USA-ockupanter lämnar Bagdad

30 juni, 2009 klockan 08:51

USA:s ockupationstrupper lämnar i dag Bagdad och andra irakiska storstäder. Premiärminister Nuri al-Maliki har redan deklarerat att den 30 juni ska vara nationell helgdag och Självständighetsdag. Så inleds Barack Obamas alltför långsamma tillbakadragande, mer än sex år efter det att USA inledde ett kriminellt krig, baserat på lögner och i realiteten världens största rån, där bytet är den irakiska oljan.

Vad kommer att hända nu? ”Vi förväntar oss att en del kriminella ska fortsätta sina attacker”, säger Major General Abdul Karim Khalaf, talesman för det irakiska inrikesdepartementet till al-Jazira. Men är det så enkelt? Naturligtvis inte. Det finns irakiska motståndsrörelser som bekämpat ockupationen, även om de är nästintill osynliga i västliga mediers rapportering. Allt motstånd har i medierna reducerats till terroristattacker.

På bilden patrullerar amerikanska och irakiska soldater i Ghazaliya i Bagdad.

Birger Sjöberg-museum i Villa Daghill?!

25 juni, 2009 klockan 19:42

Birger Sjöbergs Villa Daghill i Ramlösa är till salu, meddelas i ett utskick från Birger Sjöberg-sällskapet. Författaren bodde här från 1920 till sin alltför tidiga död 1929. Det var under de här åren hans folkkära och mycket lästa ”Fridas bok” (1922) och ”Kvartetten som sprängdes” (1924) utkom, liksom hans mest betydelsefulla diktsamling ”Kriser och kransar” (1926). Med den framstod han som en av den svenska modernismens tidiga och främste.

Villan har varit i privat ägo sedan Birger Sjöbergs död. Nu finns chansen att kommunen eller kulturnämnden köper Villa Daghill och gör om den till ett Birger Sjöberg-museum, för att hylla den främste författaren som levt i staden. (Innebandy-)bollen är hos Anders Lundström.

Sjöberg skildrade sin tids småborgerliga Helsingborg i ”Kvartetten som sprängdes”. Boken filmatiserades redan på trettiotalet och 1972 gjorde Hans Alfredson en TV-serie på den. I bokens småstad är det spekulationer och krassa pengar som räknas, precis som i dagens Helsingborg.

Birger Sjöberg-sällskapet har länge varit ett av landets största litterära sällskap. I stort sett varje år sedan 1962 har man gett ut en 200-sidig bok om Sjöbergs liv och diktning. I utskicket rapporteras dock om minskande medlemstal och bekymmer inför framtiden.

I andra städer hade ett Birgersjöbergmuseum för länge sedan varit en prioriterad angelägenhet. Nu finns möjligheten.

I väntan på det, lyssna härunder på Ernst Hugo Järegård, som sjunger Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”. På bilden ovan syns författaren på sin arbetsplats på Helsingborgs-Posten. Och huset är förstås Villa Daghill.

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Musik som gör slut på fördomar

24 juni, 2009 klockan 23:06

Publiken stampar med fötterna, klappar i händerna och jublar efter att ha hört cellisten Claudio Bohórquez spela solo i finske Aulis Sallinens ”Kammarmusik III för violoncell och stråkorkester (Don Juanquixotes nattliga danser). Det är fullifanigt, jazzigt, operettigt, musik som utan att snubbla tar ut turerna bara för att sluta mitt i en takt.

Det är kammarmusikfestival i Båstad, som alltid veckan efter midsommar. Två konserter spelades traditionsenligt på onsdagskvällen i Torekovs kyrka, ett vitputsat utropstecken med kyrktupp. Sveriges Radios sändningsbil stod som alltid utanför och spelade in rubbet för att sända i P2.

Musiken under festivalen ger livskänslor som varar resten av året. På nära håll möter man på köpet fascinerande musikmänniskor. Bohórquez (kvällens solist) presenteras som den gudabenådad cellist han visar sig vara, uppväxt i Tyskland med föräldrar från Peru och Uruguay – och med en cello från 1600-talet. På samma konsert spelas ett verk av den 30-åriga brittiska tonsättaren Emily Howard, en ”Passacagliga (För att göra slut på fördomar)”. Tänk, det fungerar.

Emily är där och berättar att hon skrev stycket för åtta år sedan, innan hon börjat studera komposition. Musiken får kropp.

Utan fördomar och glad i sinnet som en Don Juanquixote hör jag måsarna fortsätta konserten utanför kyrkan.

Vattenmelon bra mot dumhet

23 juni, 2009 klockan 13:20

I våras skickade en amerikansk politiker ”till en mindre krets av vänner” som mejl en manipulerad bild (nederst) på Vita Huset med gräsmattan täckt av vattenmeloner och texten ”I år behöver man inte leta påskägg”.

Haha?

Under den värsta rasistiska tiden i USA, då Jim Crow-attityder var förhärskande, avbildades svarta ofta nedsättande med vattenmeloner, en svart man med en vattenmelon blev en nedsättande rasistisk stereotyp. Det var den som borgmästaren Dean Grose i sydkaliforniska Los Alamitos anspelade på.

Haha, en svart man i Vita huset.

Några dagar efter det ”lustiga vattenmelonmejlet” tvingades Grose lämna sin post.

Haha. Rätt åt honom.

Färska rapporter visar att vattenmeloner innehåller spårämnen som är speciella och synnerligen nyttiga för kroppen.

”Ju mer vi studerar vattenmelonen desto mer häpnadsväckande upptäckter gör vi”, säger Dr. Bhimu Patil (bilden), direktör på Texas A&M’s Fruit and Vegetable Improvement Center. Han hävdar att melonen har Viagraeffekter på män och att den innehåller ämnen som positivt påverkar hjärta och cirkulationssystem samt stärker immunförsvaret.

Fallet med före detta borgmästare Grose visar att melonen också är bra mot dumhet.

Aldrig har vattenmelonerna smakat så gott som i år …

Mästaren Ali Akbar Khan är död

22 juni, 2009 klockan 22:44

Ali Akbar Khan avled i torsdags i sitt hem i USA, 87 år gammal. Khan, en av de stora legendariska indiska musikerna, levde länge i Kalifornien, där han som Maestro eller Ustad så sent som för någon vecka sedan undervisade vid den musikskola i San Rafael som han gett sitt namn, Ali Akbar College of Music, inriktad på klassisk nordindisk musik.

Khan spelade sarod, ett instrument med 25 strängar. Han var också kompositör och skrev musiken till många filmer. Den indiska dagstidningen The Hindu skriver att världen förlorat en stor musiker. Tillsammans med sin tidigare svåger sitarspelaren Ravi Shankar tog han den klassiska indiska musiken till världsscenen.

På 70-talet framträdde Ali Akbar Khan tillsammans med musiker som Bob Dylan, George Harrison och Eric Clapton.

Efter Ravi Shankar är Ali Akbar Khan den indiske musiker som blivit mest känd och uppskattad i väst. Hans pappa var hovmusiker hos maharadjan i Bengalen, som då ännu tillhörde det brittiska Indien. När Ali Akbar Khan som ganska ung fick titeln Ustad skrattade pappan. När patriarken fyllt hundra kom han på bättre tankar:

”Som din far och guru ger jag dej titeln Swara Aamrat (Melodins kejsare).”

Ali Akbar Khan är död, men hans musik lever. Lyssna här:

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Ikeavaruhus i Vukovar för freden?

20 juni, 2009 klockan 00:30

Ingvar Kamprad (bilden) inleder på midsommardagen årets Sommarprogram i radio. Det får mig att tänka på när jag besökte det krigsdrabbade Vukovar i Kroatien för knappt två år sedan. Lasarettet besköts under kriget oupphörligen och träffades varje dag av granater. Akutvården flyttade ner i källaren, i kärnvapensäkra utrymmen. Man arbetade med sårade under extremt svåra förhållanden, som påminde om vad som rapporterades från Gaza i början av året.

När Vukovar kapitulerade i december 1991 förde den jugoslaviska armén och serbiska paramilitära grupper bort närmare 400 personer från sjukhuset, patienter, sjukvårdspersonal, civila och militärer. Sedan 2006 är källaren omgjord till museum med gipsdockor (bilden här under) om händelserna här under kriget. Krigets fasor gör sig konkret påminda.

Tillsammans med guiden Goran och min tolk, Tatjana, student vid universitetet i Zagreb, blir jag stående där i källaren. Vi pratar om Ikea och det just här mitt i ”krigszonen”. Båda har nyligen varit på Ikea i Ungern. Nu fantiserar de:

– Tänk om Ikea kunde öppna ett varuhus i Vukovar. Många från både Serbien och Kroatien skulle kunna handla där. Efter år av krig och fattigdom behöver alla möbler. Kroater och serber skulle kunna arbeta tillsammans här.

Deras entusiasm var stor. Och de har förstås rätt. Ett Ikeavaruhus i Vukovar vid Donau i krigets Vukovar skulle vara ett oförlikneligt fredsprojekt!

För någon månad sedan fick jag ett mejl från Tatjana. Hon berättade om ett nytt Ikeavaruhus i huvudstaden Zagreb och gladde sig, fastän det inte alls är samma sak som det hade varit i Vukovar.

Flugan och presidenten

19 juni, 2009 klockan 14:22

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Mycket surrar på Youtube, också den här korta filmen om en oväntad gäst i Vita huset …

Ett större Väla eller ett mänskligt Helsingborg?

13 juni, 2009 klockan 22:09

Väla ska byggas ut. 700 nya jobb skapas på så vis, läser jag, när jag efter en månads resa i den amerikanska Södern är tillbaka i Helsingborg och går igenom högarna av tidiningar som samlats.

Väla är ok som det är. Men varför ska det bli större? Ska vi nödvändigtvis behöva gå mot en liknande fullständigt hopplös utveckling som i USA, undrar jag. Där har stad efter stad kollapsat, stadskärnorna är folktomma, det finna inga affärer och matställen. Allt sker ute kring motorvägarna vid stora köpcentra. Det är där folk lever, vid motorvägarna och i avlägsna segregerade förorter.

Vi är så vana vid den europeiska staden att vi tar den för självklar. Men det är den ju inte, som så mycket annat kan också staden komma att ”amerikaniseras” på kommersialismens villkor. Någonstans finns en brytpunkt, när centrum blir ”olönsamt” och faller sönder. Då kommer vi inte längre att kunna fortsätta att gå till fots i en stad som lever, där det finns affärer, matställen, fik och andra människor. Det kan gå fortare än vi tror.

I Alabama bodde jag en helg i Birmingham, en gång en stor industristad. I downtown fanns inga människor överhuvudtaget, ingenstans att äta, inte en gång café. Jag gick mellan tomma parkeringshus, öde parkeringstomter (bilden: tomt p-hus och tom parkering, mitt i stan), igenbommade affärer, byggnader med trasiga rutor och helgnersläckta kontorshöghus. Det gick inte ens att få nån jävla hamburgare utan att åka iväg med bilen.

När Väla byggs ut tar vi flera steg på vägen mot ett sådant tillstånd, ett förstörande av den mänskliga staden. Staden utarmas, avgaserna påverkar miljön, det är påtagligt. Men också våra sociala mönster och sådant som våra matvanor påverkas destruktivt.

Mark Kurlansky, känd för svenska läsare bland annat för sina originella böcker om torskens och saltets kulturhistoria, diskuterar de här frågorna i sin senaste bok, utgiven i år. Titeln anger vad den handlar om: ”The Food of a Younger Land”, särskilt den långa undertiteln ”Ett porträtt av amerikansk mat före de utbyggda motorvägarnas, kedjerestaurangernas och den frusna matens tid, när det nationen åt betingades av årstider, regioner och traditioner …”.

A portrait of American food–before the national highway system, before chain restaurants, and before frozen food, when the nation’s food was seasonal, regional, and traditional–from the lost WPA files.

P-mätaren modell 1890

12 juni, 2009 klockan 01:16

I USA tar alla alltid bilen. Det finns parkeringar och parkeringhus precis överallt. Att parkera bilen och inte behöva gå mer än 50 meter dit man är på väg tillhör de grundläggande medborgerliga rättigheterna, liksom ett lågt bensinpris. Amerikaner kör biffiga bilar och de går inte till fots, städerna är inte byggda för fotgängare.

Bara korkade européer går till fots, liksom skaran joggare som stapplar eller springer längs de trafikerade vägarna vid alla tider av dygnet.

Amerikanska p-mätare är inte som våra. I staden Montgomery lägger jag på mynt i en ålderdomlig mätare vid trottoaren och informeras bryskt om att jag får stå där högst i en timme. Att fylla på med flera mynt när tiden gått ut ”is a crime” = Alcatraz gissar jag.

Till saken hör att det finns hur många tomma p-platser som helst, också vid rusningstid.

I mångmiljonstaden Atlanta hittar jag en parkering några hundra meter från CNN:s högkvarter. För en enhetstaxa av fem dollar kan jag parkera ett dygn.

Jag stoppar in en femdollarsedel i en springa för den p-ruta jag hamnat på och petar ner den med en särskilt mojäng, som i en liten brevlåda. Tekniken verkar finnas kvar från bilismens barndom så där 1890.

Sen tar jag flyget hem.

Finest barbershop in the world

11 juni, 2009 klockan 01:16


Alonzo Herndon föddes som slav i småstaden Social Circle i Georgia. Pappan, en vit man, hade en av sina slavar som älskarinna. Efter inbördeskriget och slaveriets avskaffande kördes mamman och barnet bort från pappans gård.

Det var kärva tider. Alonzo växte upp, kämpade och hade tur, det gick bra för honom. Så småningom ägde han tre frisörsalonger i Atlanta. Han öppnade ”Christal Palace” med 25 stolar och många anställda. Där kunde man inte bara klippa sig och få skorna putsade utan också få resskrynkliga kläder strukna. ”Finest barbershop in the world”, annonserade man.

Herndon blev Atlantas förste svarte miljonär och startade ett försäkringsbolag, Atlanta Life Insurance, som i dag finns i 17 delstater i USA med två miljoner kunder. Han om någon var The American Dream, slaven som blev miljonär.

Alonzo Herndons hem i Atlanta har klassats som nationellt kulturarv. Efter Alonzos död 1927 bodde hans son Norris kvar där till sin död 1977.

Norris gav i hemlighet pengar till Medborgarrättsrörelsens aktivister, särskilt för att kunna betala borgen för fängslade. Senare blev byggnaden museum över ett öde och en epok  USA:s historia.

Roberta, en medelålders svart kvinna, visar runt i det pampiga huset. Hon har just guidat två busslaster 8-åriga knattar från någon svart kyrka. Jag undrar vad de tänkte. De som växer upp i svarta distrikt här i Atlanta har inte stora chanser att bli miljonärer.

Mobilen ringer, det är Robertas dotter som just kommit hem från Qatar, där hon varit flygmekaniker för den amerikanska armén.

Huvudnyheter