Ryssugnar och tomtningar

31 augusti, 2009 klockan 22:37

Bjuröklubbs fyr (bilden) nämns i radio varje dag i sjövädrets magiska ramsa med fantasieggande namn på väderstationer, Bjuröklubb nordost 18. Fyren kastar sitt sken över havsbandet i Västerbotten och är nu automatiserad, fyrmästaren har lämnat plats för vandrarhemsgäster.

Dimman ligger tät om morgonen när vi före frukost vandrar i de steniga backarna på Bjuröklubb, där jag lär mig två nya ord, ”ryssugnar” och ”tomtningar”. En ryssugn (bilden) är en enkel hög med stenar, gjord kanske på 1700-talet för att elda i av de människor som bodde här tillfälligt. Av deras hyddor återstår grunderna, tomtningarna, ett slags stenringar.

Vilka var det som byggde ryssugnarna? Var det ryska soldater? Eller var det fiskare och säljägare som gick i land här? Vissa forskare hävdar att ryssugnarna användes för att torka strömming. Står ”ryss” för folk från Ryssland, för soldater och farliga fiender – eller helt enkelt för främlingar, tillfälliga gäster på de här steniga kusterna?

Två nya ord varje dag före frukost blir mitt nya motto när jag från fyren ser ut över Bottenviken.

Dela

Slaget vid Skellefteå

30 augusti, 2009 klockan 17:22

”Till minne av den 15 maj 1809, den enda dag som bragt ofred till vår eljest så välsignade bygd” läser jag på minnesstenen nära Lejonströmsbron i Skellefteå. Jag gillar formuleringen. Inte ett ord om ära och hjältar. 6 000 ryska soldater angrep och den svenska truppen på 600 man blev krigsfångar. Bara en soldat lär ha stupat.

Efter ytterligare några slag, de sista vid Sävar och Ratan den 19 och 20 augusti för 200 år sedan, hade Sverige besegrats av Ryssland. Den 17 september undertecknades freden i Fredrikshamn och Sverige förlorade Finland och delar av det dåvarande Västerbotten.

Tillsammans med vännerna i min läsecirkel ”De heliga idioterna” (bilden) reser jag i Norrland under en knapp vecka. Vi färdas genom saralidmanland och poenquisttrakter och torgnylindgrenbyar men läser en japansk roman av Haruki Murakami, ”Sputnik älskling”.

Vad hade hänt om ryssarna stannat kvar och erövrat också Norrbotten och Västerbotten? Tänk om dessa områden blivit ett Sameland när Finland vart självständigt? Kontrafaktiska historiefunderingar låter tankarna vandra iväg.

Hursom var det nog tur att Sverige först förlorade Finland och hundra år senare också Norge och därmed blev ett litet och snällt land utan stormaktsambitioner. Hade vi annars kunnat undgå att bli indragna i 1900-talets båda världskrig?

Dela

Blir Helsingborg som Eslöv?

29 augusti, 2009 klockan 19:34

Sundstrafik i kris var den svarta rubriken på HD:s förstasida i veckan. Sundsbussarna eller ACE-link som de heter nu har under årets första sju månader förlorat var tredje passagerare och Scandlines var sjunde.

Den bisarra valutakursen, som ingenting har med verklig ekonomi att göra, har redan slagit ut svenskhandeln i Helsingör och förvandlat staden till något som liknar Svendborg eller Ribe.

Helsingborgs identitet har i alla tider varit förknippad med Öresund och gränsen, av läget i skärningspunkten mellan det danska och det svenska. Turarkulturen är med färjekrisen utrotningshotad men inte bara det, Helsingborgs egenart bleknar bort och staden krymper till något som liknar Eslöv eller Värnamo.

För några år sedan var Dunkers kulturhus det första som utsocknes förknippade med Helsingborg, något som skapade stadens identitet. Också detta har mest gått upp i rök.

Kvar finns en blåsig stad vid havet där var tionde röstade på Sverigedemokraterna i förra valet.

Dela

Varför är Sverige i krig i Afghanistan?

24 augusti, 2009 klockan 08:40

Vid förra månadsskiftet deltog bara 26 svenska soldater i någon FN-ledd operation. På femtio år har det aldrig funnits så få svenska FN-soldater, skriver Svenska FN-förbundet. Föreningens ordförande Aleksander Gabelic ser siffran som ett uttryck för bristande intresse för FN:s fredsfrämjande arbete.

I stället satsar den svenska regeringen allt på att skicka fler soldater till det Natoledda kriget i Afghanistan. Tidskriften FolketiBild/Kulturfront (8/2009) granskar i flera artiklar Sveriges krig i Afghanistan, ett krig som förs med stor ekonomisk insats, som låter unga svenska soldater strida med sina liv som insats – för vad då? Varför är Sverige i krig i Afghanistan??

Varför har det blivit Bomber mer än Bistånd, undrar Afghanistankännaren Peter Hjukström. Kenneth Lundgren påminner om att sjuttio procent av afghanerna lever under existensminimum, på mindre än en dollar om dagen, efter åtta år av katastrofal ockupation och krig.

Ja, varför ska Sverige delta i USA:s och Natos krig, med juli månad som den blodigaste hittills? Är det för att regeringen genom kriget i Afghanistan vill leda Sverige bakvägen in i Nato? Vad annars? Sveriges militära bidrag är marginellt, det är inte vårt krig och kriget innebär ett djupt obehagligt brott mot en lång tradition där svensk internationell politik baserat sig på FNs ideal.

Stoppa smyganslutningen till Nato, skriver bland andra fredsforskaren Jan Øberg och fredsaktivisten Al Burke, som tagit initiativ till ett viktigt debattforum i frågan.

Dela

Lieberman, Aftonbladet och ”den svenska antisemitismen”

22 augusti, 2009 klockan 12:35

Israels högerextreme utrikesminister Avigdor Lieberman har i Jerusalem Post sagt att Aftonbladets publicering av Donald Boströms artikel om uppgifter om organhandel i Israel ”är en skam som påminner om Sveriges hållning under andra världskriget när man inte heller ingrep”.

I P1:s Medierna intervjuades en talesman för israeliska UD som menar att AB:s publicering ”kan uppmuntra till våld”, underförstått en reaktion som arabvärldens mot Mohammedteckningarna. På tidningen Haaretz nätupplaga handlar många av bloggkommentarerna till artiklar i ämnet om ”att Israel ska klippa av alla band till Sverige”, om att bojkotta Ikea, att Sverige är antisemitiskt, att det handlar om att få sympatier från den stora gruppen muslimer i Sverige. Och så vidare.

Jag har läst både Jerusalem Post och Haaretz de här dagarna och blivit förfärad över debattklimatet, som i mycket ser ut som en mental nationalistisk härdsmälta.

Det har sedan länge varit regel att kritik mot Israel, som under kriget mot Gaza, bemöts med beskyllningar om antisemitism i stället för med argument. Det nu inträffade hör till det värsta i sammanhanget. Så bra att Aftonbladets chefredaktör Jan Helin stått på sig. Och att tidningens kulturredaktör Åsa Linderborg försvarar publiceringen.

Lieberman har tidigare gjort uttalanden som är varken mer eller mindre än ”hot om folkmord”. Han har sagt (1998 och 2001) att vid ett nytt krig mellan Israel och Egypten kan Aswandammen bombas, en ohygglig tanke som om den realiseras skulle utplåna det mesta av Egypten. Så sent som förra året hette det om Egyptens president att om han inte gjorde det och det – ”he can go to hell”. 2006 sa Lieberman i Knesset att arabiska ledamöter av parlamentet borde avrättas om de har kontakter med Hamas.

Nu är det Sverige som Lieberman tycker ska rätta in sig i hans led. Annars djävlar.

Sakfrågan i Boströms artikel har helt kommit i skymundan. Frågan kvarstår, vad hände med den palestinske pojke, vars uppsprättade och grovt hopsydda lik Boström fotograferat.

Dela

Fejkade fotografier från kriget

20 augusti, 2009 klockan 19:08

Robert Capas fotografi av en döende soldat, tagen under det spanska inbördeskriget, hör till fotohistoriens mest kända bilder, en ikon över krigets ohygglighet. Men är bilden äkta? Har Capa fotograferat soldaten i just det ögonblick när han faller ner död, träffad av en kula? Eller är fotot arrangerat, med en statist som spelar träffad?

Det är tre kvarts sekel sedan bilden togs. I en ny bok hävdar en spansk forskare att det går att belägga att bilden är ett falsarium, skriver New York Times. I “Shadows of Photography” vill José Manuel Susperregui bevisa att Capas bild inte kan vara tagen vid fronten som Capa uppgett utan i en annan stad fem mil bort och långt från krigshändelserna. Susperregui har helt enkelt granskat bakgrunden i Capas bild och genom den kunnat identifiera platsen.

International Center of Photography i New York där Capas bildarkiv finns, fortsätter dock att hävda att bilden är autentisk.

Debatten är inte ny. Den brittiske propagandaexperten Phillip Knightley har tidigare fört fram liknande åsikter om Capas bild.

Spelar det någon roll? I en djupare mening blir vi berörda av bilden, därför att den ger en ”sann” bild av krigets vanvett och den enskilde soldatens lidande.

Ändå är frågan om bilders ”äkthet” förstås grundläggande, om en bild visar det vi tror att den visar. Vårt sätt att tänka och värdera formas av de bilder vi ser. Ett av de senaste exemplen på det är fotografiet när Saddam Husseins staty i Bagdad dras omkull av bagdadbor som jublande hälsar de amerikanska ”befriarna” välkomna.

Den bilden var fejk, ett av fotohistoriens mest riggade ”photo opportunities” skrev den brittiske journalisten Robert Fisk. Amerikanska soldater fixade omkull statyn och bilden var länge en ikon för det ”goda krig” som USA:s förre och i mina ögon kriminelle president George W Bush förde mot Irak.

Dela

Monsunkrisen i Indien

15 augusti, 2009 klockan 23:58

När våra svenska augustiregn piskar mot taket tänker jag på den indiska monsunen, regnens regn. Monsunen är ett efterlängtat regn, som ger arbete och välstånd, ett regn som för Indiens folk är som efterlängtad musik. Om monsunen uteblir väntar nöd och hungerår.

I år har monsunen i Indien inte varit som vanligt. I delstaten Uttar Pradesh, med 190 miljoner invånare, har årets monsun bara varit en tredjedel av det normala. I andra delar av Indien är situationen också krisartad. Två tredjedelar av landet har drabbats av torka.

Vandana Shiva (bilden) skriver i en artikel (publicerad på Z-net den 15/8) om klimatförändringen, torkan och Indiens mat- och vattenkris. En utebliven eller minskad monsun medför torka och svält. Ett intensifierat bevattningsjordbruk har redan dessförinnan lett till att grundvattennivån i norra Indien sjunkit med 4 cm per år mellan 2002 och 2008. Med en svag monsun fylls inte grundvattnet på, brunnarna sinar. Som alltid drabbas de redan utsatta värst.

Tydligare än så kan inte miljökrisens och det allt mer instabila klimatets konsekvenser bli synliga. Vi ska nog inte klaga för mycket i vår lilla utkant av den euroasiatiska landmassan, inte ännu i alla fall.

Dela

Monarkin, Madde och mediernas blå ögon

12 augusti, 2009 klockan 19:51

”Jag föll för hennes vackra blåa ögon …”, rubricerar Aftonbladet på onsdagstidningens etta. Av insidorna ägnar man sexton åt förlovningen mellan Madde och Jonas. Man har krystat för att finna infallsvinklar. Det är underdånig, okritisk för att inte säga totalt korkad och pinsam journalistik.

Kvällstidningarna med vikande upplagesiffror lever i symbios med kungahuset. De tjänar pengar på sånt här, så varför bry sig. Jo, därför att de här medierna – liksom de flesta andra för den delen – spelar cyniskt på många människors känslor genom att behandla en prinsessförlovning som om det var en viktig händelse.

Nästa år, då ett viktigt val ska genomföras, blir det nu två prinsessbröllop. Det står mig redan upp i halsen. Monarkin är inte värdeneutral. Monarkin är totalt odemokratisk och under ett valår en antidemokratisk kraft.

Den svenska monarkin är därtill numera helt utan innehåll, en tom skramlande tunna. Gustav VI Adolf var en personlighet som det var lätt att respektera, vilket inte kan sägas om de nu framträdande personerna i kungahuset.

I Båstad besöker jag Märta Måås-Fjetterströms vävateljé och ser den vackra matta som Danmarks Drottning Margarethe gjort skissen till. För fantasin är den en flygande matta, en hälsning från en monarki med annan framtoning än Östermalmsvarianten i Sverige.

Dela

Dunkers, Bert Karlsson, Världsmusiken

8 augusti, 2009 klockan 09:21

”Dunkers kulturhus i Helsingborg är kommunens flaggskepp och är kraftigt inspirerat av Bert Karlssons Music Factory i Skara”, konstaterar Lotta Moberg och Jonas Sigedal i Timbro-rapporten ”Långt ifrån lagom”, som kommenteras av Mats Kolmisoppi på lördagens kultursida i HD. ”Det uppstod strax efter nedläggningen av musikskolan 2008.”

Texten om Helsingborg i rapporten på dryga sidan är ytligt skummande. Man tar som ett skräckexempel upp det faktum att Helsingborg med nästan 1800 kronor per invånare är den kommun i Sverige som satsar mest på kultur (snittet är 855 kr/invånare) och ställer det mot den dåliga kvaliteten inom skolan, där Helsingborg enligt rapporten ”spelar i den absolut lägsta ligan”.

Varför ska Dunkers traska i Bert Karlssons fotspår? Omorganiseringen inom kulturförvaltningen inleddes med avskedandet av Niels Righolt 2007 som över en natt blev ”omedelbart arbetsbefriad”. Konsekvenserna har blivit både ett slösaktigt miljonrullande och en dramatisk kursändring på den kulturella inriktningen.

Det hette från början att man skulle skapa en bättre organisation. Resultatet blev det motsatta. I dag har Dunkers två chefer med inbördes rivalitet och utåt oklara befogenheter. Det som kallades omorganisation har i praktiken inneburit en utrensning av kompetenta medarbetare, Magnus Jensner, Peter Carelli, kvalificerade musiklärare och många fler.

Världsmusiken hör till det som fram till nu hållit yppersta kvalitet på Dunkers. Nu slutar inom kort också musikproducenten Orlando Pioñero. Programmet för hösten är lagt. Men sen?

Bumpabumpa?

Dela

Fotspår i vattnet

5 augusti, 2009 klockan 23:15

Ekologiska fotspår är ett mått på de ytor människor använder för sin konsumtion. London täcker 1500 kvadratkilometer. För sin försörjning och för det avfall som produceras kräver den brittiska huvudstaden 200 000 kvadratkilometer, motsvarande halva Sveriges yta. Mycket av Londons resursgivande ”landsbygd” ligger inte geografiskt nära utan i fjärran länder, Kansas veteprärier, Mato Grossos soyabönsfält, Sveriges och Kanadas skogar.

Ditt ekologiska fotavtryck beror på din livsstil.

Nya numret av den amerikanska tidskriften Mother Jones diskuterar ”fotspår i vatten”, hur mycket vatten vi verkligen använder. En person i New York förbrukar 448 liter per dag, i Stockholm 200 liter och i Adis Abeba 16.9 liter. Men de siffrorna utgör långt ifrån hela sanningen. Vattnet vi personligen använder till att dricka, duscha eller diska är bara sex procent av vår förbrukning, återstoden kommer från de varor vi konsumerar.

Vi dricker 4 liter per dag i den utvecklade världen (kaffe, te och vin inräknat antar jag) men konsumerar via de produkter vi köper dagligen ytterligare 3 000 liter.

I april i år blev det finska företaget Raisio det första av sitt slag som märker sina produkters förpackningar med deras vattenfotspår.

Bilden visar Pepsis buteljerade vatten, som säljs dyrt i indiska miljonstaden Chennai (Madras), där kranvattnet är odrickbart.