tillbaka på ett kulturår som passerat.

KRIS. Ska man sammanfatta 2012 på ett plakat råder ingen tvekan om vilka fyra bokstäver som ska stå där.

Den globala ekonomiska krisen ger efterverkningar också för litteraturen, på ett mycket konkret sätt. Efter flera goda år har lågkonjunkturen på allvar drabbat bokbranschen, samtidigt som läsvanorna håller på att förändras och digitaliseringen skapar nya konsumtionsmönster. 2013 kommer utgivningen av skönlitteratur för vuxna att minska med femton procent. De stora förlagen har redan varslat om nedskärningar. På Bonniersförlagen försvinner tjugo tjänster. Norstedts slår samman redaktionerna för fack- och skönlitteratur och drar ned på fackboksutgivningen.

Då hjälper det inte att några enstaka femtio nyanser av framgång hettar upp försäljningen.

Vad vi kan vänta oss är en fortsättning av vad som redan skett: att pengarna satsas på det som luktar vinst. Färre titlar marknadsförs mer. För att sammanfatta det i en biblisk sentens, som också har politisk bäring i dag: "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har." Det senare innebär att en stor del av kvalitetslitteraturen – inte minst poesin och den smalare översatta prosan – ratas av de större förlagen och trängs ut i marginalen, där den i bästa fall fångas upp av de mindre förlagens ömma men långtifrån lika resursstarka händer. Att Nobelpriset även i år gick till ett småförlag, Tranan, är ett tidens tecken.

Krisen har inte bara påverkat branschen, den har också speglats i 2012 års bokström. Det har vimlat av samhällsdebatterande titlar som "Det skulle bli så bra" (Björn Elmbrant), "Eurokrasch" (Johan Norberg), "Framåt mot stupet" (Stefan de Vylder), "Skitliv" (redaktör Victor Bernhardtz). Det existerar knappast något "Lyckliga i alla sina dagar", som Nina Björk påmint om i sin rannsakan av våra konsumtionsdrömmar i en av höstens mest omdiskuterade böcker.

I skuggan av den ekonomiska krisen skymtar den ekologiska, som lär tvinga fram än större uppoffringar. Den portugisiska författaren Patricia Portela skriver i antologin ”Kris” från Astor förlag: ”Vi är fortfarande övertygade om att när vi drabbas av den värsta katastrofen, kommer vi att undsättas av helikoptrar som oväntat dyker upp och föras till ett paradis som vi tillsammans ska köpa på kredit.”

Om man nu ska ta med sig bara en bok från detta år då världen skälvt, börserna darrat och revolutionsropen fortsatt eka? Varför inte en krisskildring som stått sig i flera sekler?

I "Det förlorade paradiset" skakar själva himlen av upproret mot makten och människosläktet sparkas en gång för alla ut från sin överflödande lustgård.

I vår gav mästeröversättaren Ingvar Björkeson John Miltons monumentala blankvers ny svensk gestalt. Satans myteri mot det gudomliga tyranniet glänser svart och dundrar ödesdigert.

Den klassiska litteraturen kastar sitt ljus över samtiden.

Ann Lingebrandt
annlingebrandt@hotmail.com