Kultur

Tomas Tranströmer (bilden) berättar i sin tunna och täta självbiografi ”Minnena ser mig” (som jag hittade på årets bokrea) bland annat om sin skoltid på Södra Latin i Stockholm under 40-talets krigsår. Skolan var enkönad som ett munkkloster eller en kasern, eleverna var gossar, lärarna enbart maskulinum. Stämningen var som i Alf Sjöbergs film ”Hets”, som för övrigt spelades in i skolan vid den här tiden, med en del elever som statister.

Författaren har fyllt sextio när han skriver ner sina tankar om barn- och ungdomsåren. Palle, hans bästa vän i skolan, är död sedan länge:

”Palle som dog för 45 år sen utan att ha blivit vuxen, med honom känner jag mig jämnårig. Men mina gamla lärare, ”gubbarna” som de kallades allihop, de förblir gubbar i minnet, trots att de äldre av dem var i den ålder jag är just nu när jag skriver det här. Man känner sig alltid yngre än man är. Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.”

‘

På Kulturnämndens senaste möte beslöts att affären på Dunkers ska drivas efter kommersiella kriterier. Business går före kultur i Helsingborg. Vinst går före kvalitet och egenart.

Wallåkra stenkärlsfabrik är tillsammans med Raus den mest traditionsbärande keramiska verkstaden i Nordvästskåne. För en tid sedan träffade jag Wallåkras vd keramikern Åsa Ormell, som var bekymrad över Helsingborgs stads närmast totala ointresse för hennes verksamhet. Det gällde också presentationen av Wallåkra på Dunkers stora och textlösa utställning ”Hands on”, som utger sig för att presentera keramiken i vårt hörn av Skåne, en krukmakarbygd om någon.

Nu berättar Åsa att hon förhört sig om möjligheten att i samband med den stora keramiska satsningen få sälja Wallåkrakeramik i Dunkers affär. Men nix. Saltglaserat är inte tillräckligt kommersiellt eller hur man tänker? Om man tänker. Eller man tänker i kronor och ören. Klirr.

”Butiksjuryn har nu haft sitt möte och tyvärr beslutat att tacka nej till Wallåkras keramik.”

Jaha. men varför ska en kulturinstitution som Dunkers drivas uttalat  kommersiellt? Och varför är saltglaserad keramik i en mer än 150-årig tradition inte något att både visa upp och sälja. Wallåkra är ju om något levande historia.

Kulturnämndsordföranden Anders Lundström skrev för någon vecka sedan på god byråkratisk svenska i ett mejl, där han som vanligt intervjuar sig själv:

”Det är fullt möjligt att anpassa varusortimentet för att kunna spegla innehållet i ex. en utställning och därmed även verka och bidra till kunskaps- och kulturförmedling. Butikerna ska sträva efter att spegla det lokala kulturlivet, men även vara en plats där nya och spännande produkter skall säljas. Äntligen skall butikerna ge ett tillskott till verksamheterna, istället för att vara en ekonomisk belastning, avslutar Anders Lundström.”

Nästa steg blir väl att utställningarna också ska bli lönsamma – eller att hela Dunkers görs om till ett lågprisvaruhus.

Nu anklagar människorättsorganisationen Human Rights Watch Israel för att i strid mot krigets lagar ha använt vit fosfor mot civila i Gaza under kriget. HRW kräver att FN gör en grundlig utredning av frågan.

Otaliga bevis har framkommit på hur civila drabbats av vit fosfor, inte minst genom vittnesmål från läkare. När nu HRW tar upp frågan borde det leda till att både ansvariga militärer och politiker pekas ut som krigsförbrytarer, om anklagelserna visar sig korrekta, vilket allt tyder på.

Det sätt på vilket vit fosfor användes mot civila tyder på att man inom den israeliska armén dehumaniserat palestinierna på ett fasansfullt vis. Många soldater har i efterhand nu vittnat om vad de varit delaktiga i.

Fred Abrahams från HRW skriver i sin rapport att israeliska trupper gång på gång besköt tättbefolkade områden i Gaza med vit fosfor och att civila som en följd härav led svårt och dödades.

Den sortens brutala krigsföring mot civlia borde inte tolereras av det internationella samfundet. Israel förnekade inledningsvis att man använt vit fosfor, men medgav det senare, efter överväldigande bevis, också från massmedier.

Bilden ovan, från Al-Jazira, visar ett barn skadat av vit fosfor under den israeliska offensiven. Fosfor bränner genom köttet ner till benen och orsakar mycket svårläkta och djupa sårskador.

”Kanske läge att informera om DIST-utredningen som få tydligen har läst. Läs den och kom sedan tillbaka och försök argumentera om att vad ungdomarna i Helsingborg vill. Gör om, läs om och fundera en gång till innan man tvärsäkert uttalar sig. Okunskap är dagens ord.”

Återigen ett citat ur kulturnämndsordförande Anders Lundströms sällsamma blogg, hämtat från den 23 mars. Lundström hänvisar till DIST. DIST vet vad ungdomarna i Helsingborg vill och tycker, tror han. Och vi andra som inte vet vad DIST står för är tvärsäkra och okunniga.

Konsultfirmor i Stockholm (vad kostar de?) har tidigare använts av kulturförvaltningen i Helsingborg. Ligger detta DIST nu bakom omvandlingen av den kommunala musikskolan i Helsingborg till något som kallas SKU, undrar jag. Är det DIST som ”vet vad ungdomarna i Helsingborg vill”?

DIST är en PR-firma med adress Götgatan 72 B i Stockholm. Hemsidan är en orgie i flummigheter:

”Sedan år 2000 har vi hjälpt företag, myndigheter och organisationer att nå ut till unga. Ibland har arbetet landat i reklamkampanjer, men ännu oftare i långsiktiga strategier, events, produktutveckling, utbildningar och workshops. Vi är ca 20 anställda med kontor i Stockholm, Oslo, Köpenhamn. Vi ägs till 100% av Aegis Media Plc. Våra kompetenser omfattar planners, strateger, projektledare, producenter och kreatörer.

Dist består av två specialiserade enheter: Think och Do. Som namnen antyder sysslar Think med analysdelen och Do med utförandet.”

Kan det vara så att DIST krokat upp kulturnämnden i Helsingborg eller att någon av de nya crossoverideologerna från Skara haft med sig DIST i bagaget? Lundström hänvisar till DIST. Vad står det för?

Jag läser vidare:

”Young thinking är svaret på de frågor vi ställer. Hur tänker egentligen ungdomar? Vilka varumärken gillar de, och varför? Vilka gillar de inte? Men också: vad är viktigt, roligt, tråkigt, hett och ointressant bland unga just idag? Vi tar reda på svaret.”

DIST ägs av den globala PR-firman Aegis Media Group. AMG är noterat på Londonbörsen och omsätter 1.5 miljarder pund. Man gör marknadsundersökningar, inte minst inriktade på unga människors medie- och konsumtionsbeteende. Företaget har listats på BusinessWeek’s European BW50 över de 50 mest framgångrsika företagen i Europa, där man på 42:a plats tävlar med företag som Nokia.

Min förundran över det som skett och sker på Dunkers har tidigare fått mig att följa det oroväckande spår som leder till den svenska schlagerkulturen och Skara, till Bert Karlssons Music Factory, varifrån Marianne Westholm och nu flera av hennes underchefer rekryterats.

Om det nya spåret till DIST skulle vara relevant förstår jag varför man använder engelska mera än svenska i Helsingborgs kulturutbud, ”Hand’s On”, Love & Light” … Det låter ju som ”Young thinking”, ja ”Hands on” blir blir ju som ”Think and Do”. Think and Do på Dunkers?

Att behöva tala om tänka och handla när det gäller kultur är ju orimligt. För kommersiella konsumtionsanalyser och PR-strategier kan det kanske behövas?

Så här skriver DIST i en beskrivning av ett tidigare projekt, för Findus:

”I nära samarbete med målgruppen arbetade vi fram konceptet ”Snart i din mikro” för två nya produkter från Findus. Idén byggde på att Findus ville äga den enda tekniska produkt som ungdomar använder varje dag men som ingen bryr sig om – mikron. Produktnamn togs fram och produktförpackningarna och marknadsföringen testades och förankrades i målgruppen. Personalen på Findus utbildades även i ungdomars matvanor.”

Den tionde maj ska det nya ”pedagogiska programmet” på Dunkers presenteras. Blir det Think and Do och Young Thinking??

”Musikskolans drastiska, hänsynslösa och odemokratiska omorganisation har lett till rader av protester, som viftats bort av kulturnämnd och förvaltning, där man gång på gång försäkrat att allt är frid och fröjd.

Tyvärr är det inte någon dur-stämning bland de före detta lärarna vid musikskolan, nu anställda vid vad som kallas SKU. En enkät utförd av Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund bland lärare vid musikskolan i Helsingborg visar att 86 % säger sig inte ha något förtroende för verksamhetsschefen Marianne Westholm, med bakgrund i Bert Karlssons Music Factory i Skara. Bara 3 % har förtroende för henne medan 11 % svarat ”vet ej”.”

Så skrev jag i en krönika publicerad på tisdagens kultursida i Helsingborgs Dagblad. (Läs hela artikeln här).

Artikeln byggde, som framgår ovan, på en enkät med 36 inlämnade svar. Här följer den åberopade enkäten i sin helhet:

• Hur upplever du den psykosociala arbetsmiljön just nu? Bra 0. Dålig 36.

• Känner du dig delaktig på så sätt som omorganisationen genomförts? Ja 3. Nej 33.

• Tror du att din kompetens kommer till sin rätt i den nya organisationen? Ja 14. Nej 18. Vet ej 4.

• Är du nöjd med det tjänsteerbjudande du fått? Ja 14. Nej 18. Vet ej 1.

• Vilken anställningsform föredrar du? Semesteranställning 2. Ferieanställning 33. Vet ej 1.

• Har du förtroende för verksamhetschefen? Ja 1. Nej 31. Vet ej 4.

100 procent av de tillfrågade upplever alltså att den psykosociala arbetsmiljön är dålig och 31 av 36 säger sig sakna förtroende för den ansvariga chefen, Marianne Westholm.

Min tidigare blogg i frågan följdes av ett 20-tal kommentarer. En Morgan Karlsson skrev “Du förlitar dig på andrahandsuppgifter och allmänt skitsnack som du sedan raljerar över och spetsar till i dina bloggar.” Därför publicerar jag här de förstahandsuppgifter som debatten handlar om. Och upprepar min slutsats: Det är något ruttet i kulturens Helsingborg.

Natos bombningar av Serbien inleddes den 24 mars 1999, utan FN-beslut och i strid med FN-stadgan. Vid middagstid ljöd på tioårsdagen luftsirener över hela Serbien för minnet av krigets offer. Radiostationen B 92 citerar på sin hemsida den nuvarande premiärministern Mirko Cvetkovic, som frågar sig om bombningarna kunde ha undvikits: ”Vi vet svaret. Bara förnuftet kan besegra ondskan”. Inrikesminister Ivica Dadic säger till B92:

”Oavsett orsaken till bombningarna skulle de inte ha utförts i en demokratisk, civiliserad värld. Det var ett brott mot vårt folk.”

Under 78 dagars bombningar dödades över 3000 människor, skriver B92. Landets infrastruktur bombades sönder. Human Rights Watch har uppskattat antalet civilia dödsoffer till omkring 500. Skadorna uppgick till över 200 miljarder kronor, enligt serbiska källor.  Förre svenske statsministern Ingvar Carlsson hörde till de som protesterade 1999. Han skrev i brittiska The Guardian om en …

”… mörk tid när makt allenast är rätt och när lag växer ur gevärspipan.”

Det var ett besynnerligt krig. USA och de allierade i Nato kallade det cyniskt för en ”humanitär intervention”. Amerikanska piloter släppte bomber från hög höjd, civila oskyldiga drabbades återkommande.  Av misstag bombades en kosovalbansk flyktingkonvoj med många dödsoffer. Clusterbomber användes liksom utarmat uran. Smarta bomber betonades i propagandan. Men de flesta bomber var inte smarta. Några hamnade i grannlandet Bulgarien. De militära effekterna var begränsade. Det var Bill Clintons och de europeiska socialdemokratiernas krig.

Nato drev ut ut alla serbiska trupper ur Kosovo, som nio år efter bombningarna utropade sin självständighet i februari 2008.

Var bombningarna ett bra sätt att hantera diskrimineringen av kosovoalbaner i Serbien? Naturligtvis inte. Kriget har skapat djupa sår hos alla parter i regionen. Kosovoalbanerna är självständiga, men fattiga, arbetslösa och beroende av 15 000 Natotrupper i området. Serbien har hamnat utanför välståndsutvecklingen i Europa, med starka nationalistiska grupperingar än i dag.

OSSE hade våren 1999 ett par tusen fredsbevarande observatörer i Kosovo. Det hade funnits fredliga vägar som kanske tagit längre tid men som kunde fått andra och mera positiva konsekvenser för folken på Balkan. Bombningarna kan lätt ses som USA:s genrep för kommande krigsäventyrligheter efter elfteseptember.

USA:s militära vinst av kriget blev den stora militärbasen Camp Bondsteel i Kosovo, ett stycke USA på Balkan, byggt av Kellogg Brown & Root, ett dotterbolag till ökända Halliburton. Den förre finske presidenten Martti Ahtisaari fick 2008 Nobels fredspris för att han efter USA:s direktiv föreslagit ett Kosovo med övervakad självständighet.

Fotnot: Bilden ovan från 1999 visar hus i Cuprija förstörda av Natobomber (Nyhetsbyrån Beta).

Bildförklaring: Svart: USA och misstänkta CIA “Black Sites”. Mörkblått: Länder där illegala fångutlämningar ägt rum. Ljusblått: Länder genom vilka fångar transporterats. Rött: Länder dit fångar förts. Källor: Amnesty International och Human Rights Watch.

I det kommande numret av New York Review of Books (9 april 2009) skriver Mark Danner om USA:s utbredda bruk av tortyr i den elfteseptemberkultur som skapades av Bushregimen i strid mot USA:s egna lagar och olika internationella konventioner som USA undertecknat. USA har förändrats med den nya regimen konstaterar Danner.

”Sedan november har George W Bush och hans administration försvunnit från oss med ökande hastighet, som en mörk komet på väg mot universums ände. Frasen ‘Kriget mot terrorismen’, administrationens signalslogan, så omhuldad av den man som med stolthet förklarade sig vara ‘en krigspresident’, uttalas nu med ett permanent par av citationstecken, som signalerar något ifrågasatt … något förflutet.”

Men det förflutnas brott kommer att förfölja USA om man inte gör upp med dem, skriver Danner. Hans artikel, som utskriven blir 20 A4, är en grundlig och fasansfull genomgång av USA:s tortyrpraktiker i The Black Sites, De svarta platserna, arkipelagen av fångläger på militärbaser runtom i världen i länder som Thailand, Afghanistan, Marocko, Polen och Rumänien. Guantánamo är bara ett av många tortyrläger i ett halvhemligt internationellt nätverk.

De redogörelser olika fångar har lämnat till Internationella Röda Korset om tortyr och förhörsmetoder liknar varandra in i minsta detalj. Eftersom fångarna aldrig hade någon kontakt med varandra, de hölls i total isolering, är påhittade uttalanden närmast omöjliga och fångarnas uppgifter ytterst trovärdiga.

USA använde storskaligt under många år tortyr vid förhör, det råder numera ingen tvekan om det. Och ordern kom från högsta ort.

En fånge blev lagd bunden till händer och fötter och naken under flera veckor, först på på en brits senare i en stol i ett kallt rum. Han utsattes för musik på högsta volym, misshandlades återkommande, förhördes några timmar varje dag, fick ingen mat annat än flytande näringslösning. Han utsattes för så kallad waterboarding, som expresident Bush godkänt som förhörsmetod. Obamas justitieminister Eric Holder har däremot utan omsvep förklarat att waterboarding är tortyr.

Abu Zubaydah, en namnkunnig fånge, berättar hur han regelbundet stängdes in timvis stående i en kistliknande mörk trälåda där han knappast kunde andas. När han togs ut, fortfarande naken, sparkades han mot väggarna …

Vad för slags information gav förhören med Zubayda? Allt fanns inspelat på nittiotalet videoband av CIA. Men nästan alla band förstördes, sannolikt för att undanröja bevis för tortyr.

Zubaydah var inte ensam med sina torterare och förhörsledare, skriver Danner. Från rummet fanns direkta förbindelser med höga CIA-tjänstemän på andra sidan världen. De var de som bestämde om fången skulle tvingas förbli stående under 48 timmar. Och CIA informerade nyckelpersoner som Condoleezza Rice och ex-vicepresident Dick Cheney.

George W Bush, ytterst ansvarig, ljög återkommande om vad han visste, både i sina tal, vid presskonferenser och i rapporter till internationella myndigheter, konstaterar Mark Danner.

Nu kräver ledande amerikanska politiker att man ska upprätta en Sanningskommission för att utreda hur amerikansk lag kränkts i behandlingen av fångar, från Guantánamo till Abu Ghraib.

Det kan bli en smärtsam process, tror Mark Danner. Utifrån vad vi vet nu, skriver han, agerade tjänstemän på order från den högsta politiska auktoriteten, USA:s president.

USA:s krig i Irak inleddes den 20 mars 2003 och har nu pågått i sex år, längre än andra världskriget. Världen över demonstrerar människor på lördagen i protest mot ett av historiens grymmaste och mest orättfärdiga krig, som följde efter tolv år av obarmhärtiga sanktioner.

Jan Øberg and Annette Schiffmann från TFF i Lund (Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning) konstaterar i ett öppet brev att två miljoner oskyldiga irakiska medborgare har dött till följd av kriget och västvärldens politik. Fyra av landets 24 miljoner invånare är flyktingar i Irak eller utomlands.

Kriget inleddes genom cyniska lögner men handlade förstås om landets rika oljetillgångar. Genom kriget har Väst nu säkrat uppemot 75 procent av inkomsterna från nya irakiska oljefynd, enligt Herald Tribune.

President Obama har talat om att ta hem USA:s trupper. Men ”tillbakadragandet” innebär att USA stannar i Irak, skriver Øberg/Schiffmann. 50 000 soldater blir kvar på 25-talet stora militärbaser. Och USA bibehåller sin befästa ambassad i Bagdad, världshistoriens största i sitt slag, med 6 000 anställda, den plats varifrån Irak i realiteten styrs.

Borde inte omvärlden ta ett moraliskt ansvar gentemot Irak och irakierna genom att be om ursäkt för krig och sanktioner och betala ett rejält skadestånd, skriver Jan Øberg and Annette Schiffmann.

Musikskolans drastiska, hänsynslösa och odemokratiska omorganisation har lett till rader av protester, som viftats bort av kulturnämnd och förvaltning, där man gång på gång försäkrat att allt är frid och fröjd.

Tyvärr är det inte alls någon dur-stämning bland de före detta lärarna vid musikskolan, nu anställda vid vad som kallas SKU. En enkät utförd av Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund bland lärare vid musikskolan i Helsingborg visar att 86 % säger sig inte ha något förtroende för verksamhetsschefen Marianne Westholm (bilden), med bakgrund i Bert Karlssons Music Factory i Skara. Bara 3 % har förtroende för henne medan 11 % svarat ”vet ej”.

Enkätens inkompetensförklaring av Marianne Westholms chefsutövande är förödande. Än värre blir det hela genom att hon vid vad som liknar en statskupp på Dunkers också övertagit ansvaret för musikutbudet på Dunkers, hur det nu har gått till. Hon anställdes ursprungligen som chef för barn- och ungdomsverksamheten, men har nu ett personalansvar på omkring 60 personer. Ordet tycks vara kaos.

Omorganiseringen av Helsingborgs kulturförvaltning inleddes 2007 med att Niels Righolt sparkades. Den har nu lett till att man fått två chefer på Dunkers med utåt mycket oklara mandat. Den ena av de båda cheferna, Marianne Westholm, saknar – om enkäten är korrekt – förtroende hos stora delar av den personal hon satts till chef över. Så kan det ju inte fortsätta. Det är skandal och inte bara för de anställda utan också för kulturpubliken i Helsingborg. En kreativ arbetsplats fungerar inte under sådana destruktiva och kaotiska förutsättningar.

Kulturnämnden har tidigare haft som mål att 90 % av personalen ska vara nöjd med sitt arbete. Bland musiklärarna är det inte alls så. På frågan ”Hur upplever du den psykosociala arbetsmiljön just nu?” svarar 100 % att man upplever arbetsmiljön som dålig. ”Känner du dej delaktig på så sätt som omorganisationen genomförts?” löd en annan fråga i samma enkät. 92 % svarade nej.

En arbetsplats där precis alla anställda mår dåligt fungerar inte. Hur länge ska det här få fortsätta?

Läsecirkeln diskuterar ”Pinocchio. Historien om en kasperdocka”, skriven av den italienske författaren Carlo Collodi. Boken gavs ut 1883 och är ”Italiens bidrag till världsberömda barnböcker”, för att citera Skattkammarbibliotekets baksidestext, på en svensk utgåva från 1954, med originalillustrationer av Enrico Mazzanti.

Pinocchios näsa växer när han ljuger. Hade Falstaff Fakir läst boken när han 1895 gav ut ”Sagan om Pomperipossa med den långa näsan”, undrar vi? Trädockan flyger på en duva, två decennier innan Nils Holgersson gav sig av på sin Underbara resa. Hur färdas idéer? Pinocchio filmatiserades tidigt av Disney som gjorde något annat av den än ursprungsversionen. Och av filmen blev det böcker i Disneys anda.

Collodis berättelse om den olydige pojken, som ständigt låter sig luras på villovägar, är full av cliffhangers. Ena dagen har Pinocchios fötter brunnit upp under natten, han är ju gjord av trä. Nästa dag rullas han i mjöl och är nära att bli stekt som en fisk. Men då räddas han av hunden Alidoro, ett av många djur i sagan, en stor blodhund som vunnit första pris i alla hundkapplöpningar. Långsammare är snigeln som från sitt fönster ser Pinocchio knacka på dörren, men som behöver nio timmar för att glida nerför trappan och släppa in honom.

Pinocchio är besläktad med Pippi Långstrump, han är ett barn som av nyfikenhet gör som han vill. Jag minns en diskussion för några år sedan i indiska Chennai när Pippi lanserades i översättning till hindi, inför en entusiastisk publik.

– Varför föds alla flickor som upproriska Pippi-ar men förvandlas till välartade Annikor, undrade någon.

Och Pippi är förstås storasyster till allas vår Lisbeth Salander …