Desmond Tutu krävde i veckan att den svenska JAS-affären från 1999 ska rivas upp, sedan det framkommit att Saab är inblandat i en mutskandal i sammanhanget. Nobelpristagarens berättigade synpunkter påminner mig om hur obehagligt det var att se dåvarande statsminister Göran Persson uppträda som vapenhandlare i en stor svensk delegation i Sydafrika den gången.

Sverige hade skaffat sig ett gott anseende i landet genom stödet till befrielserörelsen ANC under Olof Palmes tid, då både USA och Storbritannien aktivt gav sitt stöd till apartheidregimen. 1999 slog Persson och Sverige mynt av detta. Jag hade själv några år tidigare varit i ett Sydafrika med nyvunnen demokrati. Var det något man inte behövde var det JAS-flygplan. Perssons vapenhandel var ett djupt svek både mot sydafrikas prövade folk och mot den roll Sverige spelat i världssamfundet under efterkrigstiden, liksom mot folkhemstankens ideal.

17-åriga romska Lollo som är född i Lund och bott tolv år av sitt liv i Sverige ska utvisas till Kroatien. Hon känner ingen där, hon talar inte språket. Romer är en diskriminerad grupp i landet och hennes ende anhörige är pappan som är dömd för att ha misshandlat och hotat henne.

Hur är en sådan groteskt inhuman politik möjlig i det här landet? Jag ryser av obehag.

De äldre i Sverige behandlas illa. I lördagens HD beskrivs en kris inom äldreomsorgen i Helsingborg. De privata vårdbolagen ska skära ner på personalen utan att antalet vårdboende minskat.

– Vi måste hela tiden anpassa oss till vad brukarna vill ha och nu minskar den efterfrågan, säger Jonas Morian på vårdbolaget Attendo.

Brukarna verkar inte vara de gamla. I samma tidining redovisas att 53 procent är missnöjda med maten och 56 procent med den sociala samvaron. Så fruktansvärt det måste vara att leva på ett äldreboende utan att gilla maten och utan att ha det trivsamt med andra.

– Vi vill inte låsa oss vid en bemanningssiffra, det kan bli ett problem om vårdtyngden ökar, säger moderaten Richard Lundberg, ordförande för vård- och omsorgsnämnden.

”Vårdtyngden”, vilket jävla äckligt ord, herr Lundberg. Det handlar om människor.

Ett samhälle måste bedömas utifrån hur man behandlar svaga grupper. Med det måttet har Sverige blivit allt mer inhumant. Det blåser kalla vindar genom landet.

Kulturnämnden i Helsingborg publicerade i torsdags resultatet av en slumpvis genomförd enkät med tusen helsingborgare. Det är ett synnerligen avancerat eller förbryllande eller rentav förvirrat och hursomhelst obegripligt material. Hör här:

Bara 39 procent säger sig känna till Sofiero som kulturinstitution, trots att 47,3 procent har varit där. Och färre än var fjärde helsingborgare känner till stadsbiblioteket. Men 47,5 procent säger sig ha varit där. Har de lånat någon bok, undrar jag. Ingen som vet.

Rubriken för en redovisning är ”Kännedom om kulturinstitutioner. Spontana svar”. Och bara 24,6 procent av helsingborgarna känner till biblioteket. ”Vilka av dessa ställen har du besökt de senaste 12 månaderna?” frågar man sen. Och kan man tänka, 47, 6 procent säger sig ha varit på bibblan, 29,2 procent har varit där tre gånger eller mer. Men vet de då inte var de varit?

2007 var ett katastrofalt år för Helsingborgs kulturliv, í och med avskedandet av Niels Righolt från tjänsten som chef för Dunkers och med införandet av en ny politikerstyrd organisation. Förtroendet från allmänheten det skandalösa året var förstås i botten. Det har stigit något 2008, om man ska tro den här undersökningen. Men ska man det?

Nej, det tycker jag inte. Frågorna verkar oprofessionellt och grovt formulerade. Vissa kulturformer är helt utlämnade, som film. Tänk om man frågat om helsingborgarna vill ha en kommunal biograf, vad inte minst de unga då svarat? Eller tänk om man frågat om Vikingsberg ska vara konstmuseum eller kontorslokal för kulturbyråkrater?

Den dåligt underbyggda slutsatsen är att ”Kulturutbudet i Helsingborg är varierat, intressant men för lite för barn och unga.”

Att lägga pengar på manipulativa undersökningar på den här nivån förefaller helt meningslöst. Goddag yxskaft, skulle jag vilja säga. Och vad har det hela kostat, pengar som kunde ha använts till kultur.

Med liknande metod skulle man antagligen i ett annat sammanhang kunna redovisa att ”18 procent av helsingborgarna inte vet att staden ligger vid havet”. Har ni badat? Hur ofta?