Kultur

Den elfte september 2001, för snart nio år sedan, flög två flygplan in i WTC-skyskraporna, som kollapsade med tusentals döda som följd. Historien tog en ny riktning. George W Bush blev en oförsonlig krigspresident och angrep först Afghanistan och sedan Irak och för den delen hela den muslimska världen.

Samma dag klockan fem på eftermiddagen kollapsade Byggnad 7 i World Trade Center utan att ha träffats av något flýgplan. Den 47 våningar höga skyskrapan störtade samman som framgår av filmen ovan. Många har inte ens hört talas om Byggnad 7.

Vad var det egentligen som hände? Fortfarande är omständigheterna kring 9/11 fyllda av oklarheter och gåtor. Många handlar just om Byggnad 7. De som försöker diskutera det här avfärdas alltför ofta som konspirationsteoretiker.

TV4 stoppar nu en 30 sekunders reklamfilm för Sverigedemokraterna, gjord av Anders Königsson, frilansmedarbetare på SR. Det är en riktigt vidrig film, genomsyrad av primitiv främlingsfientlighet. En pensionär med rullator ställs mot några kvinnor med barnvagnar, klädda i burka och niqab.

Königsson har arbetat med P3 Planet och bland annat gjort program om Afrika för att ”se hur det var bortom nyheterna om krig, svält och fattigdom och istället få se människornas vardagsliv”. Hur de rollerna går ihop kan man verkligen fråga sig.

Tidningen Resumé avslöjade på fredagen skandalen.

Sveriges Radios programdirektör Bo Löfdahl säger till Resumé:

– Om vi samarbetar med en person som har värderingar som inte stämmer överens med den demokrati vi ska försvara så ska vi inte arbeta med den personen.

Sveriges Radios public service-uppdrag innebär att företaget ska verka för ett demokratiskt samhälle.

Armadillo, den danska dokumentärfilmen om en grupp danska soldater i Afghanistan, har i dag svensk premiär på många platser (inte Helsingborg förstås). Den får genomgående mycket positiv kritik. Måtte filmen bli vida sedd, skriver Sveriges tidigare FN-ambassadör Pierre Schori på Aftonbladets kultursida.

Jag såg själv visningen av Armadillo på Lilla filmfestivalen i Båstad och blev djupt tagen både av dess antikrigsbudskap och av filmen som ett debattinlägg mot danska (och svenska) soldater i Afghanistan.

Varför befinner sig Sverige i krig mot afghanska bybor? Varför satsar inte Sverige på akuta hjälpinsatser genom Svenska Afghanistankommittén och/eller FN? Det finns få frågor som är viktigare de här sensommardagarna. ”Mitt Sverige” har stått utanför alla krig sedan 1809, tills nu, när vi blivit ”vapenbröder” (med Carl Bildts ord) med USA:s och Natos trupper i det krigshärjade landet.

Som av en händelse kommer samma dag som Armadillo har premiär ett utspel från den rödgröna oppositionen om att inleda hemtagningarna av svenska soldater redan nästa år. Och den beskäftige enmansutrikesministern Carl Bildt går naturligtvis emot utan andra argument än ”svenska soldaters säkerhet”. Till slut har kriget blivit en valfråga.

Ulla och Gustav Kraitz’ skulptur till minnet av flyktingmottagningen i Ramlösa under andra världskriget och de vita bussarna invigdes på torsdagen. Helsingborg har fått ett konstverk med stor uttrycksfullhet. Liksom konstnärsparets monument över Raoul Wallenberg utanför FN:s högkvarter i New York omges Vågorna i Ramlösa av gatstenar som en gång legat i Budapests judiska getto.

Gustav Kraitz kom som flykting till Sverige 1956 efter långa år i sovjetiska fångläger. Han berättar att idén med att göra en skulptur med vågor föddes ur ett minne från flykten den gången, att havet och vågorna stod för frihet, för ett nytt liv.

Skulpturen och invigningen genomfördes som ett led i Region Skånes pågående projekt ”Skåne i humanitetens tjänst”. Genom att påminna om flyktingmottagande i våra trakter vill man visa att Skåne inte är främlingsfientligt och att de flesta skåningar är öppna mot världen.

Evenemanget vid invigningen fokuserade på just detta i starka tal av Rolf Tufvesson, ordförande i Region Skånes kulturnämnd och en av de pådrivande för projektet, Röda Korsets ordförande Bengt Westerberg, förre ordföranden i FN:s generalförsamling ambassadör Jan Eliasson och förre danske ministern Arne Melchior, som själv flydde över Öresund 1943. Kronprinsessan Victoria och norske kronprins Haakon var där. Det blev en känslofylld och engagerande eftermiddag.

Människor med minnen från den tiden var där, flera överlevare från koncentrationslägren. Det var också Katja Olsson eller Kazimiera Kurdziel, som 1945 i krigsslutet kom med de vita bussarna till Sverige från kvinnolägret Ravensbrück, där man utförde medicinska experiment på människor, efter långa år tidigare i Auschwitz, där hon var fånge 74111, vilket finns intatuerat på hennes arm. I dag bor hon på Fredriksdal i Helsingborg. På bilden intervjuas hon i Ramlösa av tysk television, Norddeutsche Rundfunk.

Min intervjubok med Katja har i sommar kommit ut i pocketutgåva, ”Flickan som kom till Auschwitz” (Historiska Media).

Debatten i USA om det planerade bygget av ett islamiskt center i New York har visat fram obehagliga sidor i det amerikanska samhället. Politiker som New Gingrich och Sarah Palin har gått ut med grova islamofobiska uttalanden.

Hur står det egentligen till med religionsfriheten i USA, undrar satirikern Jon Stewart i sitt vassa program The Daily Show (ovan). Stewart visar att det inte alls bara handlar om en enstaka byggnad i New York (som alltså inte är en moské utan ett islamiskt center) utan om en våg av protester mot muslimska projekt runtom i landet. ”Är islam en religion?” säger en av de politiker som citeras i programmet.

Senaste numret av tidskriften Time Magazine tar upp samma fråga  i ett ambitiöst temanummer där man på omslaget formulerar frågan ”Är Amerika islamofobiskt?”. Bobby Ghosh gör en sjusidig grundlig genomgång av ”Islam i Amerika”. Ghosh kompletterar på webben med ”En kort historik över intoleransen i USA”, där dagens islamofobiska stämningar sätts in i samma kategori som Ku Klux Klans antisemitism och hat mot afroaamerikaner, folkmordet på indianer och förföljelser av katoliker.

Allt tyder på att necon, republikanerna på yttersta högerkanten, Bushs grabbar, kommer att göra allt de kan för att driva den här frågan i höstens viktiga mellanårsval i USA.

Till saken hör att det i USA finns 2.5 miljoner muslimer i en befolkning på över 300 miljoner, alltså under en procent. När tunga politiker med grova argument och hatspråk angriper en utsatt minoritet rasslar det illavarslande ekon från historiens skräckkammare.

Neel Muhkerjee föddes i Calcutta och har studerat vid Cambridge och Oxford. Han bor nu i London och skriver för bland annat New York Times och The Observer. Hans i Indien prisbelönta ”A life apart” kom i våras i en brittisk utgåva. Två perspektiv korsar varandra i romanen. En indisk student läser i Oxford. I en annan berättelse lyfter Mukherjee fram en biperson ur en roman av Rabindranath Tagore, en brittisk kvinna i Indien kring år 1900, miss Gilby.

– Hon förekommer hos Tagore bara i två stycken på sidan tio och återkommer inte, skrattar Neel Mukherjee, som i sin roman bygger ut hennes levnadsöde.

– I ”A Life apart” skriver jag om hemma kontra exil. Vad händer när man tvingas slå sig ner i ett annat land? Människan lever under bördan av historien och den version vi får av historien är alltid partisk.

Någon i publiken berättar om hur han och hennes syster med utomeuropeiska rötter ständigt trakasserats i Storbritannien som ”lille svarte Sambo” och än värre saker.

– Rasismen kommer inte att försvinna. Ändå tror jag att mycket blivit bättre fastän inte idealiskt. Salman Rushdies ”Midnattsbarnen” var en bok som gav floden en ny riktning, en viktig vändpunkt.

Klichéer om öst och väst skapas genom att kulturer missuppfattar varandra och förenklar, säger Mukherjee. Förr var Indien förknippat med tigrar och maharadjor, lite senare bara med fattigdom. Nu handlar det mest om terrorism. Det finns en lång tradition att vita manliga resenärer reser ut i välden och sedan skildrar det som de upplevt i exotismens endimensionella stereotyper.

Den brittiske författaren och historikern Matthew Kellys polskfödda mormor deporterades under världskrigets inledning 1940 av Sovjet till Sibirien och Kazakstan, ett öde som hon delade med en halv miljon andra polacker. Många av dessa ”klassfiender”, med sovjetiska ögon betraktade, kom 1947/48 som flyktingar via Indien till Storbritannien.

Kelly färdades i hennes fotspår för att synliggöra hennes öde och därmed också belysa ett kapitel i brittisk historia. Hans bok ”Finding Poland” är därtill en medidation över hemlöshet och exil.

– För mig som historiker var det en utmaning att skildra en människa som jag älskar och att göra det med historikerns objektiva verktyg, berättar han på bokfestivalen i Edinburgh.

Mormodern har inte berättat om sin långa resa tidigare. Hon talade ogärna med sin dotter om det hon upplevt.

– Det påminner om svårigheterna som Förintelsens överlevare haft att berätta om det som de utsatts för. På något vis blir det lättare med barbarnen, som i mitt fall. Men om inte historien berättas nu kommer den för alltid att sjunka ner i glömska.

Matthew Kelly frågar sig också varför många blivit så intresserade av sina familjehistorier nu, sedda i ett större sammanhang. Sedan boken publicerades har han fått e-post från många med samma bakgrund som han själv.

– De har inte heller vetat något om hur deras släktingar två generationer tidigare under liknande omständigheter kommit som flyktingar till England. Min bok har gett dem kunskap som är viktig för deras identitet.

Med sin bok synliggör han det stalinistiska Sovjets förbrytelser och skapar fördjupad förståelse för de stora gupperna polska migranter i Stobitannien.

A S Byatt heter egentligen Antonia Susan i förnamn och är storasyster till den likaså framgångsika författaren Margret Drabble. Antonia besöker för första gången bokfestivalen i Edinburgh och talar om sin senaste roman ”The Childrens Book”, som utkom 2009 och fick Man Booker-priset samma år. Boken skildrar flera familjer och särskilt deras barn från tiden före 1900 till åren efter första världskriget.

Det handlar inte minst om föräldrar och barn, om barn med starka egna karaktäre och om deras öden.

– En av pojkarna vill inte bli läkare eller göra karriär utan vill stanna i barndomens skog, som en räv i ett rävgryt.

Hans dröm går i uppfyllelse men på ett grymt vis, han dör alldels för ung i en skyttegrav.

A S Byatt  berättar att hennes föräldrar var kväkare och fabianer.

– De ville göra gott, de ville realisera sina ideal i barnen. Som barn levde jag själv i en fantasivärld tillsammans med djur som färdades genom farofyllda skogar.

Färger spelar en avgörande roll i hennes skrivande.

– När jag arbetar med en text ser jag den som en tredimensionell färgbild. Varje rad har sin färg, den första kan vara grön, nästa röd. Ingenting får fattas, då blir det fel, det är lika noga som i en målning av Matisse.

Språkets rytm är avgörande.

– I varje människas liv finns så där fem sex formativa avgörande ögonblick. För mig inträffade ett sådant när jag som liten läste franska och förstod att jag var bra på det, att jag var en språkmänniska. Sedan dess älska jag franska språket. Däremot är musiken nästan helt frånvarande i mitt liv.

En handfull av den i dag 74-åriga författarens verk finns översatta till svenska.

Filosofen Adam Smith finns sedan några år på Bank of Englands tjugopundssedlar. Smith var professor i moralfilosofi vid univesitetet i Glasgow.  Hans ”Nationernas välstånd” (1776) betraktas som det första moderna verket om ekonomi.

På festivalen i Edinburgh presenterar historikern Nicholas Phillipson (bilden) sitt nya verk ”Adam Smith: An intellectual Biography”. Smith har återkommande använts av politiker långt ut på högerkanten som Reagan och Thatcher. Phillipson vill återerövra Smith och ge honom en rimlig plats som upplysningsfilsof, inte alls med neocom i tankebagaget, snarare center-vänster, en reformist som betonar regeringens ansvar och inte alls tror att allt kan privatiseras.

– Margret Thatcher läste förmodligen inte en rad av Smith.

Människor kan bara öveleva genom att samarbeta. Smith förklarar hur samhället uppstår genom samverkan och samtal, han är intresserad av hur språket fungerar och hur värderingar skapas genom sociala aktiviteter.

Adam Smith var nära vän med den något äldre filosofen David Hume, bosatt i Edinburgh och den främste europeiske skeptikern.

– På den tiden tog det 36 timmar och en övernattning att färdas mellan Glasgow och  Edinburgh. Ändå höll de båda vännerna nära kontakt. Mycket av det Smith skrev var kommentarer till Humes skepticism. Två geniala sekulära upplysningsfilosofer arbetade tillsammans  och bidrog till ett forma en regional anständig skotsk kultur utan minsta inslag av religion.

Kanske har något av deras anda rentav överlevt ända in i vår tid?

A L Kennedy är ståuppkomiker, professor i kreativt skrivande och en av Skottlands mest älskade författare. Hon har skrivit rader av romaner, novellsamlingar och teaterpjäser. En av hennes romaner, den prisbelönta ”Day”, finns övesatt till svenska, utgiven av förlaget Bastion.

På festivalen i Edinburgh tar hon publiken med storm, med sin självutgivande perfomance, full av svart humor och precisa formuleringar. Hon läser högt ett långt stycke – det handlar om kärlek – ur en roman under arbete, uppläsningen är ett sätt att undersöka texten.

– Jag läser ofta högt för mig själv. Ibland upptäcker jag ett brott någonstans. Senast var det på sidan 153. Jag satt med texten i ett hotellrum i London som i en bunker och måste hamra, spika och klistra för att ta mig förbi domedagssidan.

Händer det att du läser för publik ur en gammal roman, undrar någon.

– Absolut inte! Rytmen är så upphackad att det låter som hosta. Det finns alltid många oklarheter. Jag skäms! Aldrig i livet.

En annan fråga handlar om eventuella likheter mellan författaren och hennes huvudperson.

– Folk tror ofta att jag är den kvinnliga huvudpersonen, men det där är ju det sista stället jag skulle gömma mig på. Jag gömmer mig gärna, men ute i hörnorna, kanske i en liten hund.

A L som egentligen heter Alison Louise är 45 år.

– Jag gillar att vara medelålders, eftersom jag inte behöver bry mig om något annat än att ha roligt. Jag var förresten väldigt medelålders redan som barn.