Kultur

Från Egypten kommer jag strax före midnatt till Helsingörs numera allt sunkigare färjestation. En färja har just gått, nästa går om en timme. Ute på tågperrongerna finns som alltid inga anslag om när färjorna går. Alltså springer jag och alla andra från tåget, vi släpar alla på tunga väskor. Till rulltrapporna kommer man bara om man går ut och runt om stationen. Den vanliga vägen är stängd av stora galler. Alla snubblar flämtande uppför trapporna.

Här finns en död skylt som borde visat tiden för nästa färja. Afgang till Hälsingborg står det. Och sedan ingenting.

På Hälsingörs färjestation har man inte heller upptäckt att Hälsingborg blev Helsingborg för så där ett halvsekel sedan. Eller också kan man inte stava.

De nya växelkurserna har medfört att inga av resenärerna är svenskar som roat sig i Helsingör, som förr i tiden. Alla är resenärer, många med stora väskor. Några bagagevagnar har aldrig funnits här. På stationerna i Helsingør och Helsingborg har sådana nymodigheter inte introducerats.

Inte heller finns det några sittplatser. Bänkarna är utformade för att alltför glada turare inte ska slumra till på dem. De är inte gjorda för att trötta resenärer ska kunna slå sig ner på dem medan de väntar på färjan. Alltså sitter de flesta på det smutsiga och kalla stengolvet.

Avgångshallen är som DDR på 70-talet, minus beväpnade soldater.

De som ansvarar för den här stationen måste tillhöra en organisation på dekis, utan minsta känsla för service och för resenärernas bästa.

Inlägget skrevs den 16 april, 2009 klockan 08:20 och har etiketten Helsingör, Kultur. Du kan följa inläggets kommentarer genom att prenumerera på RSS 2.0-flödet. Du kan lämna en kommentar, eller pinga inlägget från din egen sajt. Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.