Bella ciao, Iran

30 juli, 2009 klockan 23:35

På Facebook får jag av en vän Bella Ciao, en italiensk revolutionär sång, bildsatt med aktuella foton från Iran. Sångens kraft lever i ett nytt sammanhang. Men vet inte vem som gjort filmen.

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Dela

Röda Kvarn stängt, bara stängt

30 juli, 2009 klockan 15:30

Det regnar, blir sugen på att gå på bio. Passerar Röda Kvarn i Helsingborg, biografen vars hyra betalas av Helsingborgs kulturnämnd för att konkurrenten SF ska kunna hålla den sommarstängd halva året. Sommaren på Röda Kvarn räknas från mars.

När öppnar bion för hösten, undrar jag och letar efter affisch i skyltskåpen. Men nix. I dörren finns däremot ett stort anslag, för mer info gå till www.sf.se. Så det gör jag. Blir lurad. På hemsidan finns inte ett ord om när biografen ska börja säsongen. Om Röda Kvarn står det bara:

”Du har valt en dag då programmet ej är fastställt på biografen och/eller för den sortering du valt.”

Goddag yxskaft. Det finns ingen planering. Som tur är finns Scala i Båstad, där det är filmfestival den här veckan.

Dela

Fibonaccis talföljd och Helsingborgsfestivalen

25 juli, 2009 klockan 11:50

Leonardo Fibonacci var en italiensk matematiker som levde i Pisa på 1200-talet, efter att ha växt upp i

Algeriet. Han bidrog till att introducera arabiska siffror i Europa. Fibonaccitalen är en talföljd, där varje tal är summan av de två föregående, alltså 0, 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34 … Om man gör kvadrater av talföljden ser det ut så här.


Fibonacci använde talföljden för att beskriva tillväxten av kaniner under vissa förutsättningar. Men Fibonaccitalen förekommer i naturen mycket mera intrikat än så, exempelvis i spiralstrukturer i kottar, snäckor och maskrosor. Kanske är spiralstrukturen i galaxerna betingad av samma talföljd? Den hänger också samman med gyllene snittet, när en sträcka delas i en längre del a och en kortare del b på så vis att hela sträckan a+b förhåller sig till a som a förhåller sig till b.

Mats Kolmisoppi skriver på kultursidan i lördagens HD/NST (25/7) om Helsingborgsfestivalen. Hans artikel är skriven som en talföljd enligt Fibonaccis regler, i avsnitt där antalet ord är 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34, 55 …

Eftersom Mats inte berättar om Fibonacci på den tryckta tidningssidan gör jag det här. Mats är författare och vikarierar i sommar på kulturredaktionen.

Finns det något samband mellan talföljden och Helsingborgsfestivalen?

Naturligtvis!

Kanske i Tomas Francks saxofonsolon på jazzscenen på Konsul Olssons plats.

Dela

Hemlösas hus och välsignade korvar

23 juli, 2009 klockan 11:06

Hemlösas hus i Helsingborg har stängt flera sommarveckor. ”Pengarna räcker inte”, har det hetat.

Och regnet vräker ner som det så ofta gör i juli …

Pengarna räcker till så mycket annat. Halva stan har det senaste halvåret varit uppgrävd för stora kostsamma gatubyggen. I dagarna festivalas det hej vilt. Och kommunen har ju som HD tidigare rapporterat spekulerat bort miljonbelopp på placeringar i amerikanska livförsäkringsbolag. Avgångsvederlag till avskedade musiklärare och hyror till en biograf som bara står stängd hör till annat det finns pengar till.

Men att ge hemlösa tak över huvudet, det är för dyrt, säger man från kommunens sida och det känns fruktansvärt obehagligt med en ansvarig politisk ledning som har en sådan människosyn. Ett samhälle, en stad, som inte bryr sig om de mest utsatta är omänskligt.

GA-kyrkans församling ordnar i sommar grillkvällar för hungriga hemlösa, skriver HD. Kyrkan serverar i Furutorpsparken välsignade korvar, tre per man. Och i Mariakyrkan finns under festivalen en Kollektomat där bidrag kan ges till de hemlösa.

Så bra med en kyrka som har kvar sin mänsklighet när staden Helsingborg förlorat den.

Dela

Belafonte och Banana Boat Song

22 juli, 2009 klockan 19:26

Harry Belafontes ”Banana Boat song” fanns på den allra första LP:n jag köpte. Den skivan innebar calypsons genombrott och blev den första LP:n som sålde över en miljon exemplar. Orden sitter där fortfarande:

Come, Mr. Tally Man, tally me banana/ Daylight come and me wanna go home.

Men vad betyder de? Jag har hört sången hundratals gånger och ändå inte förstått förrän nu.

”Banana Boat Song” är en arbetarsång. Den handlar om bananarbetare i hamnen som under nattskiftet bär de tunga bananstockarna ombord på fartygen.

Lift six-foot, seven-foot, eight-foot bunch

När dagen gryr ska förmannen, ”Tally man”, räkna ihop ackordet för natten och betala bananarbetarna, så att de kan gå hem. De är hungriga, har bara druckit rom under natten.

Work all night on a drink a’rum

Harry Belafonte föddes 1927 i New York av föräldrar från Jamaica, pappan var kock, mamman städerska. Hela sitt liv har han varit en social aktivist och medborgarrättskämpe. Belafonte gav långvarigt stöd åt Martin Luther King och talade under marschen till Washington 1963 (bilden) vid samma tillfälle då King höll sitt tal ”Jag har en dröm”. I en intervju med al-Jazira i mars i år berättade han att King var den viktigaste människan i hans liv, ”jag var två år äldre än han när vi träffades”.

Belafonte har också varit en frän kritiker av President Bush och Irakkriget och kallade ”Homeland Security” för USA:s Gestapo.

Daylight come and me wanna go home.

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Dela

När USA åter blev bäst

20 juli, 2009 klockan 06:57

Fyrtio år har gått sedan Apollo 11 landade på månen och Neil Armstrong sa:

”That’s one small step for man, one giant leap for mankind”

Sen ringde Neil hem till Richard, som sa att det var det mest historiska samtal han hade fått. Richard, ja Nixon, han som sen drunknade i Watergate. Men den här dagen solade han sig i månens bleka sken. För det var ju det som det hela handlade om att sola sig, vara bättre än ryssarna, få världen att glömma alla morden, morden på Martin Luther King och på Robert Kennedy i världens mest mordiska demokrati.

Nu handlade det om att lyfta blicken från Memphis och betrakta månen över Tennesse och tänka på att där satt Neil och de andra och jordade sig i jordskenet och att mänskligheten borde inse att USA åter var bäst och att alla kunde vara glada.

På jorden fanns en liten flicka som dagen efter läste i Washington Post att Örnen har landat och att två män vandrar på månen.
”Bilden föreställer min mamma. Det var min morfar som tog den”, skriver Carol Spears, som sänt in fotografiet till Wikipedia Commons, där det valdes till dagens bild för den 21 juli 2009.

Dela

Han stred i Flandern

18 juli, 2009 klockan 19:06

Henry Allingham (bilden) gick bort på lördagen. Hans barn dog redan då de var i 80-årsåldern. Men Queen Elisabeth hörde av sig till hans barnbarn med kondoleanser.  Också premiärminister Gordon Brown uttalade sig:

”Jag hade förmånen att träffa Henry många gånger. Han var en man med karaktär, en av de sista i sin generation.”

Som ung deltog Henry i Slaget om Jylland, det största sjöslaget under 1900-talet. För bara några månader sedan mottog han i London Franska Hederslegionen för sina insatser i kriget. Han stred också i Flandern och förflyttades sedan till flyget.

Guinness Rekordbok bekräftade förra månaden att Allington var världens äldsta då levande person. Han fyllde 113 år den 6 juni.

Dela

Tetris: From Russia with fun

18 juli, 2009 klockan 14:57

Tetris fyller 25 år. Det skapades av den ryske programmeraren Алексей Леонидович Пажитнов (bilden) den 6 juni 1984. Pajitnov var på den tiden anställd av den sovjetiska staten. Han fick ingen royalty och tjänade nästan ingenting på spelet, som distribuerades fritt och nådde västvärlden två år senare.

Tetris marknadsfördes av Elorg, ett sovjetiskt statligt företag, under desvisen ”From Russia with fun”.

Jag ser en intervju med Alexey Leonidovich Pajitnov på RT hemma hos en god vän. RT, Russia Today, är den stora ryska engelskpråkiga kanalen med hundratalet engelskspråkiga journalister. Man är lite kaxig när man  påminner om att Tetris minsann är en rysk uppfinning. Med all rätt. Vad vore livet utan Tetris?


Dela

Det farliga Torekov

17 juli, 2009 klockan 09:23

Örlogsbriggen ”Vänta lite” utkämpade 1809 en drabbning med danska kapare och kom därefter illa medfaren till hamnen i Torekov. Det var krig och ofärdstider. Samma år miste Sverige Finland till Ryssland.

Besättningen ombord hade drabbats av fläckfeber, som spred sig i samhället och krävde många döda. Bland offren var Paul och Ingrid Romare, som ligger begravda mitt i byn, invid grunden till S:ta Thoras kyrka, som brann ner 1858, liksom stora delar av Torekov.

Sjömännen tog inte bara fläckfeber med sig till Torekov. I Sjöfartsmuseet visas ett foster av en spermval och i den lilla byggnaden mitt emot hänger bland mycket annat, ett väldigt elefantöra, hemtaget från Ostafrika av kapten Thure Kastman.

Där finns också namnbrädor från fartyg, de flesta förlista i de farliga vattnen kring Torekov och Väderön, bland dem Oello, brigg av Memel, som förlorade 11 sjömän i havets grav.

I dag är det 08-orna som kommer seglandes till Torekov, men inte i briggar med elefantöron i lasten utan i breda stadsjeepar.



Dela

Landsortspressens litteraturbevakning

16 juli, 2009 klockan 16:38

Landsortspressens har gett upp sitt bokrecenserande, skriver Per Landin i kulturdelen i torsdagens DN. Han nämner två undantag, Norrköpings Tidningar och Helsingborgs Dagblad (tack för det) men ser annars att den seriösa bokbevakningen utanför storstäderna mer eller mindre har upphört. Landin pekar på två orsaker: Många tidningar följde efter Dagens Nyheter, som var först ut med att lägga samman kultur- och nöjesavdelningarna. Tabloidiseringsvågen har därtill lett till kortare texter och snuttifiering.

Landin tar upp två förtydligande exempel. Klas Östergrens ”Orkanpartyt” från 2007 fick 9 recensioner, en tredjedel av recensionerna till hans ”Fattiga riddare och stora svenskar” från 1983. Thomas von Vegesacks ”Utan hem i tiden” från 2008 fick bara 3 recensioner, medan hans ”Smak för frihet” från 1995 fick 18 recensioner.

Det är illa för tidningarna att avstå från ofta välskrivna och fördjupande artiklar, det är illa för bokläsarna, som för att orientera sig mer och mer blir utlämnade åt TV-soffornas snabba omdömen, det är illa för kulturen i det här landet, där dialogen och responsen på litteratur länge varit en källåder i det offentliga samtal som blivit alltmer förorenat av pladder.

Varför skulle man blanda ihop kultur och nöje? Nöjesjournalistik är något väsensskilt annat än kulturjournalistik, som har olika förutsättningar. Det finns bra och dåliga texter inom båda genrerna. På nöjessidorna är frestelserna större för det lättköpta och publikfriande, för kändiseriet med alla avarter. Kulturredaktionerna har andra risker, men också en frihet, det som är kulturjournalistikens grund, att en skribent med kunskaper och stilistisk förmåga kommenterar eller reflekterar över en kulturföreteelse eller ett ämne som angår honom eller henne.

Det där har många redaktionsledningar inte kunnat hantera. Antagligen har man irriterat sig på kulturredaktionenrnas (tidigare?) relativa självständighet och tyckt att ”tråkiga” och ”svåra” kulturartiklar behöver lättas upp med ”lättsamt” nöje. Vilket är illa tänkt och därtill en grov underskattning av läsarna. Läsarna vill ha bra texter som får dem att reagera och tänka efter i en tid där pladderhattarnas fördumning och förytligande breder ut sig som lava i medierna.

Dela