Öl, bacon, frisinne och hygge var länge sinnebilden för Danmark bland många svenskar. Och Köpenhamn var den närmsta storstaden när författaren Lena Sundström växte upp i Skåne. Ibland hände det att hon och vi andra möttes av skruvad dansk ”humor” som ”Håll Danmark rent, följ en svensk till färjan”. Men ingen tog det särskilt allvarligt. Inte då. Nu är det annorlunda. Hur förhåller sig bilden av det trivsamma och frigjorda Danmark till det inskränkta och främlingsfientliga Danmark, undrade Lena Sundström, när hon på söndagen på Café Birger i Helsingborgs stadsbibliotek berättade om sin bok ”Världens lyckligaste folk”, som för övrigt i somras gick som följetong på HD:s kultursidor. Cafeterian var mer än fullsatt. Ämnet engagerar.

Lena Sundström skrev sin bok för att visa vad som kunde hända och sedan hände i det svenska valet 2010, att ett främlingsfientligt parti tog plats i riksdagen, att utvecklingen i Sverige följde den i Danmark.

– Det kändes efter det svenska valet som att se en taskig skräckfilm, vars story jag redan var bekant med, suckade Lena Sundström.

Så sent som 1998 var de danska partiledarna överens om att främlingsfientliga Dansk Folkeparti aldrig skulle bli rumsrena eller få inflytande i politiken. Bara tre år senare hade allt förändrats. Och i dagens Danmark har partiet visserligen enbart 13 procent av rösterna i hela landet men har fått ett mångfalt större inflytande genom att man kunnat påverka regeringspartierna och fått ledande politiker att tala om ”getton” och införa lagar som med svenska ögon ter sig inte bara bisarra utan djupt obehagliga och i strid med principer om alla människors lika värde. Den danska regeringen har definierat 29 sådana ”gettoområden” och regeringens senaste utspel innebär att patienter ska ha rätt att byta sjukhus om deras läkare bär slöja.

Mediernas roll är viktig. Lena Sundström gav ett konkret exempel. I det danska valets slutdebatt i TV ägnades 1990 8 minuter åt integrationsfrågor eller det man kallade ”utlänningsfrågan”. I valet 2001, som innebar DF:s genombrott, handlade det om 67 minuter. Medierna omdefinierade de politiska grundfrågorna.

Kommer Sverige att gå samma väg som Danmark?

– Faran är inte Sverigedemokraterna utan att de andra partierna anammar partiets främlingsfientliga retorik. Jan Björklunds utspel under valkampanjen om ”burkaförbud” är ett exempel, som dessbättre föll platt. Burkan är inget trevligt plagg, men den säger inte ett skvatt om islam och vi har religionsfrihet i Sverige. Göran Hägglunds tal om ”verklighetens folk” och ”kultureliten” var ett annat initiativ i samma riktning. Det viktigaste var att Fredrik Reinfeldt  så tydligt tog avstånd från Sverigedemokraterna under valkampanjen. Men det kan förändras, Reinfeldt är i mina ögon mera strateg än ideolog.

Också socialdemokratisk politik har haft liknande inslag, som under debatten om ”apatiska flyktingbarn” och Göran Perssons farhågor för ”social turism”.

Dansk Folkeparti spelar ständigt martyrrollen gentemot vad man kallar ”den muslimska massinvasionen”. Sverigedemokraterna vill också vara martyrer.

– Frågan är hur länge det fungerar när Jimmy Åkesson har en månadslön på över 92 000 kronor.

En man ur publiken tyckte sig i Danmark se fenomen som fick honom att associera till nazismens Tyskland.

– Vi inbillar oss ofta att vår västerländska kultur ska skydda oss, sa Lena Sundström. Men två generationer tillbaka utspelade sig det värsta barbariet i mänsklighetens historia i Europa. Forskning visar att propagandan är viktigast i sådana samhälleliga processer. Det börjar med ordet, när människor avhumaniseras.