I Vita Öknen
Den vita öknen i Egypten består av kritstensformationer, som slipats av sandstormar. Landskapet är lika surrealistiskt som suggestivt, en naturens vidlyftiga installation. Det är som om Salvador Dalí hade arbetat här hela sitt liv – men det är sandens och vindens poetiska verk.
När jag vandrar i öknen finns det överallt tecken. Jag ser och försöker läsa. Här finns de geologiska spåren, spåren av allt liv som funnits här. Där ser jag en fossil snäcka, visst det har varit havsbotten någon gång. Här finns petrifierade delar av växter. Landskapet skiftar oupphörligen och där ser jag en sjö, med glittrande vatten och palmdungar. Det är bara en hägring.
Formationerna är kantiga och unika ”saltstoder”, det är lätt att ”se” former, en uggla, en sfinx, en falk, och rentav Lenin med keps bärande en sjöjungfru …
Några har namn och finns på vykort, kaninen, svampen (t h på bilden här under).
Det är väglös öken. Jeeparna tar sig fram där det går, genom ingenstans. Vi möter några kameler, som rör sig i en annan rytm. Annars finns här ingen och ingenting. Allt som finns är spår. Jepparna följer spår, men plötsligt kommer de inte längre. Vi vänder och man söker en ny väg, vänder igen och igen. Är vi vilse i öknen?
En av bilarna kör fast i sanden. Här finns inget att orientera efter annat än solen. Men chaufförerna är hemma i öknen. De läser med vana blickar öknen och kan tala med den. När vi pausar berättar de om olika slags sanddyner, Valryggsdynerna, Nymånedynerna, de Stjärnformade dynerna …
