Helsingborgs kulturliv bygger på privata donationer, mycket mer än andra städers. Gummimiljonären Henry Dunker och Dunkers fonder har bekostat Konserthuset, Stadsteatern, Kulturmagasinet och Dunkers kulturhus, så länge man följde testamentets intentioner. På senare år har politikerna omtolkat begreppet kultur till att omfatta också idrott. Olympias läktare byggdes med Dunkerspengar, liksom nya Helsingborgs Arena.

Det sistnämnda bygget kostade (enligt en förhandsuppskattning i HD i februari 2012) 380 miljoner. Så mycket pengar fanns inte i fonderna. Kommunen förskotterade och accepterade ett budgeterat driftsunderskott på omkring 23 miljoner/år samt en årlig hyra på 36 – 40 miljoner.

Varför är en sådan budget ok för Helsingborgs Arena samtidigt som de styrande politikerna strypt driftsanslagen till Dunkers kulturhus och till kulturen överhuvud? Svaret på den frågan säger en hel del om mentaliteten i staden och vad som rör sig i beslutsfattarnas huvuden.

Fredriksdals friluftsmuseum är en annan donation där underhållet förefaller vara eftersatt och där höga entreavgifter stöter bort barnfamiljer. Ängelholms hembygdspark med fri entré visar vad som går att göra om man vill skapa en barnvänlig stad.

Pålsjö slott fick staden till skänks med sitt unika läge. Krapperup drivs som en stiftelse med konst, café och trädgårdskultur. Tänk vad Pålsjö slott med Krapperups koncept skulle ha kunnat utvecklats till, som mötespunkt för alla som besöker Pålsjö skog. Men slottet såldes, donationens möjligheter förskingrades.

Vikingsbergs konstmuseum gjordes i strid med testamentet om till dagis. Till och med Sofiero är för bypolitikerna ett bekymmer och nu ska kungens privata rum hyras ut till företag, samtidigt som verksamheten i parken och på slottet minimeras.

Fotnot: Detta är den fjärde bloggen i serien Helsingborg på dekis? Fortsättning följer.