Kultur

Förhållandena på Skolstaden i Helsingborg verkar vara riktigt bekymmersamma inser jag efter att ha varit i kontakt med än fler lärare och elever på skolan. Jag hoppas att diskussionen om skolans marknadsföring och om hur skolan förhåller sig till sin personal och till olika kategorier elever fortsätter efter påsklovet. Och att alla elever får äta sig mätta på matan!

Här på bloggen har det mest varit meningslös äggkastning på Kultur-Sören av skribenter som utan att argumentera gapar om att jag är en idiot. Men det vet jag ju redan.

Jag vet också att de som skriver sådana här saker inte är representativa, om någon skulle få för sig det. De flesta i vårt samhälle är för mångfald och samlevnad och inser att Sverige alltid har utvecklats genom att människor från andra kulturer kommit hit, på samma sätt som svenskar migrerade till USA för ett sekel sedan från fattigdom och nöd.

Jag minns vad jag skrev i min bok ”Sista resan till Jugoslavien” 1992, då många flyktingar från krigen sökte sig hit:

”Jugoslaviens mångkulturella samhälle är slaget i spillror. Sveriges mångkulturella är ifrågasatt.

Jag tror på kulturell växelverkan, på att det som ger livet djup uppstår i skärningspunkten mellan olika kulturer, när det inte bara finns en sanning utan flera, inte bara köttbullar utan också cevabcici, kebab och sukiyaki.

I möten mellan kulturer och värdesystem relativiseras sanningen, därför att varje sanning bara är sann i ett visst givet samhälleligt sammanhang.

Min stad Helsingborg lever i mötet mellan det svenska och det danska, liksom i mötet mellan hav och land. Det är en plats på vägen, dit människor kommer resande, där många passerar, en plats för möten. Här finns av tradition många invandrare, också från f d Jugoslavien. De har tillfört staden något som jag inte vill mista.

Jag går längs parapeten i Norra hamnen, där flyktingbåten symboliskt ligger förtöjd. De flesta flyktingarna här kommer från krigets Jugoslavien. Bränningarna från havet sköljer över pirens mur i salta kaskader.”

Med viss häpenhet noterar svenska kommentatorer att kinesiska Geely tagit över Volvo. Det verkar som om många tyckt att Ford väl var ok men hur ska det gå med kinesiska ägare? I måndagens Svenskan skrev näringslivsreportern Nils-Olof Ollesvik bekymrat att man borde fundera över hur bra det egentligen är att ett ”kinesiskt företag som tagit över ett av Sveriges viktigaste företag”.

Bra eller inte bra, det är svårt att veta i dag. Ford var antagligen mindre bra för Volvo. Kanske blir Geely bättre eller rentav mycket bättre? Hursomhelst är affären ett tecken på att världen förändras. Länder som Kina och Indien är på ekonomisk snabb frammmarsch och kommer med stor säkerhet att vara aktörer i allt fler liknande sammanhang framöver.

För två år sedan lanserade indiska Tata Motors sin nya minimbil Tata Nano (bilden), en av världens billigaste bilar (pris omkring 20 000 kronor), samtidigt med att företaget köpte upp anrika bilmärken av Ford, Jaguar och Land Rover. Och Storbritanniens rikaste man (med en förmögenhet på 19 miljarder pund) är en indier, Lakshmi Mittal, huvudägare till Mittal, världens största stålkoncern.

Den svenske författaren Zac O’Yeah, bosatt i indiska Bangalore, har redan beskrivit en möjlig framtid i sin häftiga roman ”Tandooriälgen”, där Sverige är en provins i ett nytt indiskt imperium, med nya namn på svenska städer, Göteborg har blivit Gautampuri. Vem vet hur världen ser ut om tjugo år? Men låt oss hoppas att Volvos värde varar.

Nätverket hungriga elever på Skolstaden i Helsingborg protesterar mot privatiseringen av skolmaten, där företaget Sodexo i höstas tog över från Entek, knappast för att maten skulle bli bättre. Nyligen avskedades på stående fot den bland eleverna populäre ”husfar” och fick lämna sin arbetsplats med tio minuters varsel. Eleverna upprörs. Det råder revoltstämning på matan. I ett öppet brev heter det:

”Hela skolan är medveten och  upprörd, både elever, lärare och personal. Vi har hört förbannade röster överallt.”

Brevet är undertecknat Faruk El-Zoubi/Nätverket hungriga elever.

På sin hemsida visar Nätverket att det inte bara är eleverna som protesterar mot Sodexos mat. Inom äldreomsorgen i Höganäs klagar många  äldre över att portionerna är för små och att man inte blir mätt. Den 30 mars kl 16.30 har Nätverket protestmöte.

Hur vore det om några från äldreomsorgen i Höganäs tog sig dit?! Eller rentav några privatiseringsansvariga politiker – för att lyssna på klagomålen. Om både äldre och gymnasister säger sig inte bli mätta på maten kan det inte stå rätt till.

Skolstaden i Helsingborg kallar sig numera ”gymnasiecampus” och är en skola, sammanslagen av  tidigare Olympia, Nicolai, Tycho Brahe, Petri och Internationella skolan. I Utbildningskatalogen för 2010 presenterar man mängder av program, inriktningar, profiler och valbara kurser. På skolan går så där 2 500 till 3 000 elever. Åtminstone en fjärdedel har invandrarbakgrund.

Men i katalogen är det ”ariska svenskar” som gäller. I den 48-sidiga katalogen finns på bild bara ett fåtal elever med utländsk bakgrund, de flesta är präktigt svenska både till namn och utseende. Det här är en xenofob skrift, som säljer Skolstadens kursutbud genom att blunda för hur elevkåren ser ut i verkligheten.

Varför har man gjort katalogen på det här viset? Upplever man eleverna med utländsk bakgrund som ett problem. Har personer med främlingsfientlig hållning haft inflytande över katalogens utformning? Det här är riktigt bekymmersamt.

Jag träffar Håkan Lilliefeldt, lärare på Skolstaden. Han är rejält upprörd och har redan före årsskiftet skrivit till skolledningen och begärt en förklaring, utan att få svar. Han påtalade i sitt brev att en lärare som gjort skillnad på eleverna inte fått behålla sitt jobb:

”En lärare som vägrar se och involvera en stor grupp elever i sin klass/på sin skola får gå.”

Och om en skolledning inte ser en fjärdedel av eleverna, frågar jag mig. Och läser vidare i Håkans brev:

”Vi har faktiskt i Sverige tagit avstånd från apartheid och främlingsfientlighet. Vi bekämpar det. Och vi avkräver den enskilde samhällsmedborgaren att handla därefter – både i ord och handling. Att sjösätta likabehandlingsplaner blir poänglöst i en miljö där man låtsas att invandrarelever inte finns.”

I den klass där Håkan Lilliefeldt är klassföreståndare har ungefär hälften av eleverna invandrarbakgrund.

Moderaterna föreslog på torsdagen att ensamkommande flyktingbarn ”utan asylskäl” och utan anhöriga ska skickas tillbaka till sina hemländer, där speciella barnhem för de utkastade ska bekostas av Sverige. Förra året kom 2250 ensamma flyktingbarn till Sverige, många från krigshärjade länder som Afghanistan och Somalia.

Syftet med det nya förslaget är att underlätta att barnet återförenas med sina föräldrar, sa migrationsminister Tobias Billström i en intervju med Sveriges radio.

Billström låtsas vara barnens vän. Men han och moderaterna hycklar och gör med förslaget Sverigedemokraternas flyktingpolitik till sin. De ensamkommande flyktingbarnen har varit den stora frågan i det främlingsfientliga Vellinge. Billströms förslag med barnhem i Somalia hellre än i Vellinge får mig att känna kalla kårar. Det har också omedelbart mötts av frän kritik från bland annat Rädda Barnen.

Att skicka tillbaka minderåriga barn utan anhöriga till länder som är sönderslitna av mångåriga krig är att använda de mest utsatta barnen som tillhyggen i inhemsk politisk debatt.

Billström får gärna finansiera hem åt alla utsatta barn i länder som Afghanistan och Somalia, det är en bra idé. Men att bygga speciella hem enbart för barn som kastats ut från Sverige är inte bara orealistiskt utan djupt obehagligt och inhumant.

Titta gärna på UNHCR:s film nedan om somaliska flyktingbarn, inspelad i september 2009.

Biografen Röda Kvarn i Helsingborg öppnades på stumfilmstiden. Den borde i sig vara K-märkt. Men av allt att döma visas sista filmen där redan på måndag, när Helsingborgs filmstudio avslutar säsongen med  Il Divo, en satir över politiken i Italien och den kristdemokratiske politikern Giulio Andreotti.

Enligt initierade källor lär SF förstöra biografen redan under nästa vecka, genom att montera ner projektor, annan teknisk utrustning och filmduken för att sedan transportera rubbet till SF:s lager i Uddevalla. Det är en vandalism utan like. Allra mest beklämmande är att Helsingborgs kulturpolitiker med vår egen lill-Andreotti Anders Lundström i spetsen inte bryr sig ett jävla dugg.

Kungen och drottningen åt i går tisdag middag med den brasilianske presidenten Lula da Silva under ett statsbesök i Brasilien. Tillsammans med Carl Gustaf och Silvia finns den svenska Björnligan: försvarsminister Sten Tolgfors, Saabs vd Åke Svensson och företagets styrelseordförande Marcus Wallenberg.

Vad talade man om under maten? Inte om vädret. Inte om den brasilianska fattigdomen, att bortåt 45 miljoner lever under existensminimum trots Brasiliens ekonomiska uppsving.

Kanske vände sig Silvia till Lula, den före detta skoputsarpojken, och viskade sött i hans öra:

Você deve comprar o nosso avião Gripen, mata muito bom

Silvia har ju växt upp i Brasilien och talar portugisiska.

Det svenska kungaparet och den svenska regeringen agerar vapenhandlare och vill att Brasilien ska köpa Saabtillverkade JasGripen stridsflygplan. Sverige har nu världens åttonde största vapenexport. En fet försäljning till Brasilien skulle sitta fint.

Monarkin arbetar inte bara för Svensk Damtidning och Expressen utan också för vapenindustrin. Är det för vapenhandelns skull som vi har monarkin?

Brasilien är ett modernare land än Sverige när det gäller statsskicket. Landets siste kejsare Pedro II störtades i en statskupp 1889.

Kanske tittade de på film till efterrätten, se nedan.

P S: Eftersom min portugisiska är rätt kass har Google Översätt hjälpt mig att översätta frasen: Du måste köpa vårt flygplan Gripen, det dödar mycket bra.

Återigen stormar det kring Dunkers kulturhus. 41 modiga kulturarbetare på avdelningen för Scen och konstnärligt utövande skriver ett öppet brev till verksamhetsledningen och politikerna i Helsingborg. I dagens HD viftar den närmast ansvariga  Marianne Westholm (bilden till vänster) bort kritiken utan att svara, brevet är inte ställt till henne. Ändå är det hon som är ansvarig för övergreppen mot de anställda och slöseriet med pengar. Men hon tiger, naturligtvis.

I en blogg för ganska precis ett år sedan skrev jag om musikskoleskandalen och de anställdas bristande förtroende för verksamhetschefen Marianne Westholm . 86 % sa sig den gången inte ha något förtroende för  Westholm, med bakgrund i Bert Karlssons Music Factory i Skara.

När ingenting förbättrats på ett helt år faller ansvaret tungt på kulturchefen Kerstin Hassner (till höger) som låtit det fortsätta på det här viset så länge. Om Marianne Westholm under så lång tid inte förmått skapa en fungerande arbetsplats är det orimligt att hon tillåts fortsätta på sin tjänst. Det handlar både om personalen och om allmänhetens förtroende för kulturhusets verksamhet. Nu ska en konsult utreda och sen blir det sommar. Det är att sopa under mattan. Jag tvivlar på metoden. Problemen är helt akuta. Dunkers organisation med en turistbyrå och två chefer utan tydliga mandat är också helt orimlig.

I skrivelsen heter det:

”Förtroendet för ledningen är lågt och många mår dåligt. … Vi ser stora brister i ledningens kompetens och förmåga att föra en dialog med sina medarbetare på ett förtroendeingivande sätt. Många anställda behandlades kränkande …”

Förutom den dåliga arbetsmiljön på Dunkers pekar de 41 besvikna på det gränslösa slöseriet med pengar, som skapat – administrativt kaos.

I tisdagens HD intervjuas kulturnämndens ordförande Anders Lundström, som i vanlig ordning inte reagerar, inte tycks bry sig om personalen ett djävla dugg. ”Allting har inte blivit jättebra”, säger Lundström, som är ytterst ansvarig för vad som mer och mer börjar likna ren cirkus och en nedmontering av stora delar av Helsingborgs kulturliv.

Så här ser förändring ut, sa en samlad med nöjd Barack Obama när han efter omröstningen i representanthuset kunde konstatera att hans förslag till sjukvårdsreform segrat med knapp majoritet efter utdragna förhandlingar. I morgon tisdag återstår för senaten att godkänna samma lagtext.

Motståndet mot reformen har varit aggressivt i vissa kretsar, särskilt bland kristna fundamentalister där hatpropagandan mot presidenten blivit allt mera kompakt. Den så kallade Tea party-rörelsen, med växande popularitet i landet, har talat om valet av Obama som ”vår tids Pearl Harbour”. Amerikanerna lever nu i Tredje Riket hette det på partikonventet i februari, där ”First Reich” var Roosevelts New Deal och och Andra riket Lyndon Johnsons försök att utmana fattigdomen med sin plan om ett ”Great Society”.

Den reform som nu antagits är delvis urvattnad, ett resultat av kompromisser och förhandlingar. Ändå är det en historisk lagstiftning, som medför att USA får liknande lagstiftning som de flesta andra länder i västvärlden. Det återstår att se om den nya lagen kan göra något åt de stora grupperna fattigas situation. Det är ovärdigt för ett land som USA att tolv procent av befolkningen lever under existensminimum (10 294 dollar per person 2006) och att dessa fattiga varit berövade elementär sjukvård.

Sjukvårdsreformen har varit Obamas hjärtefråga. Nu har han lyckats med vad Bill Clinton och flera tidigare presidenter inte förmått, alltsedan Theodor Roosevelt för ett sekel sedan. Förhoppningsvis går presidenten som segrare trots allt motstånd stärkt ur debatten, fast tusentals demonstranter ropade ”Kill the bill” utanför kongressen, där några spottade efter kongressledamöterna.

DR K:s sändningar inleddes i november 2009 och K står för kultur. Den danska TV-kanalen kan via marknätet ses med god mottagning åtminstone upp till Helsingborg, utan att vara kodad.  Förra veckan satsade man stort på spelfilmer, med rader av moderna mästerverk av filmare som Hanecke, Almodovar, Ken Loach, Lindsay Anderson och Costa Gavras. Själv gladde jag mej särskilt åt den indiska tre timmar långa Bollywoodfilmen ”Devdas” från 2002 (smakprov ovan). Indisk film visas ju sällan eller aldrig i de vanliga kanalerna.

Den här veckan står konsten i förgrunden.

Också DR2 har en inriktning mot samhälle, kultur, film och dokumentärer. På torsdag visar DR2 till exempel en dokumentär om den polske filmregissören Roman Polanski. Och mest varje dag dyker oförliknelige Jon Stewart upp i det amerikanska satirprogrammet The Daily Show.

Svenska Kunskapskanalen har på sistone blivit bra mycket bättre, men når inte riktigt upp till varken DR2 eller DR K.