Kultur

På Valborgsmässoafton återinvigs Anders Olssons bronsskulptur ”Kattan”, gjord 1919, en ung naken flicka med en katt i famnen. Kattan har vandrat runt i stan. Från St Jörgens plats där hon stod först tog hon sig till en gräsplätt nedanför Halalid. De sista 55 åren har hon stått vid Hälsovägens Sofiakälla och glott på spårvagnar och bilar. Och nu ska hon stå i Furutorpsparken på Söder. Så där kan det gå när man letar efter en bortsprungen katt.

Helsingborg är en segregerad stad. Det mesta av kulturen och de flesta offentliga konstverken finns på Norr,  därför att det är där de som bestämmer bor. Just därför tycker jag att det är extra roligt att Kattan begett sig ut till Söder, till den stadsdel som jag själv tror mer än någon annan del av Helsingborg står för framtidens stad.

Vad är Kattan för skulptur? Varför gjuta en flicka med katt i brons? Jag vet inte vad konstnären tänkte för snart hundra år sedan. Men, funderar jag, skulpturen gjordes 1919, ett år efter det fruktansvärda första världskriget, då stora delar av Europa härjats av krig med miljoner döda.

Alltför många monument hyllar kungar och krigsherrar. På Stortorget sitter Magnus Stenbock på sin frustande häst, avbildad efter slaget då tusentals stupat här i Helsingborg.

Om man året efter ett krig gör en skulptur av en flicka med en katt, då hyllar man livets mjuka värden, barndom, lek, fred och framtid.

Ser man på Kattan på det viset blir hon inte bara en liten gullig tjej med en katt utan en fredsmanifestation som betyder något.

”Up and around Öresund” heter två nya fotoutställningar på Dunkers kulturhus, med det gemensamt att man skildrar miljöer på båda sidor Öresund. John S Webbs panoramabilder visas i 360-gradiga projektioner (bilden ovan och bilderna nertill). Som betraktare är jag där och kan se mig om. Lars Bygdemark berättar i sina raffinerade foton med grafisk skärpa om miljöer vid Sundet, sedda från ett flygplan på trehundra meters höjd (som Kärnan härintill). Båda fotograferna förmedlar nya sett att betrakta våra invanda miljöer.

På torsdagskvällen var huset fullt av aktiviteter och liv. RumEtt bjöd på vernissage i korridoren, japanskinspirerad konst av Caroline Nilsson och ung fotografi av Emma Stenvall med beprövad silverteknik.  En trappa upp visades dans och så fanns de stora och sevärda utställningarna med Marianne Lindberg de Geer och Gunnar Smoliansky, den sistnämndes fotografier plockas ner efter helgen.

Så här härligt och livgivande kan Dunkers fungera, som ett hus för skiftande starka konstnärliga upplevelser!  Måtte nu bara all de interna konflikter som så länge fått många i personalen att må dåligt till slut kunna lösas.

På onsdagen kom det glädjande beskedet om att Röda Kvarn får nytt liv och dagens efter var det verkligen livat på Dunkers. Kanske finns det till slut lite hopp om en levande kultur i den här stan!

Röda Kvarn återuppstår mirakulöst från de döda redan i höst, då Folkets Hus och Parker tar över den anrika stumfilmsbiografen och förser den med modernaste utrustning. Till slut får Helsingborg med kommunalt stöd den biograf för visning av kvalitetsfilm som vi är många som längtat efter. Därmed kan de Nordiska Filmdagarna återkomma och Helsingborgs filmstudio har åter en plats för sina visningar.

Kulturnämndsordförande Anders Lundström var på plats liksom nämndens vice ordförande Maria Ward och kulturchefen Kerstin Hassner, när uppgörelsen presenterades på en presskonferens på Dunkers på onsdagsförmiddagen. De sken som solen – med all rätt – och det gjorde vi som var där också. Till slut har Helsingborgs under så lång tid så beklämmande film- och biografråga fått vad som för mig verkar vara den bästa tänkbara lösningen.

Röda Kvarn blir den fjärde biografen i landet som FHP driver som ”digital mötesplats”, efter Spegeln i Malmö, Roy i Göteborg och Rio i Stockholm. Allt som allt ingår 222 biografer i FHP:s biografkedja.

Så synd bara att SF ”klippte kablarna”, genom att ta bort all teknisk utrustning, duken och den fina ridån. Det kändes som en destruktiv maktmanifestation från det genomkommersiella monopolmäktiga filmbolaget och försenar Röda Kvarns nystart eftersom ny utrustning måste installeras. Ja ny och ny, det blir begagnade filmprojektorer ungefär som de som SF bar iväg. Så korkat!

Det är bara två veckor sedan jag tog bilden av affischen med ”Röda Kvarn stängt” i dörren till den då till synes utblåsta och för alltid igenbommade biografen. Nu är affischen historia och i stället våras det för cineasterna i Helsingborg.

Norden behöver en gemensam kultur-TV-kanal, skrev riksdagsledamoten Mats Johansson (M) och stortingsrepresentanten Olemic Thommessen (H) på söndagens DN.Debatt. De båda politikerna argumenterade för en ”Arte-Nord”-kanal, i samarbete med den fransk-tyska kulturkanalen Arte, som har funnits sedan 1992. På fråga från tidningen Journalisten har representanter för Arte redan sagt att man är mycket intresserad av ett samarbete.

De kommersiella företag som förmedlar TV-utbudet är totalt inriktade på engelskspråkiga kanaler som dussinvara. Det är snudd på omöjligt att få in en tysk eller fransk kanal, för att inte tala om danska, norska och finska sändningar, om man inte är beredd att betala skyhöga extraavgifter. Någon statlig politik i sammanhanget har knappast existerat.

Arte i det skick den finns nu är en fri och okodad satellitkanal. Jag själv abonnerar dyrt på Canaldigitals utbud och därmed utesluts sådant som Arte, franska TV5 eller tyska ZTV. Det är bedrövligt och ibland verkar det av TV-utbudet att döma som om Sverige inte ligger i Europa utan i en besynnerlig amerikansk extradelstat. Så starka är de amerikanska mediebolagens monopolintressen, som hittills inte ens kompletterats av några inhemska svenska politikers ambitioner.

Det nordiska samarbetet har när det gäller kultur ofta mest varit tomt prat. Om en Arte-Nord kanal realiseras och blir tillgänglig över hela Skandinavien skulle det innebära att många nya fönster öppnas både till våra grannländers kultur och till tysk och fransk kultur. Det handlar mycket mera om vilja än om pengar, som Johansson och Thommessen skriver.

”Denna lag är USA:s mest illasinnade och bakåtsträvande”, sa Roger Mahony, katolsk ärkebiskop i Los Angeles, som undrade om man i Arizona nu verkligen ”skulle börja använda tekniker hämtade från Nazityskland och det kommunistiska Sovjet”.

I fredags skrev delstaten Arizonas kvinnliga republikanska guvernör Jan Brewer under en lag riktad mot delstatens 460 000 illegala invandrare, de flesta latinos från Mexiko. Nu ska polisen stoppa ”misstänkta personer”. Den som inte kan bevisa att han eller hon har uppehållstillstånd kan dömas till ett halvårs fängelse. Lagliga invandrare måste alltid bära legitimation – på samma sätt som de svarta i Sydafrika under apartheid. Varje latino som råkar röra sig på offentliga platser utan id-kort lever nu farligt, skriver brittiska The Economist.

Med den illegala invandringen till Arizona har följt brottslighet och knarksmuggling. Men en tredjedel av Arizonas sex miljoner invånare är latinos med amerikanskt medborgarskap. Många av dem har bott i USA i generationer.

Till saken hör också att det i hela USA nu finns  47 miljoner latinos eller hispanics, med rötter i den spansktalande världen. Gruppen är nu större än den afroamerikanska (38 miljoner). 37 procent av Kaliforniens befolkning utgörs av hispanics.

President Obama har uttalat sig fränt mot Arizonas nya lag, som ”undergräver amerikanska rättviseprinciper”.

New York Times intervjuar latinos i Arizona.

”Vi är alltid rädda och nu tror jag att jag flyttar till Kalifornien”, sa den 29-årige Eric Ramirez, bosatt  i ett latinskt kvarter, från vilket redan många gett sig av av fruktan för polistrakasserier. ”vi handlar i deras affärer, vi städar deras hem, men nu vill de sparka ut oss och polisen kommer att jaga oss”.

The Economist belyser i samma nummer (24 april) invandrarfrågan ur andra aspekter och skriver:

”Immigranter har alltid gynnat USA, därför att de studerar flitigt och arbetar hårt. Det är standardargumentet till fördel för invandring. Och det är korrekt. Att lämna sitt hemland kräver mycket och är en förklaring till att immigranterna är så företagsamma.”

Till det kommer att USA gynnats exceptionellt av att så stora grupper invandrare kommit från många länder och bidragit till att skapa ytterst speciella internationella nätverk av största betydelse för den amerikanska ekonomin.

Obeväpnade demonstranter, två palestinier och en kvinna från Malta, blev på lördagen beskjutna och skadade av tungt beväpnade israeliska soldater. 28-åriga maltesiskan Bianca Zammit (på bilden) stod femtio meter från den gröna gränslinje som skiljer Gaza från Israel. Zammit sköts ner och skadades när hon filmade israeliska soldaters angrepp med skarp ammunition på demonstrerande obeväpnade palestinska ungdomar, som protesterade med flaggor mot det ensidiga israeliska beslutet om en utökad ingenmanslandzon.

En vecka tidigare sköts en 19-årig demonstrerande palestinier i knäet. Den 30 mars besköts palestinska demonstranter, tre fick skador i benen och en i huvudet.

I Sverige minns vi med fasa fortfarande händelserna i Ådalen 1931, då militär sköt ner obeväpnade demonstranter. I Gaza inträffar ett Ådalen i veckan, när militärer skjuter skarpt mot ickevåldsdemonstranter. På bloggen InGaza rapporteras om övergreppen.

Den israeliska tidningen Haaretz rapportade om händelsen och om Maltas skarpast tänkbara protest mot de israeliska myndigheterna efter det inträffade.

”Det gör ont att en tidning som har öppna nazi-sympatisörer och hetsar mot invandrare, ”blandfamiljer”, adopterade, funktionshindrade och homosexuella nu ska få statligt ekonomiskt stöd och för våra skattemedel ska fortsätta sin hatiska verksamhet.”

Nationell Idag har en upplaga på 1.700 prenumeranter. Regelverken i presstödsförordningen gör presstödet möjligt. Alla riksdagspartier utom vänsterpartiet har godkänt presstödet till Nationell Idag.

Kurdio Baksi skriver att svenskt presstöd bör gå till tidningar som utvidgar vår horisont – absolut inte till tidningar som förminskar vår syn på omvärlden: ”Att ge ekonomiskt stöd till Nationell Idag är ett olyckligt tecken på att våra etablerade partier anammar de främlingsfientliga partiernas retorik.”

Jag går in på Nationell Idags hemsida. Den är som väntat djupt obehaglig, en unken människosyn lyser igenom. Att den här sortens journalistik ska få presstöd är vidrigt.

Samtidigt håller regeringens nya policy mot kulturtidskrifter på att slå sönder rader av tidskrifter, särskilt sådana som inte bara handlar om kultur utan också om politik. ”Hjälp oss att rädda tidskriften Latinamerika”, skriver redaktionen för Latinamerika, som har funnits sedan 1975 och bevakar kultur och politik i en region som inte får mycket uppmärksamhet utom vid jordbävningar. Temat för numret är jämställdhet.

Tidskriften Sydasiens redaktion meddelar att också den tidningen är nedläggningshotad sedan kulturrådet utan utförligare motivering beslutat sig för att halvera det mycket blygsamma tidskriftsstödet. Sydasien skildrar länderna i södra Asien med fokus på Indien och har publicerats av ideella krafter i 33 år. I numret vädjar tidskriftens ansvarige utgivare Thomas Bibin, som varit med sedan starten, om råd från läsarna.

Kvällstidningarna går i spinn de här dagarna när de kan frossa i kombinationer av kungligheter, erotik, kärleksbekymmer. ”Kungen rasande” förkunnar Expressen och har ur arkivet plockat fram en bister bild på kungen. Man fortsätter på åtta sidor i tidningen, samma utrymme som vid krig och katastrofer. Aftonbladet väljer en ”positiv” vinkel i förstasidans rubrik:

Kärlekskrisen i kungahuset. Madeleine och Jonas vill rädda förhållandet. Efter avslöjandet – nu tar de hjälp av parterapi.

Aftonbladet har ”bara” sju sidor inne i tidningen, men kompenserar genom att låta huvudledaren handla om ”Tragedin för vår monarki”.

Den här sortens journalistik står för läsarförakt och total fördumning.  Rapporteringen följer inte på något vis gängse journalistiska principer. Det handlar  bara om att cyniskt sälja lösnummer för tidningar som länge tappat både förtroende och upplaga.

Häromdagen presenterades en undersökning gjord av SOM-institutet vid Göteborgs universitet som visade att svenska folket börjat tröttna på monarkin. Förtroendet för det nuvarande kungahuset har inte varit lägre än nu. De senaste tre åren har förtroendet för kungen sjunkit och är nu lika lågt som efter de kontroversiella uttalandena om Brunei.

Svenska folket är trött på monarkins gräddfiler och skandaler, konstaterar på Newsmill Mona Abou-Jeib Broshammar som är generalsekreterare i Republikanska Föreningen. Monarki är oförenligt med demokrati. Med prinsessbröllopet och mediernas svansviftande för kungahuset ett valår är monarkin en fara för demokratin. Därtill är det en dyr affär för staten och skattebetalarna. Hovet bekostas ur budgeten med dryga 125 miljoner.

Till kostnaderna för att hylla monarkin bidrar också Skånes kulturnämnd som gett Dunkers 700 000 kronor i extra bidrag för en utställning om hur den blivande Karl XIV Johan som Jean Baptiste Bernadotte steg i land i Helsingborg.

Gör hela Norden till en förbundsstat, vill historikern Gunnar Wetterstrand, som intervjuas i nya numret av Nordens Tidning (2010/2). Han önskar sig ett slags Nordens Förenta Stater och har fått Nordiska rådets uppdrag att skissa på ett debattunderlag i frågan till rådets nästa session i Reykjavik i början av november.

– Kritikerna säger att förslaget är politiskt orealistisk, säger Wetterstrand. Han själv menar att det är en realistisk utopi, tror att det finns en tioprocentig möjlighet  och menar tanken bör prövas med jämna mellanrum.

Själv har jag svårt att se fördelarna med ett Nordens Förenta Stater. Sverige är lagom stort. Däremot borde det finnas hur stora möjligheter som helst till utökat samarbete i en rad frågor, särskilt kultur och forskning. I dag visas ju danska filmer bara undantagsvis på svenska biografer och i kabeltevebolagens utbud är udda amerikanska kanaler dussinvara medan nordiska kanaler kräver dyrbara extrakostnader.