M. kom i början av 1970-talet som student till Sverige, men inte som flykting. Han gifte sig fick uppehållstillstånd och har stanna kvar. Till en början tog han olika jobb, bland annat på Ålandsfärjorna. Under fem år var han spärrvakt på T-banan. På 90-talet var han frilansjournalist och skrev för stora svenska tidningar. Efter att ha studerat sociologi och ADB, som det hette, administrativ databehandling, började han tidigt arbeta med datorer. Han har rest mycket i Europa, bott och arbetat i Spanien och Frankrike.

M. är kosmopolit. Hans farfars far kom 1889 till Argentina och välkomnades, på den tiden fanns ett program för att befolka landet.

Vi talar om Fernando Solanas film ”Tango Gardels exil” från 1985, som skildrar tangosångaren Carlos Gardel och särskilt handlar om argentinare i exil från juntan i Paris. Jag minns särskilt hur i filmen argentinarna trixade med franska telefonautomater för att kunna ringa billigt till hemlandet.

Så var det, minns M. Vi hittade automater som det var något fel på och kunde ringa hem nästan gratis. Den gången hade vi nästan ingen kontakt med de där hemma i Argentina. I dag är det ju helt annorlunda. Jag köper ett telefonkort för sexton kronor och kan ringa till Buenos Aires i sexton timmar för det. Ännu billigare blir det med dator och skype.

Vi talar om M:s ”dubbla tillhörighet”, Argentina och Sverige. Han skrattar, det räcker inte, jag har släktingar och vänner i både Frankrike och Spanien. Kanske hittar han någonstans att bo i södra Frankrike.

De ”dubbla” tillhörigheterna visar sig vara åtminstone fyra- eller femdubbla.

Världen bor i M. och han i den.

Är du nöjd med beslutet, undrade den svenske polisen, som just berättat för den unge argentinaren att han inte kunde få uppehållstillstånd och skulle utvisas. Edgardo kommer från en juristfamilj och utgick från att frågan gällde om han tänkte överklaga beskedet. Därför svarade han att nej, han var inte nöjd.

Det hela ledde till att han placerades i fängelse under en vecka innan han sattes på ett flyg ut ur Sverige.

I dag kan Edgardo Acuña skratta åt episoden. Men den gången 1972 var det annorlunda. Han var 21 år gammal, hade som student kommit till Stockholm och arbetat tre månader på Hotell Amaranten. Han hade själv kontaktat polisen för att ansöka om att få stanna längre, eftersom han älskade Sverige och inte kunde tänka sig en bättre plats att bo på. Men han fick avslag

Trots utvisningen kunde Edgardo stanna i Europa fem år. Han var i Italien, levde och studerade i Paris och Berlin innan han 1975 bestämde sig för att återvända till sitt hemland.

Första dagen i Buenos Aires hörde han sex bomber. Det är inget farligt, sa hans mamma, det är bara bomber. Hon var glad över att ha honom hemma igen.

Men det fanns ett problem. Bomberna och dödsskvadronerna skulle snart att följas av juntans och det politiska förtryckets än värre år.

”Sverige var för mig en omöjlig kärlek”, säger han i dag.

I Buenos Aires har Edgardo Acuña arbetat som jurist och bankdirektör. Han är i dag finansanalytiker på Argentinas nationella bankförening för privata och statliga banker.

Restaurang Motorkolven ligger i stadsdelen Recoleta i Buenos Aires, ”La Bieleta” är ett av mångmiljonstadens mest kända ställen. Här fanns tidigare Aerobar Café som på femtiotalet blev ”La Biela”. Här möttes de främsta racerbilförarna och deras fans, de intellektuella, konstnärerna, politikerna och turisterna.

La biela, motorkolven, får motorn att arbeta. På samma sätt har restaurangen La Biela länge varit motorkolven i det sociala livet i Recoleta.

En kväll träffar jag fyra argentinska vänner som alla på sitt eget vis har starka band till Sverige. Vi dricker en lång och givande kväll vin och öl på La Biela under grenarna på ett besynnerligt och imponerande träd, som är bland de största träd jag har sett, kanske trettio meter högt och femtio meter brett, de låga grenarna stöttas av metallbalkar.

Någon som kan biologi berättar att trädet är en ”ficus elastica”, som på engelska heter ”rubber bush”, gummibuske. Det har planterats av munkar för två-, trehundra år sedan. På svenska heter samma gigantiska träd av banyansläktet fönsterfikus, det är en av våra vanligaste krukväxter.

Kan man tala om livet och politiken under grenarna på en fönsterfikus?

Ana Espósito växte upp i San Telmo, den ”barrio”, det kvarter, kring Calle Defensa och Plaza Dorrego som i dagens Buenos Aires förknippas med tangon mer än någon annan del i staden. Hennes pappa hade en kött- och grönsaksaffär i den stora täckta marknaden, Mercado Municipal, och familjen bodde tvärs över gatan. Som 17-åring flyttade hon 1999 till Avenida Independencia i en annan del av staden. Vi träffas genom vänner. En dag berättar om sitt liv, om hur det är att vara ensamstående mamma och använda all energi till att få tillvaron att gå ihop.

Ana gifte sig när hon var 22 och bosatte sig med sin man i en av de elegantare stadsdelarna i Buenos Aires, Recoleta, området kring den stora kyrkogården, där familjen levde gott och där hon födde en dotter, Lucrecia.

Hon var hemma med barnet, men äktenskapet gick snett. Mannen övergav henne och hon flyttade åter till sin pappa.

Med sin femtonåriga dotter, sin pappa och sina två bröder delar Ana nu en liten trea. Det är trångt. Lägenheten är också hennes verkstad. Hon syr kläder åt ett företag, särskilt uniformer till hotell och restauranger. Och så tillverkar hon väskor med egen design, klipper ut, syr och säljer. Lucrecia hjälper henne med formgivningen. Hon tar hand om en 88-årig kvinna och tar andra småjobb hon kommer åt.

Det blir långa dagar, tidigare morgnar, sena kvällar, ler hon. Trots allt slit har hon pengar till mat och skolavgifter, det är det viktigaste, men inte mycket mer.

Ana skulle enligt en ny lag kunna få ett blygsamt barnbidrag, men måste för att få ut pengarna varje månad köa en hel natt. Då arbetar hon hellre. Pappan till Lucrecia har inte tagit sitt ekonomiska ansvar. På elva år har han inte betalt något underhåll och han träffar aldrig sin dotter. Lucrecia har känt sig övergiven av pappan, suckar Ana. Dottern gick till en psykolog och har nu försökt lära sig leva med smärtan.

Vad har du för drömmar?, undrar jag. Ana är kreativ, en som inte ger upp i första taget, trots att livet kan vara tufft. Jo, svarar hon, hon skulle vilja starta ett eget företag för att tillverka och sälja väskor och kläder. Men det kostar pengar.

Det viktigaste för henne är att hjälpa sin dotter till en bra utbildning så att hon kan göra det hon vill i livet. Eftersom hon bara har ett barn går det, hade hon haft flera hade det varit en ekonomisk omöjlighet, de privata skolorna är dyra och de statliga dåliga.

Ana drömmer också om att det inte ska behöva finnas så många hungriga barn på gatorna i Buenos Aires.

Tror du att det kan bli bättre i landet?

Nej, svarar Ana, under hennes liv har de olika regeringarna sällan eller aldrig spelat någon positiv roll för vanliga människors liv. Och de återkommande djupa ekonomiska kriserna har drabbat alla. I Argentina finns rika och fattiga med väldiga klyftor mellan grupperna. Kanske har medelklassen blivit lite större.

Argentina har en machotradition. Men det håller på att förändras. I dag är kvinnorna starkare i hela landet, säger Ana. Att leva som ensamstående mamma är ekonomiskt svårt men inte längre ett socialt stigma, ”i dag är ju alla skilda”.

Starka kvinnor ger sig inte, som Ana.

Arméer av änglar häckar som storvingade kråkor på murarna till Recoletakyrkogården, som fungerat som begravningsplats i Buenos Aires under snart tvåhundra år för Argentinas makteliter: politiker, präster, poeter och presidenter, men inget patrask. 4 800 mausoléer ligger vägg i vägg vid trånga gränder och utmed breda paradstråk. Här har de som haft pengar köpt sig evigt liv i marmor och försökt bevisa sin andliga resning genom monumentala petrifierade gester i de dödas nekropolis.

Allt är överdimensionerat, änglarna är störst och än större. Ingen vilar i frid. Den eviga förträffligheten är tidsbegränsad och riskerar alltid att överträffas. De som hyllas i döden är grabbar med stort ego, präktiga miner, glitter på axlarna och inte värst mycket mellan öronen. En och annan sörjande kvinna i marmor hukar på en bänk för att hylla någon stor man.

Dödens arkitektur speglar livets och glömskans förutsättningar. Recoleta är en katalog över begravningsarkitektur, en guide till uttrycken i de besuttnas strävan efter att på jorden skapa sin himmel och en påminnelse om fåfängligheten i den sortens oändligt pretentiösa gester,

Flest besökare söker sig till familjen Duartes anspråkslösa familjegrav där Evita Perón (1919 – 52) ligger begravd, kvinnan som fick den officiella titeln ”Argentinas andliga ledare” och dog i cancer bara 33 år gammal. Hon var andra hustru till militären, diktatorn och semifascisten Juan Perón, vars populistiska politik gav honom stort arbetarstöd och bidrog till att Evita blev en legend redan i livet. Hennes statsbegravning (se filmen nedan) fick all verksamhet i Buenos Aires att stå stilla.

La Plata är Buenos Aires Uppsala, säger min vän Carlos. Bussen från Retiro i BA tar en timme, som från Stockholm till Uppsala, och La Plata är en ”rationell stad”, ritad som ett nytt urbant center 1882, för att skapa en regional huvudstad utanför BA. Stadsplanen är ett rutmönster med diagonaler, en matematiskt elegant konstruktion.

Vi tar hissen upp i Jesustornet på katedralen, som förstås liknar Uppsala domkyrka men det är nog bara en tillfällighet. Från tornet ser jag vida ut över staden och upptäcker att en Diagonal är alldeles blå.

Jakarandaträden står i blom dessa milda fuktiga novembervårdagar, kronorna är blå drömmar, marken under träden är täckt med blåa blommattor. Annars är La Plata lindarnas stad och när jag vandrar längs avenyer och diagonaler kammar lindarnas doftande kronor mitt hår. Lindblomste är renande och rogivande och eftersom alla som vandrar i La Plata ständigt inandas lindarnas dofter är det en stad fylld av ro, eftertanke och ett framåt universitet, eftersom La Plata både är rogivande och rationell.

Plaza Moreno heter torget mellan katedralen och det imponerande stadshuset och Moreno som till fots står staty där var en man driven av den franska revolutionens värderingar. Eva Peron står också staty i La Plata (på bilden med sin man i bakgrunden), blankgnuggad av hängivna dyrkande, don’t cry for me Argentina. Men det är en annan historia, om maktbegär, fåfänga och folklig besatthet.

Där Avenida Independencias sexfiliga storstadsgata korsar Entre Rios-avenyn i hjärtat av Buenos Aires lånar jag en vecka en liten lägenhet av en vän. Kvarteret är ett stycke New York i Latinamerika, en stad som aldrig sover och i korsningens hörn är restauranger, pizzerior och hak fulla av hungriga som släcker törsten med Mendozaviner, Quilmes-öl eller mineralvatten con eller sin gas. De som inte har tid eller lust att äta ute får maten levererad hem och buden skyndar förbi genom lokalen, där en polis rantar förbi md revolvern i midjan och där föräldrar jollrar med sömninga småbarn, som precis som i Spanien hänger med tills det är sängdags för föräldrarna.

Lägenheten har fönster och en minimal balkong in mot en bakgård. Alla fönster är öppna hela natten. Fester och gräl och kärleksgnabb är inte så privata och efter midnatt fylls hela gården av doften avknaperstekt kyckling men på morgontimmarna sköljs allt gammalt bort i regn och en ny dag gryr.

Vid Defensa-avenyn i San Telmo ligger Mercado Municipal (bilden ovan), den täckta marknaden, som upptar ett kvarter och där man säljer antikviteter, kött, grönsaker och vevgrammofoner. Där speglar sig det gamla Buenos Aires slitna ting i den nya tidens förnödenheter och världen är bra mycket större än vad jag trott. Inte långt därifrån ser jag en graffitimålning av argentinaren Che Guevara. Hans drömmar har kanske dunstat bort och som nykomling i den argentinska huvudstaden vet jag ännu inte så mycket om vad dagens argentinare drömmer om, mer än att de gillar att äta kyckling på natten.