Att läsa staden: Ängelholm
När jag rör mig i en stad läser jag dess uttryck, stadens språk. Många svenska städer ”ser likadana ut”, med torget, ströget, samma butiker från samma affärskedjor. Men så finns det sådant som ger egenart.
I Ängelholm är det Rönne å, Stortorget, Tingstorget och Storgatan som ger identitet. Ån är besynnerligt undanstoppad i stadsbilden som vore den en pinsamhet. Storgatans byggnader är inte mycket att titta på, folklivet på Storgatan är det intressanta, människor i rörelse, att mötas och växla några ord.
Allra mest finns Ängelholms själ på Stortorget, med sin torghandel, sina fina dimensioner och med de speciella byggnaderna där, det gamla rådhuset, den lilla kyrkan och biblioteket. I en text från 1958 skildrar Jolo, Jan Olof Olsson, i sin ”Mina städer” Ängelholm så att jag känner igen mig ett halvsekel och en gråvinter senare:
”Torget i Ängelholm är en av mina avhållna uppehållsplatser i Sverige. Där finns ingenting som inte finns runt andra torg i landet – kyrka, jordbrukarnas kreditkassa, möbelaffär, taxistation och annan nödtorft. Men Ängelholms torg har en egen atmosfär, ett sommarlätt och frikostigt lynne som försätter mig i detsamma.”
