Kultur

Kommer Israel att gå i krig mot Iran? USA:s försvarsminister Leon Panetta har varnat för att ett sådant krig kan komma redan i april. Den israeliska dagstidningen Haaretz skriver att Israel har all möjlighet att ”rensa Mellanöstern från alla kärnvapen” men att man inte kommer att göra det.

Den arabiska TV-stationen al-Jazira undrar rakt på sak om Israel kommer att attackera Iran och diskuterar vilka konsekvenser ett sådant krig kommer att få för regionen och för världen. Man undrar om nedräkningen till kriget redan har börjat – och om Israel i så fall planerar att genomföra kriget på egen hand eller räknar med hjälp från USA.

Prestigefyllda amerikanska opinonsundersökande Rasmussen Reports redovisar på måndagen färska siffror enligt vilka 83 procent av amerikanerna tror att Iran kommer att utveckla kärnvapen inom en nära framtid och planerar att använda dem mot Israel. Många är övertygade om att Israel därför kommer att angripa Iran redan i år. Och hela 48 procent av amerikanerna vill att USA i så fall ska hjälpa Israel.

BBC citerar amerikanska regeringskällor som bestämt hävdar motsatsen, USA är inte på krigsstigen. Samma källor tonar ner Israels krigsplaner till sabelskrammel.

Vad ska man tro? Följderna av ett storkrig mot Iran blir oöverskådliga för den iranska befolkningen, men också Israel kan drabbas ohyggligt. Den nuvarande israeliska regeringens oförsonlighet och ovilja till kompromisser är dessvärre en skrämmande förutsättning för ett israeliskt angrepp på Iran. Och detsamma kan förstås sägas om regimen i Teheran.

Richard Sale diskuterar på webbsidan Truthout hur ett krig skulle kunna se ut, om Israel använder inte bara flygattacker och missiler utan också kärnvapen – och hur Iran kommer att svara med Scudmissiler mot många israeliska städer.

Ett storkrig där Israel eventuellt med stöd från USA angriper Iran skulle inte bara drabba regionen utan mänskligheten. Att stora delar av den amerikanska befolkningen redan inväntar och stöder ett sådant krig är primitivt och fasansfullt.

I dag lördag den 4 februari – eller den 12 Rabi al-Awwal enligt sunnimuslimsk tideräkning – firas profeten Mohammeds födelsedag eller Mould-un-Nabi. Det sker på lite olika vis i olika muslimska länder och shiamuslimernas kalender lägger födelsedagen fem dagar senare.

Mohammed föddes i Mecka år 570 enligt gregoriansk kalender. I några länder firar man födelsedagen med stora parader. Man dekorerar sina hem och moskéer och ger allmosor till de fattiga. Bilden från firandet av Mohammeds födelsedag i det huvudsakligen muslimska Kashmir.

Först i år har jag vetat något om profetens födelsedag, genom den Multireligiösa almanackan 2012, utgiven av Sensus med de viktigaste högtiderna från de sex världsreligionerna, buddhism, hinduism, islam, judendom, kristendom och sikhism. Redan på första sidan diskuterar almanackans utgivare världsreligionernas olika tideräkning och att det i år inte bara är 2012 utan lika mycket 5772, 1433, 2554, 1934 och 543.

I nästa vecka följer nya helgdagar. Den 8 februari firar judendomen Trädens nyår – Tu Bi-Shevat, därför att de första träden väcks ur vintervilan. Man äter dadlar, granatäpplen, vete, korn, fikon, oliver och druvor, de sju basvarorna i det gamla Israel enligt Toran.

Samma dag infaller också buddhisternas Nirvanadag eller Parinirvana, till minnet av den dag då Buddha vid åttio års ålder dog och uppgick i Nirvana. Buddhister tänker särskilt på döden och på döda släktingar denna dag.

Så lite jag visste, tänker jag efter att ha lärt mig mycket bara genom att bläddra i Multireligiösa almanackan.

Mitt Romney vann överlägset tisdagens republikanska primärval i Florida med stor marginal till sin främste rival Newt Gingrich,  46 mot 32 procent. Hans chans att bli republikanernas presidentkandidat ökade rejält.

Jim Messina, som leder president Obamas återvalskampanj, ger fler siffror som rör samma primärval:

• Mitt Romney satsade i kampanjen i Florida 100 miljoner kronor – jämfört med Gingrichs dryga 20 miljoner.

• Romneys kampanj sände i Florida 13 000 TV-annonser, jämfört med Gingrichs 200.

• 92 procent av TV-annonserna var negativa, smutskastning alltså.

Romney har en förmögenhet på mellan 1,3 och 1,6 miljarder kronor – enligt nyhetsbyrån AP. Ändå är han en fattiglapp jämfört med de 400 amerikaner som var och en äger mer än en miljard dollar. Men Romneys förmögenhet är så stor att man måste lägga samman de senaste åtta presidenternas förmögenhet och sedan dubbla för att komma i närheten.

Romney betalade 2011 en skatt på sina inkomster på 15,4 procent, långt mindre än vad de flesta löntagare betalar.

Kommer Romney med sina rikedomar att kunna köpa posten som världens mäktigaste man – och hur kommer det att gå till?

Messina uttrycker farhågor för smutskastningskampanjer i väldiga satsningar på TV-reklam under presidentvalet i höst. Men, skriver Messina, en sån som Romney kan dominera i TV-kanalerna, men han kan inte mobilisera volontärer till valkampanjen.

Om Romney nomineras och Messina har rätt väntar en obehaglig valkampanj där sakfrågor knappast är prioriterade.

Helsingborgs kulturliv liknar som bekant ett sammanfallande korthus. Mitt i allt eländet kommer nu trots allt ett positivt besked. Konserthusets styrelse har, skriver HD, sent omsider beslutat sig för att rekrytera en ny vd, vilket musikernas fackliga organisation länge krävt.

Därmed är dessbättre de destruktiva planerna på en gemensam vd för teatern och symfoniorkestern begravda. En teater och en orkester har olika konstnärlig inriktning och måste som institutioner ha konstnärlig och ekonomisk frihet.

Avsaknaden av vd för konserthuset och symfoniorkestern har skapat stor oro både bland musiker och hos den trogna och stora publiken. Orkestern fyller i år hundra år. Veterligt har man inte avsatt medel för att fira jubileet och att Helsingborg har en av landets finaste symfoniorkestrar.

Rekryteringen av ny vd borde förstås ha inletts för länge sedan. Hanteringen av det otroligt viktiga kulturpolitiska beslutet är ett sorgligt bevis på dålig politisk organisation och minimalt intresse för kulturfrågor bland ledande politiker.

En annan sektor av musiklivet som behandlas styvmoderlig är jazzen. För inte alls länge sedan var Helsingborgs jazzklubb en av de största och mest livaktiga i Sverige. I dag har Jazz i Helsingborg ”troligtvis en av landets allra sämsta positioner bland offensivt syftande jazzföreningar när man tittar på förhållandet mellan kulturförvaltningens bidrag och kostnaderna för att arrangera”, skrev på HD:s Min mening i söndags Niklas Uhrberg, ordförande Jazz i Helsingborg.

Föreningen var konkursmässig 2010, då verksamheten halva året låg på is. I år bidrar kulturförvaltningen med futtiga 60 000 kronor. 2010 hade man samma bidrag som då användes för att betala 59 000 kronor i avgift till Dunkers. Det är pinsamt och skämmigt. Det svänger knappast om Helsingborgs kulturliv.

Är Grekland roten till det onda i EU:s ekonomiska kris? Naturligtvis inte. Men EU-ledarna hetsar mot landet som om grekerna vore glada Zorba-figurer som levt för dagen långt över sina tillgångar. Det är inte mer än rätt att de måste skärpa sig, eller?

Var femte grek är utan jobb. Nu vill EU att den grekiska minimilönen ska sänkas med tjugo procent. De allra fattigaste ska betala för politikernas och bankernas vanstyre och girighet.

I morgon torsdag har filmen Adikos Kosmos premiär i Aten. Själva såg jag Filippos Tsitos filosofiska och politiska film på Göteborgs filmfestival, där den presenterades med engelsk titel, Unfair world. Det är en berättelse om hur krisen drabbar vanliga människor och om varje dags desperata kamp för överlevnad.

Huvudpersonen är en desillusionerad polis, som skiljer mellan vanliga människors små brott och de brott som skapar människors ekonomiska utsatthet. På trailern ovan (tyvärr bara på grekiska) knycker en städerska något ur frysdisken på snabbköpet. När vakten tar upp jakten på henne sätter polisen krokben på vakten och flickan kommer undan.

Ibland kan dokumentärer eller bra spelfilmer säga oändligt mycket mer än alla nyhetstelegram.

För dryga veckan sedan avled den store grekiske filmaren Theodoros Angelopoulos efter en olycka och lämnade en halvfärdig film om den grekiska krisen bakom sig. Hur den skulle ha blivit får vi aldrig se. Men Filippos Tsito arbetar i Angelopoulos anda, och är en filmare vars solidaritet ingen behöver tvivla på.

EU förbjuder all oljeimport från Iran, och Iran hotar med att som svar blockera all trafik av olja genom Hormuzsundet. Till TT uttrycker utrikesminister Carl Bildt viss skepsis inför beslutet, risken är att vi ”glider in i en konfrontation som ytterst kan sluta i krig – och dit vill ingen”. På sin blogg Alla dessa dagar är Bildt ännu mera kritisk till sanktionerna, som han menar möjligen kan påverka Irans ekonomi men knappast landets politik. Men varför deltar Sverige då i beslutet??

Hot är dålig konflikthantering, i alla sammanhang. Den förälder som hotar sina barn skapar bara nya problem. USA och EU hotar Iran som hotar omvärlden. Konflikthantering på sandlådenivå.

På måndagen gick amerikanska, brittiska och franska krigsfartyg in i Hormuzsundet. För den iranska regimen måste fartygen te sig extremt hotfulla. För några veckor sedan mördades en iransk kärnfysiker i Teheran av en tidsinställd bomb som sattes på hans bil, förmodligen av israeliska agenter. Det var det det tredje mordet under liknande omständigheter på ledande kärnfysiker.

Det som sker nu liknar illavarslande förspelet till Irakkriget för nio år sedan. En skillnad nu mot då är att Sverige ställt in sig i ledet av krigshetsande nationer och att EU tycks ha gett upp sin allra viktigaste funktion, att vara fredsskapande.

Ett eventuellt krig mot Iran skulle innebära ohyggliga fasor i landet och drabba hela världen otroligt destruktivt. Storpolitik kan inte drivas så att krigsrisken ökar, vilken som Bildt säger ”ytterst kan sluta i krig”.

Irans eventuella planer på att skapa egna kärnvapen är illavarslande. Men för att möta planerna finns inget alternativ till förhandlingar och diplomati. Eller med Bildts formuleringar ur samma blogg:

”Det måste till ett uthålligt och utdraget diplomatiskt engagemang för att rätt kunna värdera möjligheterna till framgång den vägen.

Och något sådant har vi faktiskt inte haft på mycket länge.”

Håkan Juholts avgång väcker tankar. Hur gick det till? Vad var det som egentligen hände? Vem och vilka drog i trådarna?
När Juholt tillträdde för ett år sedan marginaliserades partiets maktelit i Stockholm. Återställs ordningen nu? Har huvudstadens mediepolitiska komplex kontroll över situationen?
I ex-Jugoslavien drev rivaliserande makteliter landet i krig. Det som nu skett inom det socialdemokratiska partiet är att en maktelit med politiker och medier i ömsesidig nytta skaffat sig kortsiktiga fördelar. För alla oss som står på demokratins ståplatsläktare känns det bara unket.

Kärnfastigheters debitering av hyror är en av de stora kostnaderna i Helsingborgs kulturliv, pengar som betalas ut av kommunen som kulturbidrag med ena handen för att snabbt norpas tillbaka av den andra, läs Kärnfastigheter. Jag har svårt att förstå de politiker som satt upp de här underliga principerna, som kallas marknadsmässiga, men som verkar väldigt godtyckliga.

Kärnfastigheter är inget kommunalt bolag, som jag tidigare skrivit, utan en kommunal förvaltning som ansvarar för de av kommunen ägda byggnaderna. Av förvaltningens politiske ordförande Samuel Lilja, moderat, har jag fått en intressant uppställning över ytor och hyror för de viktigaste kulturbyggnaderna i Helsingborg:

Yta, hyra 2012 och hyra/m²

Stadsteatern                     7 051  m² 11 350 tkr    1 610 kr/m²

Sofiero                               1 132                     528               466

Kulturmagasinet              7 504                 1 871               249

Grafiska museet                   855                   312               365

Konserthuset                     6 505                7 469            1 148

Fredriksdals museum      4 492               2 121                472

Dunkers kulturhus          14 608              4 493               308

Hur påverkas kulturinstitutionerna av de här hyresbeloppen? Leder teaterns och konserthusets dyra hyror till funderingarna på att ”spara” med en gemensam chef?, något som jag tror kan vara förödande för båda institutionerna.

Varför har Stadsteatern fem gånger så hög kvadratmeterhyra som Dunkers? Skulle någon marknadsmässig aktör kunna tänka sig att hyra stadsteatern för en miljon kronor i månaden?

Hur kan ett dagis för tjugotalet (?) barn klara av finansieringen av en marknadsmässig hyra för Vikingsberg?? Eller tillämpas en annan taxa i det sammanhanget??

Och vad är nyttan med hela systemet? Alla de här byggnaderna är ju donationer till staden.

Hela Helsingborgs kulturliv är i gungning den här våren. Sparkravet på ytterligare sju miljoner kan få de rester av kultur som ännu finns kvar att rasa ihop som ett korthus, ett hundraårigt kulturarv går upp i rök.

Varför tar inte kulturnämndens ordförande Mats Sander strid för kulturen, det är ju det som är hans uppgift? Och varför tiger oppositionen i nämnden? I så många sammanhang har det hänvisats till ”de styrande i rådhuset”. Är Peter Danielsson & Co helt omedvetna om vad man håller på att ställa till, kanske bara genom ointresse?

Läs också kommentaren av Kaj Stenberg till mitt tidigare inlägg. Kaj har varit fd styrelseordf och vice ordf i AB Helsingborgs Konserthus 1977 – 1995.

”You press the button, we do the rest”, var film- och kameratillverkaren Kodaks framgångsrika slogan 1888. Principen var från starten 1880 att sälja billiga kameror och tjäna pengar på film, papper och kemikalier. Under stora delar av 1900-talet var Kodak i det närmaste synonymt med fotografin. Ännu på 1990-talet var Kodak ett av världens mest värdefulla varumärken. För femton år sedan uppgick företagets årsintäkt till över 100 miljarder kronor, vinsten var nära tjugo miljarder och man hade 145000 anställda.

Under hela 1900-talet var Kodak i det närmaste synonymt med fotografin och Kodaks filmer som den speciellt ljuskänsliga Tri-X användes världen över.

Eastman Kodak byggde 1975 en av de första digitala kamerorna, men andra företag tog över teknologin och så kom de smarta telefonerna med inbyggd kamera och Kodaks storhetstid gick mot sitt slut. Förra året rasade aktiernas värde med nittio procent och i dag torsdag lämnade företaget in en konkursansökan, skriver New York Times. Förhoppningen är att kunna rekonstruera företaget, vars huvudinriktning de senaste åren varit lanseringen av bläckstråleskrivare.

Felet med Kodak var att dess företagsledning led av föreställningen att de egna produkterna var perfekta och därför hade låg förändringsvilja, skriver The brittiska Economist.

Kodak är det senaste stora företaget som fallit offer för tekniska förändringar. Förra året gick den stora amerikanska bokhandelskedjan Borders i konkurs efter att ha misslyckats med att att komma in på marknaden för e-böcker.

Bilden t v Kodaks bälgkamera Vollenda från 1930-talet.

Martin Luther King-dagen firas den tredje måndagen i januari som nationell helgdag i USA, i år den 16 januari, i anslutning till Kings födelsedag den 15 januari. Det är en dag som betonar alla människor lika värda oavsett bakgrund och som påminner om Kings arbete mot segregering och rasism.

Många amerikaner använder dagen till frivilligt arbete i medborgarrättsrörelsens anda, ”a day of service”, ”a day on, not a day off”. Det gjorde Barack Obama 2009. På Kingdagen, som råkade vara dagen före hans presidentinstallation, kavlade han upp ärmarna och målade väggar på ett hem för föräldralösa barn.

Filmen ovan visar King sista tal, den 3 april 1968. Han är hotad till livet och beskriver att han varit på bergets topp. Som alla vill jag leva ett långt liv, säger han. Men det är inte det viktigaste. Ni som ett folk kommer att ta er till det förlovade landet, även om jag som person kanske inte kommer att vara med er.

Dagen efter mördades King i Memphis, ett mord som aldrig blev uppklarat. I dag söndag skulle han ha fyllt 83 år.

Kingdagen celebreras numera också allt mer i Sverige. Årets Martin Luther King-pris delas ut till Mehdi Gharbi (bilden t h) som från sin lägenhet i Sollentuna redigerat nättidningen Tunis News, som spelade en viktig roll i den tunisiska revolutionen, en rörelse som genom ickevåld förändrade världen.

I Helsingborg talar fredsforskaren Jan Öberg (t v) på stadsbiblioteket kl 18 på måndagen om ”Väpnade insatser eller ickevåld i Sveriges engagemang i internationella konflikter?”. I mötet medverkar även Michaela Tehagen, flöjt och Boel Toresdotter Hansen, gitarr samt Stig Fred, recitation. Arrangörer är Kristna Fredsrörelsen i Helsingborg och Helsingborgs Kristna Råd. Fritt inträde.