Det förlorade folkhemmet x 3: JAS, Lollo och den moderata vårdtyngden i Helsingborg

31 januari, 2009 klockan 11:00

Desmond Tutu krävde i veckan att den svenska JAS-affären från 1999 ska rivas upp, sedan det framkommit att Saab är inblandat i en mutskandal i sammanhanget. Nobelpristagarens berättigade synpunkter påminner mig om hur obehagligt det var att se dåvarande statsminister Göran Persson uppträda som vapenhandlare i en stor svensk delegation i Sydafrika den gången.

Sverige hade skaffat sig ett gott anseende i landet genom stödet till befrielserörelsen ANC under Olof Palmes tid, då både USA och Storbritannien aktivt gav sitt stöd till apartheidregimen. 1999 slog Persson och Sverige mynt av detta. Jag hade själv några år tidigare varit i ett Sydafrika med nyvunnen demokrati. Var det något man inte behövde var det JAS-flygplan. Perssons vapenhandel var ett djupt svek både mot sydafrikas prövade folk och mot den roll Sverige spelat i världssamfundet under efterkrigstiden, liksom mot folkhemstankens ideal.

17-åriga romska Lollo som är född i Lund och bott tolv år av sitt liv i Sverige ska utvisas till Kroatien. Hon känner ingen där, hon talar inte språket. Romer är en diskriminerad grupp i landet och hennes ende anhörige är pappan som är dömd för att ha misshandlat och hotat henne.

Hur är en sådan groteskt inhuman politik möjlig i det här landet? Jag ryser av obehag.

De äldre i Sverige behandlas illa. I lördagens HD beskrivs en kris inom äldreomsorgen i Helsingborg. De privata vårdbolagen ska skära ner på personalen utan att antalet vårdboende minskat.

– Vi måste hela tiden anpassa oss till vad brukarna vill ha och nu minskar den efterfrågan, säger Jonas Morian på vårdbolaget Attendo.

Brukarna verkar inte vara de gamla. I samma tidining redovisas att 53 procent är missnöjda med maten och 56 procent med den sociala samvaron. Så fruktansvärt det måste vara att leva på ett äldreboende utan att gilla maten och utan att ha det trivsamt med andra.

– Vi vill inte låsa oss vid en bemanningssiffra, det kan bli ett problem om vårdtyngden ökar, säger moderaten Richard Lundberg, ordförande för vård- och omsorgsnämnden.

”Vårdtyngden”, vilket jävla äckligt ord, herr Lundberg. Det handlar om människor.

Ett samhälle måste bedömas utifrån hur man behandlar svaga grupper. Med det måttet har Sverige blivit allt mer inhumant. Det blåser kalla vindar genom landet.

Dela

Gaza – en enkel konflikt?

30 januari, 2009 klockan 23:26

Parternas krav i Gazakonflikten är:

• Israel vill ha ett slut på Hamas raketattacker mot södra Israel. Man vill förhindra vapensmuggling genom tunnlarna från Eypten. Och man vill att den länge fängslade israeliske soldaten friges.

• Hamas vlll att gränserna öppnas, att blockaden mot Gaza hävs och att stridshandlingar upphör.

Är de här målen oförenliga? Nej. men det finns mer att ta hänsyn till.

Hamas har vunnit demokratiska val och måste ges inflytande över utvecklingen i Gaza. De båda palestinska organisationerna Fatah och Hamas måste kunna samarbeta.

Den desperat utsatta befolkningen i Gaza måste snarast få humanitärt bistånd och hjälp till återuppbyggnad och till att återskapa den sönderbombade ekonomin. Krigsförbrytelserna måste utredas, främst Israels men också Hamas.

Allt detta är möjligt. Det finns en vilja från omvärlden och det finns pengar.

Varför händer inget? Terrorstämplen på Hamas gör att ingen samtalar med företrädare för organisationen. Det är inte konstruktivt.

Den israeliska regeringens ovilja till kompromisser tycks ingå i ett högt politiskt spel, där människoliv är insatser i en ovanligt smutsig för att inte säga blodig valkampanj, där Netanyahu och högerpartiet Likud väntar i kulisserna med en sjufallt värre politik, om det nu är möjligt.

På pappret är parterna överens om en tvåstatslösning, men Israels bosättarpolitik försvårar eller omöjliggör en sådan. En enstatslösning på demokratisk väg skulle innebära att den judiska befolkningen kommer att bli en minoritet i Israel, som de vita i Sydafrika. En demokratisk enstatslösning är inte förenlig med tanken på en judisk stat.

Det finns mer att ta hänsyn till, historiska oförrätter, all manlig destruktiv prestige som skapat extrema nationalistiska makteliter i Israel och inom Hamas.

Ändå – med förhandlings- och kompromissvilliga parter på båda sidor hade det varit möjligt att finna en lösning på konflikten, först med små steg och kortsiktigt, ett slut på lidandet, sedan med stora kliv in i framtiden för en bestående fred, med trygghet och välstånd för alla. Kriget i Gaza har varit fullständigt meningslöst, alla dessa civila döda har slaktats för ingenting.

Dela

Innan mörkret – Before the Darkness – på Dunkers

30 januari, 2009 klockan 22:02

Waoh, vilken vernissage! Ovanvåningen på Dunkers var fylld av ett par tre hundra besökare, när den danske fotografen Per Bak Jensens ”Before the Darkness” slog upp portarna på fredagskvällen. Det var Magnus Jensners sista utställning som curator och det är ingen överdrift att säga att en våg av värme slog emot honom den här magiska kvällen, när ”alla” verkade vara där.

Den stora utställningslokalen har utformats med nya väggar, kanske rentav som ett slags kamera, som Magnus Jensner föreslog i sin introduktion. En speciell korridor kan uppfattas som ett objektiv, en lins, till en av få bilder där det finns en människa, en kvinna sedd bakifrån. Per Bak Jensens bilder (den här ovan heter ”Höst” och är från 2008) presenteras i olika serier i skilda format, i ofta mycket stora utskrifter. Det handlar särskilt om livets former, om det som är före döden, Before the Darkness”, men också om fotografen som står framför kamerans Camerobscura-mörker.

Utställningen är en presentation i helformat av en betydande konstnär, en av Nordens främsta samtida fotografer, det som varit Dunkers signum under alla år. Den här kvällen var det ingen som ifrågasatte ambitionen, som så ofta tidigare. Det här är också en utställning som både håller högsta kvalitet och med säkerhet kommer att locka stor publik från när och fjärran.

Rolf Tufvesson, regionråd och ordförande i Skånes kulturnämnd, öppnade utställningen och påminde om general de Gaulles kloka ambition att i kristider – som nu – satsa extra mycket på kultur. Han tackade Magnus Jensner för åren som varit och för allt han tillsammans med Niels Righolt och Peter Carelli (som också slutar inom kort) gjort för att bygga upp Dunkers till vad kulturhuset är i dag.

Nu väntar kreativa utmaningar för nya chefen Elisabeth Alsheimer! Det är bara att hoppas att de politiker som tagit sig makt över kulturen hjälper och inte stjälper.

Ett bra tillfälle att se de här härligt inspirerande fotografierna är lördag kl 15, då Magnus Jensner presenterar utställningen tillsammans med Per Bak Jensen.

Dela

Gaza – kriget fortsätter

30 januari, 2009 klockan 16:16

Kriget i Gaza fortsätter. En konvoj med bland annat två svenska diplomater besköts med skarpa varningsskott. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och USA:s nye president Barack Obama har krävt att gränsövergångarna till Gaza ska öppnas för humanitära insatser och för att få igång återuppbyggnaden av allt som förstörts under det tre veckor långa kriget.

Men den israeliska regeringen lyssnar inte. Sällan har ett land så oförsonligt och dövörat avvisat omvärldens ytterst rimliga krav på att möjliggöra självklara humanitära insatser för en krigsdrabbad befolkning. Arrogansen skrämmer liksom oförmågan från israelisk sida att visa medlidande för den palestinska befolkningen i Gaza. Termen ”skurkstat” ligger nära till hands, dagens regim i Israel bryter grovt mot krigets lagar, mot Genèvekonventionen och mot grundläggande kod för mellanstatlig samexistens. Är det rimligt att Israel med nuvarande politik förblir fullvärdig medlem av FN, frågar jag mig.

Svenska Dagbladets korrespondent Bitte Hammargren citerade i torsdags Karen AbuZayd (bilden nedan), chef för FN:s hjälporganisation Unrwa, som inför FN:s säkerhetsråd häromdagen beskrev Israels krig mot Gaza som ”systematisk förstörelse av skolor, universitet, bostadshus, fabriker, affärer och jordbruk”.

Kriget är inte är slut, trots att det råder en bräcklig vapenvila. Ändå tycks många medier ha tappat intresset för Gaza. Varken forsforbomberna mot civila, bombningen av FN-skolor och nödhjälpsförråd (bilden ovan) eller den systematiska förstörelsen av moskéer fick starkt genomslag i rapporteringen här. I stället balanserar fortfarande många svenska mediers bisarrt mellan parterna, som om det rådde minsta oklarhet om vem som är förövare och vem som är offer.

Dela

Magnus Jensners sista dagar på Dunkers

29 januari, 2009 klockan 22:48

Magnus Jensner, 1:e konstintendent på Dunkers alltsedan kulturhuset öppnades, avtackades på torsdagen, med tårta och cider, främst av arbetskamrater. Nu väntar nya utmaningar för honom, som förste chef för Moderna museets nyskapade filial i Malmö.

För Dunkers är det en mindre katastrof att Magnus Jensner slutar, menar jag. Han har – tillsammans med den 2007 sparkade kulturhuschefen Niels Righolt – stått för mycket av det arbete som gjort att Dunkers under en period varit en både nationellt och internationellt uppmärksammad institution.

Magnus fick välförtjänta och välmenande presenter – inte bara kakor, ett favoritintresse vid sidan om konsten.

– Vi tog det här silvret från samlingarna, så behöver det inte gå på budgeten, sa Peter Carelli, förste antikvarie i huset sedan starten och ansvarig för museets kulturhistoriska profil.

Riktigt så var det nog ändå inte med silvret, om vän av ordning undrar. Men det lär råda sekretess i huset gentemot medierna, så riktigt säker kan man inte vara.

Också Peter Carelli lämnar dessvärre Dunkers om några månader.

Några går, andra kommer, så måste det väl vara. Men jag är rädd att krisen på Dunkers är djupare än vad det verkar och att den talföra grupp som med insändarargument vill ”visa verk ur samlingarna” kommer att än mer kunna bre ut sig.

För Magnus Jensner väntar några sista uppgifter på Dunkers. På fredag kväll 18 – 20 är det vernissage i huset på hans sista produktion, ”Before the Darkness”, med bilder av den danske fotografen Per Bak Jensen.

Dela

Filmfestival med bilder från världen

29 januari, 2009 klockan 22:05

Fyra dagar filmfestival i Göteborg är över för min del. Bara elva filmer i år, men ändå, festivalen är som alltid en påminnelse om att världen är större än det anglosaxiska utbud som till vardags dominerar både biografer och film på tv i det här landet.

En film som ”The Return of the prodigal son” kommer garanterat aldrig att visas hos oss på vanlig bio. Filmen är armenisk, gjord av en kvinnlig regissör vars efternamn börjar med sex konsonanter, Nariné Mkrtchyan, som var i Göteborg och berättade om sin film. ”Den förlorade sonen” kommer hem till sin far efter femton år. Fadern mottar sin son med stora famnen och ordnar en överdådig fest med armenisk folkloreorkester. Men en annan son, som kommit upp sig och har dyra bilar, hatar den hemkomne. Och huvudpersonens övergivna flickvän, nu gift tvåbarnsmamma, har det inte lätt.

– I Armenien är det mindre faderskärlek och mera pengar som har sista ordet, suckade Nariné Mkrtchyan.

Filmen är moralisk mera än kommersiell och med dess hjälp kommer jag i tanken åtminstone en bit på den långa vägen till Jerevan.

Festivalen pågår för fullt till och med söndag, från tio på morgonen fram mot midnatt och det finns fortfarande biljetter till många visningar.

Dela

Goddag yxskaft om Helsingborgs kulturliv

24 januari, 2009 klockan 22:56

Kulturnämnden i Helsingborg publicerade i torsdags resultatet av en slumpvis genomförd enkät med tusen helsingborgare. Det är ett synnerligen avancerat eller förbryllande eller rentav förvirrat och hursomhelst obegripligt material. Hör här:

Bara 39 procent säger sig känna till Sofiero som kulturinstitution, trots att 47,3 procent har varit där. Och färre än var fjärde helsingborgare känner till stadsbiblioteket. Men 47,5 procent säger sig ha varit där. Har de lånat någon bok, undrar jag. Ingen som vet.

Rubriken för en redovisning är ”Kännedom om kulturinstitutioner. Spontana svar”. Och bara 24,6 procent av helsingborgarna känner till biblioteket. ”Vilka av dessa ställen har du besökt de senaste 12 månaderna?” frågar man sen. Och kan man tänka, 47, 6 procent säger sig ha varit på bibblan, 29,2 procent har varit där tre gånger eller mer. Men vet de då inte var de varit?

2007 var ett katastrofalt år för Helsingborgs kulturliv, í och med avskedandet av Niels Righolt från tjänsten som chef för Dunkers och med införandet av en ny politikerstyrd organisation. Förtroendet från allmänheten det skandalösa året var förstås i botten. Det har stigit något 2008, om man ska tro den här undersökningen. Men ska man det?

Nej, det tycker jag inte. Frågorna verkar oprofessionellt och grovt formulerade. Vissa kulturformer är helt utlämnade, som film. Tänk om man frågat om helsingborgarna vill ha en kommunal biograf, vad inte minst de unga då svarat? Eller tänk om man frågat om Vikingsberg ska vara konstmuseum eller kontorslokal för kulturbyråkrater?

Den dåligt underbyggda slutsatsen är att ”Kulturutbudet i Helsingborg är varierat, intressant men för lite för barn och unga.”

Att lägga pengar på manipulativa undersökningar på den här nivån förefaller helt meningslöst. Goddag yxskaft, skulle jag vilja säga. Och vad har det hela kostat, pengar som kunde ha använts till kultur.

Med liknande metod skulle man antagligen i ett annat sammanhang kunna redovisa att ”18 procent av helsingborgarna inte vet att staden ligger vid havet”. Har ni badat? Hur ofta?

Dela

Gazas barn och Joe the Plummer

24 januari, 2009 klockan 11:56


Vårterminen började på söndagen i Gaza efter kriget. 200 000 barn återvände till skolorna – om de inte hade förstörts.De har varit stängda en månad till följd av kriget. BBC rapporterar om Gazas barn, traumatiserade av det tre veckor långa kriget. Nu möter de sina klasskamrater och vet inte om alla är där. 400 barn har dödats, 1800 har skadats. Än fler har fått fly sina hem och lever som internflyktingar i Gaza. En sjundedel av alla hus i Gaza har skadats eller förstörts.

The Economist (24/1) skriver att de 1300 döda palestinierna i treveckorskriget proportionellt motsvarar antalet britter som dog under Blitzens nazityska bombningar under andra världskriget.

Brittiska The Guardian berättar om alla krigsdrabbade barn i Gaza. Ghaida Abu Eisha, åtta år gammal (bilden ovan), saknades i skolan på lördagen. Hon dödades med sina föräldrar och båda bröder när en israelisk missil träffade hennes hem i Shamali den 5 januari. Hon gick i andra klass.

De barn som överlevt återvänder till sina skolor. Journalister har till slut släppts in i krigszonen i Gaza och kunnat berätta om vad de ser och hör, all den fasa som inte längre kan döljas för världen.

Redan i november förbjöd Israel utländska journalister att resa in i Gaza. Kriget var väl förberett och utestängandet av journalister var en avgörande del i mediekriget. Man lyckades väl på hemmafronten, skriver The Economist (17.1.09). Detsamma gäller amerikanska mediers bevakning. ”Plutoner av talesmän” stod beredda att ge kommentarer till de utländska journalister som från en kulle i södra Israel skulle försöka skildra det som hände.

Den Bushvänliga TV-sändaren Fox bevakade kriget på sitt sätt. Man gav Joseph Wurzelbacher (bilden) i uppdrag att bevaka kriget. Denne man lanserades under presidentvalet av McCain som Joe the Plummer, Joe Rörmokaren. På plats i Israel rapporterade han att det var bra att Israel hindrade utländska reportrar att besöka Gaza.

Inne i Gaza fanns hela kriget Al-Jazira, vars engelska sändningar fått ett stort genombrott med Gazakriget. Kanalen får beröm av The Economist, dess rapportering har hållit en återhållsam ton. Al-Jazira och andra arabiska TV-kanaler fick också material av Gazaremsans egna 300 lokala journalister, vars bilder från kriget spreds över i synnerhet arabvärlden.

Dela

August fyllde 160 i torsdags

23 januari, 2009 klockan 23:49

August fyllde år på torsdagen. Hälsade på i Blå Tornet. Sängen bäddad, pennorna lagda på rad på skrivbordet. Vi är många som vill uppvakta. Men var är han? Jo, han står på balkongen och funderar på den globala ekonomiska krisen:

”Vad är ekonomi? En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete.”

Reflexionen finns skriven mitt i Drottninggatan i Stockholm, nedanför huset där Strindberg bodde till sin död, den 14 maj 1912. Trerummaren rymmer sovrum, vardagsrum/matsal, arbetsrum och vattentoalett – men inget kök. August lagade aldrig mat i hela sitt liv, men han kokte sitt kaffe.

I torsdags fyllde han 160 år. August lever. Det fina lilla Strindbergsmuseet var välbesökt den här speciella dagen, då det också var gratis entré.

Bilden här invid togs på Blå Tornets balkong den 22 januari 1912, då Strindberg på sin 63-åriga födelsedag av svenska folket mottog 45 000 kronor, resultatet av en landsomfattande insamling. Själv kallade han gåvan Anti-Nobelpriset.

Dela

Obama i Indonesien?

21 januari, 2009 klockan 23:15
Obama i Indonesien?

Obama såg presidentinvigningen på TV från Indonesien. Nja, inte den riktige Barack, han var ju i Washington, men hans indonesiske lookalike, 34-årige Ilham Anas. Denne har ”från vissa vinklar” likhet med USA:s 13 år äldre nye president. Anas tjänar nu pengar som lookalike och har fått nationell uppmärksamhet i ölandet.

Många indonesier är mycket intresserade av Barack Obama, som ju som pojke levde och gick i skola i Djakarta under fyra år. Hans mamma hade då skiljt sig från Barack Obama sr och gift om sig med den indonesiske muslimen Lolo Soetero.

Dela