Hbt-rörelsen – en stolt Svensson?
Åsa Sandell. Stockholm Pride invigdes i måndags och hbt-rörelsen har en hel del att fira under veckan. För 40 år sedan inträffade den historiska revolten på baren Stonewall Inn i New York, då gayrörelsen för första gången slöt sig samman och slog tillbaka. Det är 30 år sedan homosexualitet blev av med sjukdomsstämpeln i Sverige. Och under senare år har man gjort flera politiska landvinningar – könsneutral äktenskapslagstiftning är kanske den viktigaste.
Stockholm Pride är större och starkare än någonsin, med ett fullspäckat program och förutspådda publikrekord. Det kan därför vid en första anblick tyckas paradoxalt att årets tema för festivalen är ”hetero”. Är Pride ute på en ohejdad flört med majoritetssamhället? Ger man utlopp för en missriktad vilja att inkludera alla och undvika provokation?
Nja, att sätta heteronormen under lupp ligger faktiskt helt rätt i hbt-tiden – och det inkluderar alla. Hela heterosamhället får möjlighet att idissla lite självkritik och självrannsakan. De traditionella könsrollerna hämmar ju också heteros från att vara sig själva och styr in oss alla i konventionella fållor.
Och en diskussion om hbt-rörelsens absorberande av heterovärldens normer är välkommen, eftersom homovärldens livsstil kanske aldrig har varit så heterosexuell som nu. ”Var det då bara äktenskap, babylycka och ett välanpassat medelklassliv som hägrade under den tappra striden för lika medborgerliga rättigheter?” som författaren Unni Drougge frågar sig i en debattartikel i tidningen Expressen.
Kulturhuset har döpts om till Pride house och jag slår mig ner på ett seminarium i källaren med titeln ”Heteronormativa uttryck”, arrangerat av Feministiskt initiativ. Här ställs bland annat frågan om jämlikhet måste betyda likhet, och om tvåsamhet, äktenskap och regnbågsbarn är de enda valen som finns.
”Jag vill ha en mer radikal rörelse än den Svenssonrörelse vi har idag”, förklarar Sofia Karlsson, som driver sajten alltomjämställdhet.se och är en av grundarna till Feministiskt initiativ. Hon menar att hbt-rörelsens krav är alltför heteronormativa och tycker att det feministiska perspektivet är underskymt.
ETC-krönikören Alexander Chamberland menar att det finns en bristande solidaritet mellan hbt- och queer-rörelsen. Han betonar att det personliga är politiskt och att hbt-rörelsen har en del att lära av det mer normkritiska queer-perspektivet.
”Jag har inga problem med att ett bögpar väljer att gifta sig och flytta in i radhus och skaffa barn. Men jag tycker inte att det är okej att de skriker `you give gay a bad name´åt mig.”
Kai Heino, ordförande för RFSL i Göteborg förutspår att hbt kommer att splittras mer och mer nu när nästan all lagstiftning ändrats.
”På RFSL:s nästa kongress kommer vi inte att vara eniga. Det kommer att bli större mångfald. Och det är vårt personliga ansvar att inte bli slätstrukna.”
Allt annat än slätstruket lär det bli på lördag, då Prideparaden äger rum med tiotusentals deltagare och hundratusentals åskådare. En stolt manifestation – och för många det första steget att våga ta sig in i rörelsen eller visa för sin omvärld att man är en del av den.
Fotnot: Stockholm Pride pågår t o m söndagen den 2 augusti.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar