Kultur

world_airtraffic_24-hour_period

Av Tomas, en vän som i många år arbetat för SAS och flugit kors och tvärs över den här jorden, får jag den här videon. De gula prickarna motsvarar ett flygplan och bilden skildrar lufttrafiken globalt under ett dygn.

Flygtrafiken avspeglar ekonomiska maktförhållandena, videon visar var världens ekonomiska maktcentra finns. Filmen inbjuder också till funderingar om miljöfrågor och utsläpp.

Själv tänker jag på hur det ser ut kring en myrstack när myrorna släpar hem vad de behöver till stacken.

På Youtube ser jag filmade historiska händelser som vore det i går. På HD-fotografernas nya spännande blogg Gluggen skriver Stefan Ed om bildtidningen LIFEs historiska bildarkiv, två miljoner  fotografiska ögonblick ur det förgångna, utlagda på nätet.

Med hjälp av Lifes bildarkiv försvinner jag lätt hur långt tillbaka i tiden som helst – och där träffar jag den kvinnliga Comancheindianhövdingen Asa-to-yet. Hon sitter med armarna i kors och en revolver i handen. Bilden är från 1870, åren efter det amerikanska inbördeskriget. Vilket självförtroende utstrålar hon inte. Varför handlade alla indianböcker bara om Texas Jack och Sitting Bull?

Turerna kring musikskolan och utredningen av PR-firman Dist behandlas ännu en gång i en artikel i tisdagens HD. Tre musiklärare har köpts ut med avgångsvederlag på 1.200.000 kronor. Inte nog med all den kalabalik kulturnämnden och Marianne Westholm ställt till bland personal och hos före detta musikskolans elever. Att använda kulturbudgetens pengar på det här viset är oansvarigt.

HD-artikeln slår också fast att kulturnämnden brutit mot lagen om offentlig upphandling, när man beställde utredningen av Dist. Hur gick det till? Hur kunde man betala bortåt 300 000 kronor för riktigt fördömsfulla  trivialiteter och på så lösa boliner?

I morgon onsdag väntas en ny debatt i Kommunfullmäktige om de svindlande turerna kring Dunkers och före detta musikskolan.

Bolivia är Latinamerikas fattigaste land, trots stora naturrikedomar. Vart tionde barn dör före fem års ålder. Huvudorsaken är dåligt vatten. Utländska storföretag har under sekler i allians med USA och en inhemsk spanskättad elit styrt landet och roffat åt sig. En gång var Potosigruvan världens rikaste silverfyndighet. På högslätten fanns rika tenngruvor. Här finns stora gas- och oljefyndigheter.

Hösten 2005 valdes för första gången en indian till president, Evo Morales, ledare för MAS, Moviemento al Socialismo. Jag besökte landet kort tid efter det att den otroligt populära Morales hade tillträtt. Sedan dess har mycket hänt. Priviligierade har protesterat. Men Morales fick i en folkomröstning stöd för en ny konstitution som ger honom rätt att förstatliga landets naturtillgångar.

I söndagens Svenska Dagbladet skildras i ett fyrsidigt reportage ”Bolivias salta styrka”: I en saltöken i södra delen av landet finns över hälften av världens lithiumreserver. Och lithium är guld värt. När världens bilindustri ställer om från bensindrivna bilar till eldrivna med lithiumbatterier blir behovet oändligt. Japanska Mitsubishi har representanter på plats i huvudstaden La Paz. Andra elbiltillverkare lär följa efter.

Kommer Bolivia för första gången i världshistorien att kunna tillgodogöra sig sina egna rikedomar, efter sekler av brutal plundring? Det finns med Morales som president goda förutsättningar. Därför spelar jag via Youtube ovan lite musik från den oförlikneliga karnevalen i före detta tennstaden Oruro, den näst största i Latinamerika efter Rio. Här under en annan film om lithiumtillgångarna i saltöknen.

Fem år har gått sedan de första bilderna från fängelset Abu Ghraib i Irak visade hur amerikanska soldater förödmjukade, plågade och torterade irakiska fångar. Det var i april 2004 och president Bush reagerade genom att fördöma det som bilderna visade och försäkrade att det rörde sig om handlingar av enstaka rötägg som skulle ställas till svars.

Bush ljög också om detta. Tortyren och förhörsmetoderna var sanktionerade uppifrån och användes på många fler ställen. Nu utlovar Obamaadministrationen att mängder av andra liknande bilder kommer att släppas fria, senast den 28 maj. Det rör sig om hundratals bilder från fängelser i Irak och Afghanistan, uppger CNN.

Abu Ghraibbilderna var så fasansfulla därför att de visade skrattande förövare tillsammans med sina plågade offer. Den amerikanska författaren Susan Sonntag skrev att dessa bilder bara kunde jämnföras med fotografier på lynchade svarta från de amerikanska sydstaterna, foton som också spreds som vykort.

The American Civil Liberties Union (ACLU) har i domstolar under flera år försökt tvinga regeringen att lämna ut bildmaterialet.

– De nya bilderna innebär visuella bevis för att den förnedrande behandlingen av fångar inte utgjorde  isolerade fall utan var mycket spridd, säger Amrit Singh, jurist som arbetar för ACLU.

Barack Obama offentliggjorde förra veckan dokument som visade att CIA rättfärdigade tortyr. Han sa också att de soldater som utfört tortyr på order inte skulle dömas – men lämnade dörren öppen för åtal mot de som varit ytterst ansvariga, skriver Al-Jazira.

Fredriksdals friluftsmuseum är en klenod i Helsingborgs kulturliv. Dessa vårdagar i april är det som fagrast där, med nyutslagen grönska, vitsippeängar och fågelsång. Fredriksdal är en oas av ro. Men …

En eftermiddag strövar jag nästan ensam på området. Trots att vädret är det bästa tänkbara finns här bara en handfull besökare, trots att både Hedströms affär och Grafiska museet är öppet. Det är vardag och något kaffe går inte att få.

Fredriksdal tillhör kulturnämndens rike. Efter omorganiseringen 2007, när Niels Righolt sparkades, gick den tidigare kompetente chefen Per Lindahl i pension.  Fredriksdal och Sofiero fick gemensam chef, Annika Aronsson, som rekryterades från team Medborgarservice i Tomelilla.

Några spår av ”samordnings”-insatser ser jag inte. Däremot talar jag med personal som känner sig dåligt informerad. Jag träffar stambesökare som säger att personalen blivit tillsagd att inte tala med besökare och att många som arbetat där länge känner att deras erfarenheter inte tas tillvara. Stämmer det är det illavarslande. Och varför är här inga besökare? Hur är det med marknadsföringen? Varför sover Fredriksdal Törnrosasömn när anläggningen borde vara som mest attraktiv?

Sofiero och Fredriksdal har helt olika förutsättningar. En gemensam chef var en dålig idé från början, något som riskerar att leda till toppstyrning och färre lokala initiativ. Vad det gemensamma chefsskapet inneburit hittills är svårt att se, annat än att entrébutikerna på båda anläggningarna läggs ned och flyttas till Slottsbutiken respektive Hedströms.

I en gammal bunker nära den amerikanska staden St Louis fann man nyligen 85 000 barntänder insamlade i slutet av 50- och början av 60-talet, skriver brittiska The Economist. Insamlingen gjordes under en tid med hundratals kärnvapentester i USA och i andra delar av världen, prov som förorenade atmosfären och det biologiska kretsloppet. Tänderna användes för att studera radioaktiviteten, särskilt förekomsten av isotopen strontium-90, som koncentrerades i barnens tänder och kunde mätas.

Nu har dessa barnmjölktänder använts till en ny studie. Man har spårat en del av de som donerat sina tänder och kartlagt deras hälsoproblem och fall av för tidig död. Redan finns det bevis för att dessa barn växte upp till vuxna som drabbades av fler fall av cancer än medeltalet.

Radioaktivitet är ett ohyggligt gift. De svenska följderna av Tjernobyl lär bli svåra att studera på liknande vis som i St Louis. Nu vill våra politiker, med käcka Maud Olofsson i spetsen, göra nya valser i kärnkraftsamhället. Kanske borde man till att börja med samla in mjölktänder från barn som lever nära våra svenska kärnkraftverk.

”Nu vet jag var jag är och vem jag är, säger författaren Henry Miller (1891 – 1980). Jag är ”in that old shithole New York”, där jag föddes och där allt jag visste om var svält och förtvivlan.

Jag har nyss talat med G om öknen och New York. Henry Miller faller in i samtalet. ”New York är”, säger han ”den fulaste, smutsigaste, skitigaste staden i världen. Jag tänker på tiggarna på Bowery, sådana jag själv upplevde dem. Men det var på Millers tid. De finns inte där längre, säger G och frågar sig vart de tagit vägen.

Miller ställer sin barndoms New York mot staden sådan han upplever den mot slutet av sitt liv. Han är en dysterkvist.

”Allt jag varit med om i mitt liv förefaller ha varit en enda lång dröm, avbruten av mardrömmar”.

Från slutet av 20-talet levde Henry Miller i Paris. Hans frispråkiga sexuella skildringar därifrån i bland annat ”Kräftans vändkrets” skakade om den pryda amerikanska kulturen. Bilden en orgiescen i badkaret från ”Stilla dagar i Clichy” (1965″), byggd på en roman av Henry Miller.

När jag ser farbror Henry stå med käppen på vad han upplever som en mänsklig öken på en gata i New York och klaga över hur hemsk staden är tror jag att han i sjävla verket längtar efter både sin ungdom och ett förlorat Paris.

”Just det, så här har jag skrivit den 28 mars ” [...] ett gediget arbete och analys [...]”. Det blir positiva ordalag några veckor sedan i en blogg.

Ja, jag tycker att man skall ta ungdomar på allvar. Ja, jag tycker skall man skall lyssna på vad ungdomar tycker och vill. Ja, jag blir inte rädd när de ifrågasätter begreppet kultur. Jag blir rädd när människor inte är förändringsbenägna och bara vill leva i det förgångna. Hur skall vi då få fram det nya, det otänkbara och det provocerande, om vi inte låter barn och unga utveckla och förbättra verksamheterna??

Om vi inte accpeterar att vi lever i en föränderlig värld, blir det svårt att utveckla verksamheterna.”

Anders Lundström, kulturnämndens ordförande i Helsingborg, skrev ovanstående i sin blogg den 19/4, ett slags svar till mina tidigare bloggar om Dist. För honom är Dist-utredningen ”ett gediget arbete”. Den som inte håller med honom är inte ”förändringsbenägen”. Att hävda att ”kultur” är ett fult ord blir för honom att ”ifrågasätta begreppet kultur”.

Vilken eländig tankegröt.

Lundström skrev i en blogg den 23 mars, påminner Christina om i en kommentar till Dist (3):

“Kanske läge att informera om DIST-utredningen som få tydligen har läst. Läs den och kom sedan tillbaka och försök argumentera om att vad ungdomarna i Helsingborg vill. Gör om, läs om och fundera en gång till innan man tvärsäkert uttalar sig. Okunskap är dagens ord.”

”Jag tycker att man ska lyssna på vad ungdomar tycker och vill”, skriver Lundström återigen i den senare bloggen.

Men de 18 högstadie- och gymnasieungdomar i åldrarna 14 – 18 år som Dist intervjuat är verkligen inte representativa för ungdomar i Helsingborg. Urvalet är för litet för att resultaten ska ha någon som helst relevans annat än som löst tyckande. Det här är en grovt manipulerad undersökning, utförd för bortåt 300 000 kronor av en marknadsföringsfirma i Stockholm utan att normala regler för kommunal upphandling följts.

Anders Lundströms sätt att reservationslöst försvara de plattityder som Dist presterat visar återigen att han inte är mogen den politiska roll han tilldelats. Det som hänt i Helsingborgs kulturliv de senaste två åren är fullständigt förödande och Lundström är politiskt ansvarig. Så mycket destruktiv inkompetens på så kort tid. Okunskap är dagens ord. Och så många som drabbats.

Ett gott råd: Avgå Anders Lundström! Och lägg Dists utredning till handlingarna utan åtgärd. Begrav den på tio fots djup!

600 före detta israeliska soldater bryter tystnaden om det som skedde på ockuperad mark. Organisationen ”Breaking the Silence”, som består av israeliska krigsveteraner, har sammanställt vittnesmål om övergrepp de sett utföras eller själva utfört på palestinier.

Vittnesmålen publiceras – dock anonyma. De innehåller uppgifter om verbalt våld, fysiskt våld, plundring och förstörelse av egendom, allt brott så vanligt förekommande att soldaterna numera beskriver dem som normativa inom den israeliska armén. Korruptionen sprider sig inom den israeliska försvarsmakten, då soldater ges order att skada civila palestinier.

De anonyma rapporterna sammanställs och publiceras för att kunna bryta tystnaden i det israeliska samhället kring de moraliska konsekvenser som drabbar soldater på ockuperade palestinska områden, skriver Michaela Hoff i ett brev från Jerusalem. Hon befinner sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel.

Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker.

Bilden visar palestinska bilnycklar, konfiskerade av israeliska soldater.