Kultur

”Tre lidelser, enkla men övertygande starka, har styrt mitt liv: längtan efter kärlek, sökandet efter kunskap och en outhärdlig medkänsla med människors lidanden. Likt stormbyar har dessa lidelser slungat mig hit och dit på en irrande kosa, över en djup ocean av smärta, som nått ända till förtvivlans brant.”

Jan Eliasson (härunder) besökte på onsdagen Helsingborg i Föreningen Nordens ”Samtal på Dunkers”. Jag hade förmånen att få samtala inför publik med den svenske diplomaten, som med sin klokskap, kompetens och charm vunnit svenskarnas hjärtan. Det var givande, inte minst att lyssna till när Jan E till allra sist utantill läste ur filosofen och fredsaktivisten Bertrand Russells ”Memoarer I”, de allra första raderna ur prologen, som jag vidarebefordrar ovan.

Filmmanifestet har publicerats, Helsingborgs kulturnämnds av många efterlängtade utredning om den bedrövliga filmsituationen i Helsingborg. Helsingborg är när det gäller det dagliga utbudet av film sämst i klassen, i sin storleksklass. Utbudet av kvalitetsfilm i lilla Båstad är vida överlägset vad som visas i Helsingborg.

I ”manifestet” heter det bland annat att ”Filmstudios och filmfestivaler är väsentliga kulturarrangemang i staden”. Helsingborgs filmstudio är en av landets äldsta och största, med tre visningar av varje film.  Men för att filmstudion ska kunna överleva krävs en biograf som Röda Kvarn. Och i manifestet tar man inte ställning till det.

I våras skrev filmstudiomedlemmar protestlistor till kulturnämnden och krävde att Röda Kvarn skulle få finnas kvar. Många trodde att beslut om detta skulle fattas under hösten. Men nix. Nu verkar besked om Röda Kvarn först komma efter årsskiftet.

Kulturnämndsordförande Anders Lundström intervjuas i HD/NST och han lovar inget.

– Publiken har ju inte sprungit ner entrén när det bara varit kvalitetsfilm som visas.

Röda Kvarn har i regi av SF varit stängd under stora delar av året och bara visat en föreställning per dag fyra dagar i veckan. Så skapar man inget publikunderlag, tvärtom. Därmed hänger också Filmstudions framtid fortfarande i luften. När det gäller Filmstudions visningar av kvalitetsfilm saknas sannerligen inte publik och köerna ringlar långt ut på gatan den dag medlemskorten säljs.

Så mycket prat och så lite handling.

Kultur- och fritidsnämnden i Båstad halverade i veckan de redan innan ytterst blygsamma bidragen till Kammarmusikfestivalen, Lilla filmfestivalen och Jazzfestivalen.

I Båstad har de här evenemangen en stolt tradition och en lysande kvalitet. För Sveriges Radio har det länge varit självklart att spela in rader av konserter under kammarmusikfestivalen och direktsända flera. På Lilla filmfestivalen, startad av Bo Widerberg och nu vårdad med cineastisk kärlek av Ulf Berggren, var utbudet i somras otroligt starkt med en rad smygpremiärer på kommande filmer.

Men Båstad vill tydligen leva upp till sitt rykte som en riktigt inskränkt och korkad kommun, åtminstone när det gäller vad politikerna ansvarar för. Det är moderater och socialdemokrater som står för denna dumhet i kubik.

Bilden från den avslutande sex timmar långa konserten i årets kammarmusikfestival.

Nej till kärnvapen är innebörden av Resolution 1887, som på torsdagen enhälligt antogs av FNs säkerhetsråd på ett möte lett av USA:s president Barack Obama. Det var femte gången sedan FN inrättades som säkerhetsrådets medlemmar representerades av sina statschefer och första gången rådet leddes av en amerikansk president. Vilken tyngd bakom resolutionen, vilken osannolikt glädjande nyhet!

Innebörden av resolutionen är att spridningen av kärnvapen ska stoppas och att kärnvapenstaterna ska minska sina innehav av nukleära vapen, enligt Non-Proliferation Treaty (NPT), icke-spridningsavtalet. Det handlar förstås speciellt om Iran och Nordkorea, men borde också handla om länder som Israel, Pakistan och Indien.

Under George W Bush vägrade USA att samarbeta med FN, bland annat genom att inte betala sina avgifter och genom att återkommande sabotera FN:s arbete. Det handlade till exempel om att biståndsprojekt i FN-regi inte fick ges till projekt som innehöll preventivmedelsrådgivning eller hade inslag av abort.

Sannolikt hade USA:s trupper i Irak kärnvapen i bagaget. Genom tortyr satte sig Bushregimenöver alla FN-konventioner.

Allt det där är sunkig historia nu. Med Barack Obama som USA:s presidents blåser nya friska vindar inte bara genom USA utan genom världen. Och FN håller på att återfå den centrala roll organisationen en gång hade och alltid borde ha haft.

ISIS, Sveriges Egyptologiska förening, som finns i Helsingborg, har inlett höstens föreläsningar på Medicinhistoriska museet med att låta bokförläggaren och egyptenkännaren Hesham Bahari (bilden) berätta om ”Det andra Egypten”. En utgångspunkt var Wael Abeds bok med undertiteln ”Resor i ingenmansland” (Alhambra) som är en hyllning i text och bild till öknen i allmänhet och det egyptiska Sahara i synnerhet. Hesham står för många av bokens oförlikneliga bilder, som de från det förhistoriska Gilf Kebir. Där i Egyptens sydvästligaste hörn, so far away det går att komma, finns grottmålningar som påminner om en civilisation för tio tusen år sedan.

Hesham talade också om det korrupta Egypten, skapat av president Mubarak, om det islamistiska Egypten och om fattigböndernas Egypten, de 80 miljoner människor som lever i Nildalen på ett område stort som Småland.

Ut går jag i regniga svenska septemberkvällen och längtar efter ökennattens miljonstjärnehotell.

ISIS och det stora egyptenintresset i Helsingborg, till följd av några eldsjälars arbete och engagemang, är unikt, också därför att den livaktiga föreningen med nu 200 medlemmar funnits sedan 1978.

På Dunkers går jag genom en gränskontrollsport över vilken det står Danizer och får ett skriftligt intyg på att jag därmed erhållit en dansk identitet. Konstnären Carl Michael von Hausswolffs ”Swedizer/Danizer” ingår i sommarens utställning ”Helsingborg /hjärta/ Malmö” som nu är öppen de sista dagarna till söndag. Verket handlar om gränser, kontroller, identitet.

Det är en spännande utställning, missa den inte, här finns mycket att se. Jag stannar framför Mikael Ericssons ”World Trade Center, Building 7″, en stor oljemålning, som visar den byggnad i World Trade Center där CIA och US Secret Service hade sitt kontor. Skyskrapan förstördes också under nineeleven, en del hävdar att den sprängdes inifrån.

Sammanlagt visas 21 verk ur Malmö Konstmuseums samlingar av lika många konstnärer, de flesta yngre. En instruktiv katalog ger ingångar till en utställning som sätter fantasin i rörelse – även om den är sammanhangslös.

Den här tisdagen är kulturhuset fullt av barn och ungdomar, någon konventionell konsthallspublik ser jag inte. Ska Dunkers i framtiden mest satsa på skolungdomar och yngre barn blir det nog svårt med utställningar av det här slaget.

Helsingborg är numera Sveriges mest asfalterade stad. Under det senaste året har kommunen ägnat sig åt att spärra av olika genomfartsleder, som Strandvägen, Järnvägsgatan och nu senast Ängelholmsvägen – och allt mer eller mindre samtidigt. Häromdagen upptäckte jag att kvarteren kring biblioteket också är avspärrade. Planerar man en kupp?

Varför görs alla arbeten samtidigt och så lågintensivt att de drar ut oändligt på tiden? Har gatuförvaltningen tagit över hela kommunens budget, undrar jag och minns hur det i somras inte fanns blygsamma pengar att hålla Hemlösas hus öppet. Är asfalt det viktigaste i livet?

Amatörmässigheten i planeringen framgår också av den besynnerliga eller obefintliga skyltningen. För turister måste det vara rena mardrömmen att försöka ta sig ner i centrum. Finns det ingen på kommunen som kan något om logistik?

För affärsmännen i centrum måste det också vara helt hopplöst under utdragna illa planerade projekt som de här. Är det Välas vänner som ligger bakom?

Göran Hägglund försvarade i sin kulturpolitiska deklaration på DN-debatt i torsdags de som ”gillar tavlor som föreställer något”. I kulturpropositionen, som presenteras i morgon, tar regeringen bort den livslånga inkomstgarantin till kulturarbetare. Bland dem finns antagligen en och annan konstnär som gör tavlor som inte föreställer något och böcker som – med Hägglunds ord – inte handlar om Svensson som sitter vid köksbordet och talar om fästingar.

Det är ”arbetslinjen” som ska gälla. Kulturarbetare som inte målar päron och äpplen bör göra något som de kan tjäna pengar på. Men politiker då? Socialministern och kd-ledaren har på av svenska folket betald arbetstid skrivit en artikel som är ett eko av populistiska och kulturfientliga partier i Danmark och Norge. P O Enquist visade i en artikel på Expressens kultursida i veckan, hur Hägglunds värderingar hör hemma i en tradition från Mogens Glistrup och Pia Kjersgaard.

Arbetslinjen borde nog gälla också för politiker, sådana som Hägglund, som med falsk folklighet tror sig veta något om ”verklighetens folk”, att vanliga Svenssons inte är intresserade av politik och kultur.

Håller kristdemokraterna på att bli som Dansk Folkeparti, kan man undra? Många har oroat sig för hur Dansk Folkepartis unkna värderingar skulle kunna ta sig över Sundet.  Att det skulle bli i form av det redan existerande partiet kristdemokraterna trodde man väl inte.

Hägglunds utspel om ”det sunda förnuftet” (vems då?, inte mitt!) och ”vad som diskuteras vid köksborden” (inte mitt, inte heller hos den irakiska flyktingfamiljen eller hos det homosexuella paret) hör till det värsta jag läst skrivet av en etablerad svensk politiker.

I Helsingborg är det kristdemokraternas kulturpolitik som gäller, populistisk och inskränkt. På sin hemsida går den kristdemokratiske kulturnämndsordföranden Anders Lundström föga oväntat till försvar av sin partiledare, med två stora idolporträtt staplade på varandra.

Kulturpropositionen föreslår också att Region Skåne som första region i landet själv redan nästa år ska bestämma hur statliga kulturpengar fördelas. Också Region Skånes kulturnämnd har en kristdemokratisk ordförande, helsingborgaren Rolf Tufvesson.

Vilka tavlor kommer vi att få se här?

Nu har jag suttit i Pablo Nerudas stol. Hälsade på Zac och Anjum i Artur Lundkvists födelsehem  i Hagstad i Oderljunga, Perstorp. De har bott där en månad som Artur Lundkvist och Maria Wine-stiftelsens stipendiater. Huset är inrett med författarparets möbler och böcker från lägenheten i Solna. I stolen där jag sitter finns en filt som Artur fått av den store chilenske författaren Pablo Neruda. I bokhyllorna står hans böcker, många med dedikationer från författarvänner.

Födelsehemmet är stipendiebostad för författare och konstnärer. Men här finns också ett anspråkslöst men angeläget museum tillägnat Artur och Maria, med böcker, tillhörigheter och utmärkelser. Artur Lundkvist lämnade Perstorp som 18-åring. Genom bostaden och utställningen har han kommit hem, på ett sätt som känns väldigt bra och som också hedrar Perstorps kommun.

Tänk om Helsingborgs stad varit lika framåt och gjort ett museum och en stipendiebostad av Birger Sjöbergs hus.

”På stranden/I vattenbrynet/Välj dig en sten/Slipad mjuk och glatt/Bär den som ett möjligt minne/Av det som kunde vara du”

Otto von Friesen läste existentiella dikter ur sitt nya lyrikhäfte ”Molnet” på Café Krook mitt emot bibblan i Helsingborg och mellan dikterna skapade Marit Sjödin med sin cello mellanrum för tanken. Sofia Hallström introducerade programmet och talade om livet, musiken och poesin med de båda medverkande efteråt.

Marit Sjödins cello distinkt, vibrerande – och så till sist Bob Dylans ”Blowin’ In the Wind”, där cellomusiken glider över i sång i septemberkvällens skymning.

Helsingborg har fått om inte ett kulturcafé så ett café med kulturella ambitioner, härligt och efterlängtat. Torsdagskvällens program med lyrik och musik gav mersmak.