Kultur

Israeliska soldater mördade kallblodigt tjugotalet fredsaktivister på måndagsmorgonen, när armén, IDF, på internationellt vatten angrep konvojen Ship to Gaza. Efter de militära övergreppen haglade Israels beskyllningar mot Ship to Gaza i en sällsynt illa genomförd propagandamotoffensiv.

Försvarsminister Barak sa att aktivisterna fick skylla sig själva. Det här var en provokation av ”oansvariga element”, påstod han.

Talesmän för IDF kom med liknande påståenden. Gabi Ashkenazi sa att de israeliska soldaterna bara försvarade sig mot våldsamma aktivister. Biträdande försvarsminister Danny Ayalon menade att organisatörerna bakom Ship to Gaza har förbindelser till terroristorganisationer som al-Qaida och Hamas. ”Vi kunde inte acceptera att en korridor öppnades för att smuggla in vapen och terrorister”, dundrade Ayalon (se filmen ovan). De här aktivisterna har band till globala Jihad, påstod Ayalon.

Vilka ynkliga lögnare! Tyvärr går en del av herrarnas grovheter säkert hem i den israeliska opinionen, där en majoritet står bakom den högerextrema israeliska regeringens våldspolitik.

Internationellt är reaktionerna annorlunda. Många är fyllda av fasa över det inträffade, som hör till den värsta statsterrorism världen skådat. Min egen känsla påminner om den efter elfteseptember.

Israels krig är också ett propagandakrig. Tystnader, förvrängningar och lögner skymmer sanningen. Fredsaktivisternas mobiltelefoner slogs ut, oklart hur. Ingen skulle kunna rapportera om massakern.

Under Gazakriget släpptes internationella medier inte in på Gazaremsan. Många journalister kunde bara berätta om vad de såg i kikare från en kulle utanför området. Användningen av vit fosfor i strid mot krigets lagar skildrades inte.  När Goldstonerapportens sanningar definitivt punkterade tystnaden vägrade Israel att ens diskutera den.

Kommer vi någonsin att få veta vad som hände i gryningen den här svarta måndagen när Israel kapade skeppen? Jo. Henning Mankell, Dror Feiler, Mattias Gardell, Mehmet Kaplan och de andra aktivisterna som fanns ombord på konvojen kommer att berätta. Den här gången kan sanningen inte mördas.

Gazakonvojen driver ut Israel på ett hav av dumhet, skrev på söndagen den israeliske journalisten Gideon Levy i tidningen Haaretz, där han kritiskt granskade de lögner som den israeliska propagandan fabricerat om fredskonvojen. I dag på morgonen drev den israeliska armén vidare ut på ett hav av brutalitet och blod, när man med militärt våld och skarp ammunition angrep hjälpkonvojen på internationellt vatten, i strid med alla internationella konventioner.

Israels armé har dödat omkring femton aktivister (enligt uppgifter på måndagsmorgonen från Israels handelsminister Binyamin Ben-Eliezer) och skadat mångfalt fler. Ett angrepp på en hjälpkonvoj kan jämföras med att beskjuta Röda Korset, Rädda barnen eller FN, vilket Israel ju tidigare gjort. Israel förklarar krig mot resten av världen, inklusive Sverige.

Dessutom förhindrar Israel informationsspridning, genom strikt armécensur, på samma sätt som man framgångsrikt begränsade informationen från kriget mot Gaza för ett och ett halvt år sedan. Vänner och anhöriga till de 600 fredsaktivisterna har ingen möjlighet att få veta vad som hänt.

Nya Fotografiska i Stockholm öppnar starkt med flera stora utställningar i Ferdinand Bobergs gamla tullhus vid Stadsgården, inte långt från Slussen. Redan första veckan har det nya museet fått stor publik, men så är också utbudet suveränt. Fotografiska kommer att bli en nödvändig plats att återkomma till i Stockholm, liksom Nationalmuseum och Moderna museet.

Ett par eftermiddagstimmar tillbringar jag tillsammans med Annie Leibowitz fotografier. Här finns glamorösa porträtt av kända personer, som George W Bush och hans närmsta förbrytare, Dick Cheney och Donald Rumsfield. Jag betraktar dem med fasa och avsmak.

Vid sidan om de stora kopiorna av Leibowitz kändisar finns mycket mindre bilder som skildrar hennes familj och nära vänner, alldeles särskilt den för tidigt bortgångna författare Susan Sonntag, men också av hennes bror Philip och av pappan (bilden här bredvid).

Den stora Lennart Nilsson-utställningen avstår jag från, mycket av den visades  på Dunkers häromåret. Däremot försjunker jag i Vee Speers ”Birthday party”, med bilder på utklädda barn, som vuxna på maskerad, bisarra motbjudande surrealistiska reflexer av vuxenvärldens roller.

Konstfacks årliga elevutställning i Stockholm innehåller verk av över 150 blivande  konstnärer och konsthantverkare. Just vid ingången finns en otrolig soffa gjord av en månghundraårig alm. I en korridor snubblar jag rakt in i en dansperformance (bilden härunder), invid Sofia Hultin och Ingela Ihrmans installation ”Hägerstens botaniska”, inklusive ett självspelande piano.

Längst inne på den textila avdelningen glor Anna Hedströms överviktig dalahäst – i naturlig häststorlek – på mig. När jag vill klappa den läser jag texten i tyget: ”Gräver du din egen grav med kniv och gaffel …?”.

Det är lätt att fascineras och ryckas med på Konstfack, alla dessa uttryck, all denna obändiga kreativitet, utmanande, ifrågasättande eller bara på kul, men också med suveränt hantverk, som soffan med magnetiska sidor. Den kan delas i stolar eller försoffas – allt efter behov.

Själv är jag av personliga skäl särskilt intresserad av Pål Sommelius 24 minuter långa film ”På jakt”, som utspelar sig i ett iskallt, reducerat tundravitt landskap, en studie av manlighet och manlig identitet.

Konserthuset och stadsteatern bör läggas ihop, tycker teaterstyrelsens ordförande i Helsingborg, Tore Bryneholt. Den mannen är en av katastroferna i stadens kulturliv. Under hans tid som ordförande för teatebolaget har organisationen slagits sönder med massavskedanden. Och nu ska han ge sig på också vår symfoniorkester. I ett uttalande i torsdagens HD filosoferar Bryneholt:

Kulturen överlag kostar mycket pengar i Helsingborg. Det går att krama mer ur varje skattekrona och två skilda verksamheter kostar mer än en.

Borde inte Bryneholt som kulturpolitiker verka för att kulturen får de anslag den behöver? Den ”kris” som nu drabbat konserthuset och symfoniorkestern är en följd av grönköpingsmässig inkompetens på den poltiska nivån, att inte säkra uppskrivningar av anslagen efter kollektiva lönehöjningar.

En tänkt gemensam vd för teatern och konserthuset med symfoniorkestern skulle få en fullständigt omöjlig uppgift, att prioritera satsningar på den ena eller andra sidan. Ska politikerna därtill instruera honom att framförallt krama skattekronor är det lika bra att lägga ner eller slå samman med Malmö. Då är alla skattekronor utkramade och konserthuset och stadsteatern kan hyras ut till mera inkomstbringande verksamheter.

Den som vill krama skattekronor kan med fördel titta på Dunkers organisation, där allt mer skattekonor läggs på en chefstung organisation och allt mindre på kultur.

Kulturen hanteras illa av Helsingborgs politiker, som inte ger kulturarbetarna någon kreativ arbetsro. Skandalerna har avlöst varandra de senaste åren. Bryneholts utspel hör väl inte till de värsta men absolut till de mest korkade.

Big Brother kallade George Orwell i sin roman och dystopi ”1984″ den ”storebror” som i berättelsens totalitära stat övervakade medborgarna och hade total kontroll över dem.

Ny teknik gör Orwells roman till en idyll. I en märklig film (se ovan) vänder sig en talesman för det brittiska säkerhetsföretaget Blackwell Briggs till engelska parlamentsledamöter för att genom lobbying påverka dem till ny lagstiftning då det gäller användandet av övervakningskameror. Budskapet är enkelt: Gör England till en polisstat, vi säljer tekniken. Filmen var inte avsedd för allmänheten men har läckt ut.

Dryga två minuter in i filmen ges exempel på hur övervakningskameror kan användas för att följa identifierade individers rörelser i en stadsmiljö. Se filmen, ana framtiden och bli förfärad.

Blackwell Briggs PR-film kommenteras kritiskt av en organisation som kallar sig Conspiracy for good här under:

Vikingsbergs konstmuseum blev kulturförvaltningens kontor för två år sedan. Kontoriseringen av ett donerat kulturhus upprörde många. Nu lämnar förvaltningen Vikingsberg och flyttar till nya lokaler. Det är bra. Huset kan  användas mycket bättre och kulturförvaltningen ska inte leva herrgårdsliv utan finnas mitt i byn.

Vikingsberg (bilden här invid av Roland Bengtsson) är ett k-märkt kulturhus, ett hus som är kultur i sig och som måste kunna användas i ett kulturellt sammanhang. Under decennier har byggnaden fungerat som konstmuseum. Som komplement till Dunkers skulle Vikingsberg i framtiden kunna fylla ett stort behov i ett kreativt sammanhang, som kommunalt galleri, konsthall med kafé och skulpturpark, eller …

Malmö lyckades få en filial till Moderna museet i före detta Rooseums lokaler. Varför skulle inte Helsingborgs stad och Dunkers med hjälp av Vikingsberg kunna sy ihop ett samarbete med något framträdande danskt museum?

Gunnar Bergdahl har tidigare väckt tanken, som skulle bygga nya nordiska broar och skapa positiva effekter för båda samarbetsparterna. Bara fantasin sätter gränser: Arken, Louisiana, Ordrupgaard, Brandts i Odense.

Nu bortgångna Silvia Helperin Sandström, själv under många år intendent på Vikingsberg, skrev i ett debattinlägg i augusti 2007, i protest mot kontoriseringen:

Jag kör uppför Hälsobacken och tittar upp mot denna lilla byggnad som en gång uppfördes efter mönster av Mme Pompadours slott Petit Trianon. Visst kan man i dag bygga stora funktionella boningar åt konsten. Men gamla, stämningsfulla byggnader, som också är tjänliga som utställningsplats, kan man inte bygga, de måste finnas kvar, och när de finns bör man värna om dem. Att göra dem till administrationslokaler innebär att man berövar stadens borgare ett stort kulturvärde.

Vid dammen i Pålsjö skog ligger den gamla rödmålade vattenmöllan, byggd 1824, som i sommar varje söndag 10 – 17 (till andra söndagen i september) lever upp som kombinerat kafé, museum och antikvariat i gläntan i skogen. Det är en fridens oas i rummet och i tiden. Entusiasterna i Möllevångsgillet serverar kaffe med hembakat och säljer böcker och vykort med gamla Helsingborgsmotiv. De visar också runt i den unika byggnaden, i vars ovanvåning finns utställningar med Helsingborgiana och om stadens övriga vattenmöllor, Kopparmöllan, Röamöllan och andra.

Inne i möllan träffar jag Signe Nordahl, ja inte Signe själv men hennes goda ande. Hon var den sista som bodde i möllan ändå till slutet av 1980-talet. Möllan är nu inredd med tidstypiska möbler och textilier. Att hälsa på är att kliva in i 1800-talet. Därinne finns Signes dockhus byggt av gamla cigarrlådor och över det en bonad: ”Gör rätt åt alla och lindra nöden och trösta sorgen varhelst du kan.”

Jag läser och begrundar alltmedan ljudet från vattenmöllan blandas med fågelsång. Det blåser lite kulet och jag tänker att jag måste återvända när syrenerna blommar.

Ångfärjestationen med The Tivoli ska flyttas över Hamntorget till Inre Hamnens södra sida, enligt Saltkristallen, det vinnande förslaget som skissar lyxhotell och kongressanläggning för miljardbelopp. Vi är många som tycker att kommunen säljer ut de bästa bitarna av Helsingborg för en spottstyver till ”storkapitalet”, vad annat kan man säga. Och att stadens politiker prioriterar kongressbesökare och lyxhotellgäster framför stadens egen befolkning, kommers och business framför kultur.

Kan The Tivoli överleva flytten av Ångfärjestationen? The Tivoli är i dag en av stadens mest besökta och mest originella kulturinstitutioner. Byggnaden och ansvaret för den, inklusive gällande hyresavtal, överlåts enligt tävlingsförutsättningarna på företagen bakom det vinnande förslaget. Vad säger att de i längden kommer att känna det minsta ansvar för The Tivoli? ”Marknadsmässiga hyror” och liknande ekonomiska mekanismer kommer i ”lönsamhetens” namn inom några år att slå sönder verksamheten.

På Stadsbyggnadskontorets samrådsdag träffade jag i början av månaden den danske arkitekten bakom Saltkristallen, Kristian Lars Ahlmark. Han menade att The Tivoli kunde utökas med en bit av intilliggande Tullkammaren, vilket låter spännande.

Men allt står och faller med de framtida ekonomiska förutsättningarna för Ångfärjestationen och The Tivoli. Bara om staden fortsätter att äga byggnaden kan den garanteras en framtid som musik- och kulturhus.

Det talas om att Dunkerfonderna ska finansiera den påkostade multiarenan, vilket i mina öron låter helskumt. Fonderna borde rimligen i första hand användas till att bevara Ångfärjestationen i kommunal ägo. Med en rejäl och uthållig satsning på kultur och ungdom där på Hamntorget skulle Saltkristallenprojektet som helhet få en annorlunda framtoning.

I alla handlingar är kongresshuset och lyxhotellet huvudsaken och Ångefärjestationen och The Tivoli underordnat. I den allmänna opinionen förhåller det sig till stor del tvärtom.

De här synpunkterna kommer jag att skicka in till Stadsbyggnadskontoret. Det är min medborgerliga och demokratiska rättighet att göra det inom ramen för samrådsprocessen. Alla åsikter måste vara inlämnade senast på måndag den 24 maj.

Börserna i världen leker hela havet stormar de här vårveckorna. Ena dagen är det upp och nästa ner. När Tyskland inför högst rimliga nya lagar som inskränker möjligheterna att bedriva handel med värdepapper man inte äger sjunker kurserna som en sten. Och nu har den amerikanska senaten antagit Barack Obamas lagförslag som bland annat ger staten möjlighet att ta över en kollapsande bank innan hela finanssystemet påverkas. Åtgärderna beskrivs som de tuffaste regelverken i USA sedan tiden efter trettiotalets depression.

Syftet med lagen är att förhindra nya kriser som den som de senaste åren försatt världsekonomin i svallvågor, orsakade av oansvariga amerikanska bankers cyniska spel med imaginära värden. Lagen kan om allt klaffar skrivas under i juli.

För Obama innebär den nya banklagen en stor framgång, som rabiata republikaner ifrågasätter och kallar ”inskränkningar i den fria marknaden”. Stackars Wall Street. Men fyra republikanska senatorer röstade också för lagförslaget.

För att stabilisera finanskrisen använde USA:s regering ofattbara 700 miljarder dollar. Den siffran kan jämföras med de 22 miljarder dollar som världens rikaste länder sagt sig velat satsa på att utveckla jordbruket i fattiga länder för att göra något åt den globala livsmedelskrisen. Bara en tiondedel av beloppet har än så länge gjorts tillgängligt, skriver den slovenske filosofen Slavoj Zizek i sin senaste bok på svenska, ”Först som tragedi sedan som fars” (Tankekrafts förlag).