När allt har sinat

Dela denna artikel

Kultur Publicerad 28 april 2013 kl. 04:00
  • Khivas stadsmur.

  • 8. Snusförsäljning i lös vikt på marknaden i Samarkand.

  • Schackspelare i Buchara.

  • Telias logga syns överallt i Uzbekistan via U-Cell.

  • Timur Lenk-staty.

  • 1. Fiskebåtsvrak i Mujnak, som nu ligger mer än 20 mil från den uttorkade Aralsjön. (två varianter)

  • Väggkarta i Khiva över städerna längs Sidenvägen.

  • Dukat bord i Khiva.

  • Den största uzbekiska sedeln, 1000 som, har ett värde motsvarande dryga tre kronor. Plånboken blir gärna välfylld.

  • Fiskebåtsvrak i Mujnak, som nu ligger mer än 20 mil från den uttorkade Aralsjön. (två varianter)

  • Äggförsäljerskor på marknaden i Tasjkent.

  • Uzbekiska ungdomar i Buchara.

  • Museichefen Marinika Babanazarova guidar på Savitskymuseet i Nukus.

  • Timur Lenk-staty.

  • Registan-torget i Samarkand, byggt av Timur Lenk på 1300-talet.

  • Kvinnor i Samarkand. Många uzbekiska kvinnor låter kapsla in också friska tänder med guld, ett annorlunda skönhetsideal.

  • Khivas stadsmur.

Skrupellösa erövrare har kommit och gått, naturen skövlats och städerna raserats. Sören Sommelius rapporterar från Uzbekistan och Aralsjön – en av vår tids värsta miljökatastrofer.

Jag plockar snäckor på Aralsjöns strand men ser inget vatten. Några rostiga fiskebåtsvrak vrider sig i smärta. Den fiskdöda sjön har dragit sig undan tjugo mil bort.

Staden Mojnak i den autonoma provinsen Karakalpakstan i nuvarande Uzbekistan var ett blomstrande fiskeläge vid Aralsjön, världens fjärde största insjö. Nu återstår en tiondedel, uppsplittrat i fyra saltsjöar, med en salthalt på tio procent.

I Mojnak råder misär. Marken är vit av salt. Ingen lever längre på fiske. Fiskkonservfabrikerna har slagit igen. Det salthaltiga grundvattnet har gjort att många ådragit sig svåra njurskador.

I Sovjetunionens centralstyrda ekonomi beslöts på Stalins tid att jordbruket i den dåvarande sovjetrepubliken Uzbekistan skulle läggas om och inriktas på monokultur och bomullsodling. Klimatet var gynnsamt. Men vattentillgången var otillräcklig. Man grävde väldiga kanaler och ledde vatten från de stora floderna Amu-Darja och Syr-Darja ut till bomullsfälten. Floderna sinade. Sjön torkade ut på några decennier.

I dag är Uzbekistan ett av de länder i världen som producerar och exporterar mest bomull. Landets ekonomi är beroende av bomullen. Man kan inte lägga om produktionen.

Miljoner skolbarn och vuxna skördar som oavlönade slavarbetare bomullen för hand under höstmånaderna.

Till allt elände kommer att Sovjet 1948 anlade ett storskaligt hemligt laboratorium för framställning av biologiska stridsmedel i Aralsjön, på dåvarande ön Ostrov Vozrozjdenija. 2002 hittade amerikanska experter mellan 100 och 200 ton nedgrävda mjältbrandssporer på ön.

Det är en vacker aprildag i Mojnak, men inget grönskar. Vad skulle växa i den salta jorden? Jag stoppar snäckorna i fickan. Det som skett här är en av vår tids värsta ekologiska katastrofer. Aralsjöns öde är också en handfast domedagsprofetia om mänsklighetens framtid. Worst, worst case. Insikten drabbar som ett klubbslag.

Tsar-Ryssland erövrade under slutet av 1800-talet stora delar av Centralasien, som blev en del av det ryska imperiet, en koloni som fick heta Turkestan, eftersom merparten av lokalbefolkningen talade turkiska språk.

Efter den ryska revolutionen och bildandet av Sovjetunionen delades Turkestan 1924 upp i fem territorier, däribland Sovjetrepubliken Uzbekistan. Det var den ryska kolonialmaktens administrativa och konstgjorda gränser, ungefär som de västeuropeiska kolonialmakterna drog gränser mellan kolonierna i Afrika.

När Sovjetunionen föll sönder bildades 1991 den självständiga Republiken Uzbekistan. Den tidigare kommunistpartiledaren Islam Karimov blev det nya landets förste president och har sedan dess under mer än tjugo år styrt landet totalitärt, utan opposition.

En aprilkväll landar Air Baltics plan i huvudstaden Tasjkent. Flygningen från Riga har tagit lite mer än fem timmar. Det första jag ser på flygplatsen är Telias logotyp. Det senaste året har Telias smutsiga affärer fört in Uzbekistan i det svenska nyhetsflödet. Hur gick det till när Telia Sonera för två miljarder kronor köpte en 3G-licens för Uzbekistan via det Gibraltarregistrerade företaget Takilant?

Islam Karimovs dotter, den 40-åriga popdivan Gulnara, var direkt inblandad i affären. Det hävdas att hon har privata mångmiljardtillgångar och kan bli aktuell som den 75-årige faderns efterträdare.

Sverige spelar via det statliga ägandet i TeliaSonera en nykolonial roll gentemot diktaturen. De svenska affärsmetoderna gynnar landets politiska elit och Karimovfamiljen roffar åt sig privat av ett fattigt lands tillgångar.

Jag färdas i buss hundra mil genom uzbekiska öknar på ofta miserabla vägar. Mobiltäckningen mitt ute i öknen är ofta bättre än utmed svenska E4. I minsta samhälle ser jag Telias karakteristiska logga som används av U-Cell.

I staden Nukus i västra Uzbekistan finns det unika Savitsky Karakalpakstan-museet, som har världens näst största samling av sovjetisk avantgardkonst från 1920- och 30-talen. Brittiska The Guardian beskrev museet som ”one of the most outstanding museums in the world”.

Under Stalins tid men också under 1950- och 60-talen betraktades all konst som inte var socialrealistisk och hyllade sovjetsystemet som urartad. Konstnären och konstsamlaren Igor Savitsky (1915 – 1984) lyckades under dessa år i Nukus, en håla i utkanten av Sovjetväldet, rädda undan tiotusentals verk av förbjudna konstnärer. Samlingen har bibehållits intakt tills nu, trots ständiga köpbud från internationella konsthandlare och muséer.

Museichefen Marinika Babanazarova guidar och berättar om säregna och tragiska konstnärsöden. Vladimir Lysenko, född 1903, arresterades och deporterades 1935 för att inte rehabiliteras förrän 1953, efter Stalins död. Hans verk på museet hör till de mest uppmärksammade, särskilt ”Tjuren”.

I Uzbekistan är det långt till havet och nära till öknen. Skövlande erövrare har kommit ridande på häst eller kamel genom seklerna. Djingis Khan förstörde 1220 legendariska mångtusenåriga Samarkand vid Sidenvägen. Vid slutet av 1300-talet byggdes Samarkand upp i ofattbar prakt och skönhet av Timur Lenk, en annan skrupellös krigsherre. Han gjorde Samarkand till sin huvudstad i ett välde som sträckte sig från Svarta Havet och in i Indien.

Under Sovjettiden betraktades Timur Lenk som en barbarisk despot av samma kaliber som Djingis Khan, med miljoner döda på sitt samvete. Men i Karimovs Uzbekistan har Timur Lenk omvandlats till militärt geni och nationell hjälte. Karimov har förstört alla statyer från sovjettiden av Marx och Lenin och låtit sätta upp monument över Timur Lenk i stället, ofta på den gamla sockeln.

Ekonomiskt har det på sistone gått bra för Uzbekistan. Ekonomin har ökat med över åtta procent de senaste åren. Ändå är Uzbekistan ett fattigt land, med en BNP/invånare på 3 500 dollar. Sovjetisk planekonomi styr fortfarande stora delar av ekonomin och landet är beroende av världsmarknadspriser på bomull, guld och gas.

I Samarkand vallfärdar besökare till Timur Lenks praktfulla mausoleum och det storslagna Registan-torget, kantat av moskéer och koranskolor.

De inhemska besökarna är ännu många gånger fler än de utländska. När jag fotograferar en färgstark uzbek får jag snällt acceptera att bli fotograferad tillbaka. Det är lätt att få känslan att befolkningen gläds åt att sovjettidens långa isolering av Uzbekistan håller på att brytas och att världen finner vägen till tusenochennattstäderna Khiva, Buchara och Samarkand, alla upptagna på Unescos Världskulturarvslista.

Efter 11 september 2001 gav USA bistånd till landet i utbyte mot militärbaser, varifrån man kunde starta angrepp mot mål i grannlandet Afghanistan. Efter Karimovregimens massaker på civila år 2005 i Andizjan i den östliga Ferganadalen, blev relationerna med USA frostiga och basen stängdes.

När USA 2014 lämnar Afghanistan får Uzbekistan en ny strategisk roll.

Många gissar att nya baser kommer att byggas här – i utbyte mot militärbistånd och återhållen kritik mot kränkningar av mänskliga rättigheter.

Böcker på svenska som berör Uzbekistan:

Ryszard Kapuscinski: Imperiet (1993)

Disa Håstad: Arvet från Timur Lenk. Centralasiatiska öden (1998)

Elin Jönsson: Konsten att dölja en massaker. En resa bakom sidenridån (2008)

Elif Batuman: Besatta. Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem (2010)

Sören Sommelius

Textförstoring

Kommentarer

Kultur

Huvudnyheter