Kultur

”Över gränsen från Egypten finns ett nytt land lett av revolutionärer.” Så inleds filmen ovan från det befriade Benghazi i östra Libyen, en gjord av The Real News Network. Se hela filmens innehåll utskrivet på engelska här. 42 år av diktatur och underkastelse är över.

Människor i ett land som har nästan lika många invånare som Sverige har äntligen makt att bestämma över sitt eget öde. Diktatorn Muammar Gaddafi, som stöddes av rader av västländer, utkämpar av allt att döma sin sista strid. Stad efter stad rapporteras falla i upprorsmännens händer.

Carl Bildts uttalande förra måndagen ringer i mina öron medan jag följer rapporteringen från Libyen:

”Vi ägnar oss framförallt åt att fördöma våldet. Det kan finnas våld på båda sidor. … Det handlar inte om att stödja den ene eller andre. Det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling.”

Med Bildts bisarra logik är det som sker nu en ”orimlig” utveckling. Att en svensk utrikesminister år 2011 föredrar diktaturens ”stabilitet” framför demokrati är minst sagt kusligt.

Sveriges kontaktytor med omvärlden reduceras dramatiskt med Carl Bildt som utrikesminister. Det handlar om kortsiktiga ambassadnedläggningar men också om en politiserad styrning av SIDA, med inslag som ter sig förbluffande inskränkta.

Senaste gäller det Bokmässans i Göteborg så kallade Internationella torget, som arrangerats årligen sedan 1999 och varit en mötesplats för föreningar och grupper som arbetar med bistånd och med frågor som handlar om relationer mellan den rika och den fattiga världen. För bokmässebesökare har torget ifråga varit ett av de mest levande och vitala inslagen på mässan, där kunskap förmedlats i för alla öppna samtal och debatter, med fokus på globala utvecklingsfrågor och mänskliga rättigheter. Läs här om programmet.  Här är min blogg från ett av de många inslagen 2010. Och här är Rädda Barnens satsning.

LO-TCO Biståndsnämnd har koordinerat verksamheten med hjälp av pengar från Sidas informationsanslag. Man hade för Internationella torget i år sökt 1,4 miljoner. Stödet har bland annat finansierat det omfattande arbetet med samordning av programmet, tillgång till scener och teknik, rabatterade montrar och annan service för deltagande organisationer, det har rört sig om ett sextiotal organisationer med stort inslag av ideellt arbete.

Tidigare i år meddelade SIDA att det inte längre blir något stöd till Internationella torget. Aktiviteterna är inte ”relevanta utifrån info- och kommunikationsstrategin i och med att insatsen inte bedöms nå en bred allmänhet i tillräckligt stor utsträckning”, skriver Sida i sin motivering. Maria Ende från LO/TCO:s biståndsnämnd säger till SIDA:s tidning Omvärlden att man träffat SIDA i slutet av november utan att få några signaler om nedläggningen.

Motiveringen är nonsens! Vad har hänt med SIDA? Varför slår man cyniskt sönder en av de i Sverige bäst fungerande informationsplattformarna för biståndsfrågor??

Tidigare har den borgerliga regeringen genom ändrade regler för tidskriftsstöd bidragit till nedläggningen av minst tre tidskrifter som funnits i decennier och som förmedlat unik information om Afrika, Sydasien och Latinamerika.

IDEX 2011 avslutades i veckan i Abu Dhabi, IDEX, ja, The International Defence Exhibition and Conference, alltså en vapenmässa för att sälja de senaste vapenmodellerna. Bland de 900 utställarna fanns ett tiotal svenska företag. Samtidigt som Gaddafi skjuter mot sitt eget folk – med vapen made i west – gör vapenföretagen en säljoffensiv i Mellanöstern, under beskydd av Förenade arabemiratens president och överbefälhavare, His Highness Sheikh Khalifa Bin Zayed Al Nahyan.

Malmöföretaget Aimpoint uppfann lasersiktet, som placerar en röd prick på offret och gör det lättare för skytten att träffa rätt. Björn Lindahl skriver i en krönika i Svenska Dagbladet att Aimpoints slogan ger honom dålig smak i munnen efter rapporterna om att prickskyttar skjutit mot demokratidemonstranterna i Tripoli:

”We have done the science, you pull the trigger.”

Brittiska företag har exporterat pansarfordon till Libyen och tränat upp libyska poliser i hur man kontrollerar folkmassor, skriver Björn Lindahl, som också påminner om att Frankrike exporterade sju ton tårgas till Tunisien bara två dagar innan diktatorn Zine el-Abidine Ben Ali flydde landet den 14 januari.

Sverige har bidragit till ”stabiliteten” i arabvärlden (med Carl Bildts formulering) genom omfattande vapenexport till i synnerhet diktaturerna i Egypten, Saudiarabien och Tunisien. Under 2009 översteg värdet av den svenska vapenexporten till världens diktaturer 1,5 miljarder kronor. Sverige är i förhållande till folkmängden ett av de länder i världen som exporterar mest vapen. Hur har det kunnat bli så??

”Ligger det verkligen i vårt intresse att stödja förtryckande regimer där det är olagligt att kritisera makten?”, skrev i Svenskan i januari Yasri Khan, ordförande för Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, Elisabeth Lundgren, generalsekreterare i Kristna Fredsrörelsen och Klas Corbelius, ansvarig för vapenexportfrågor i Broderskap – Sveriges Kristna Socialdemokrater.

FN:s säkerhetsråd väntas under lördagseftermiddagen svensk tid sent omsider fatta beslut om sanktioner mot Libyen, däribland också ett vapenembargo. EU grubblar på frågan över helgen. Kontrakten från IDEX i Abu Dhabi är förstås klara innan dess.

Lajos Flesser är konstnär och gallerist i Helsingborg. Vi stöter ihop på stan och jag hänger med upp i hans ateljé under Kullagatans takåsar. Lajos berättar att han nyligen hade varit i Göteborg och skänkt sin målning av boxaren Ingemar Johansson till Idrottsmuseet i Kviberg. Ovan visar han samma bild som grafiskt blad.

Lajos var i unga dar ungersk mästare i boxning, i bantamvikt (max 54 kilo). Han kom till Sverige 1956, fortsatte att boxas och gick 34 proffsmatcher i Edwin Ahlqvists stall, som också Ingemar Johansson tillhörde. Och han inte bara träffade Ingo utan sparringboxades också mot honom, trots skillnaden i vikt.

Ingemar Johansson blev världsmästare den 26 juni 1959 genom att vinna på knockout i tredje ronden över Floyd Paterson. Den senare återtog dock titeln 1960. Ingo gick bort 2009.

Lajos Flesser gick sin sista match i ringen 1961. Han debuterade som konstnär 1991.

Bohuslän Big Band svepte förbi Helsingborg på torsdagseftermiddagen och gav en konsert för Föreningen Jazzologen med vänner, på Gustav Adolfs församlingshem. På programmet stod Birds Bebop och konserten var en hyllning till Charlie Parker och hans krets av musikervänner, som Charlie Mingus och Miles Davis.

Konserten hade kommit till stånd genom Holger Sönne och föreningen Jazzologen med viss hjälp av HD:s Kenny Lindqvist som skrivit om Holger Sönnes jazzkällare på Tågaborg, en artikel som födde idéer. Att få in storbandets alla musiker i källaren, var de arton?, gick ju inte. Dunkers var för dyrt. Men Gustav Adolfs Församlingshem var ingen dålig lokal och den publiken i den fullsatta lokalen var hur entusiastisk som helst, med extranummer och stående ovationer.

Det talades om Charlie Parkers legendariska svenska turné 1950 – och vem vet om man inte om sextio år kommer att minnas Bohus Big Bands speciella spelning på GA:s församlingshem 2011.

Filmen nedan är dock från en annan konsert.

Bonnierskoncernen har som en bläckfisk fått en monopolliknande ställning inom många mediesektorer, inte minst då det gäller film. Bonniers äger Svensk Filmindustri, som kontrollerar merparten av de svenska biograferna. Man äger TV4, som gör lysande affärer med alltmera kommersiell teve. Som om inte det vore nog äger Bonniers också Canal+, som står för en stor del av utbudet av betal-TV:s filmer, via en klunga kanaler.

Svensk Filmindustri fokuserar på lönsam amerikansk film. Det gör också TV4, TV4-film och de olika Canal+-kanalerna, med undantag av SF-kanalen, som enbart sänder svensk film. Den som i likhet med mig själv är intresserad av sådant som fransk, rysk eller latinamerikansk film har inte mycket att välja mellan.

Via Canaldigital abonnerar jag själv dyrt på Canal+ filmkanaler sedan många år. Det senaste nu är att Canal+ på bra sen sändningstid börjat sända värsta sortens hårdporrfilmer. Jag känner bara vämjelse över att få den sortens extremt sexistiska filmer i det utbud jag betalar för.

På tisdagskvällen kunde jag välja mellan tre amerikanska porrfilmer.

• M.I.L.T.F.32 (De är erfarna men sexsvultna. Dessa sexiga mammor är ute efter unga starka män som kan tillfredställa deras lustar.)

• Clothes freaks (inga upplysningar).

• Dial N for Nymphos (Amerikansk erotik från 2006. Du har väl hört talas om Nymfomanakuten? Inte? Det är en organisation som tagit på sig uppgiften att tillfredställa dem som inte kan bli tillfredställda. Låter det galet? Det är det. Slå en signal och innan du vet ordet av står de här hungriga vildkatterna utanför din dörr. I rollerna: Roxetta, Tyla Wynn, Destiny Deville.)

Chef för C More Entertainment/Canal+ är sedan januari Johan Kleberg (bilden), som också sitter i TV 4-gruppens koncernledning. Det han som ansvarar för Canal+:s snuskiga utbud, snuskhummern Kleberg, Bonniers porrdirektör.

Bonniers var länge ett företagsnamn som stod för både marknadsmässig framgång och kvalitet. I dag känns Bonniers agerande alltmera sunkigt.

Kleberg sa nyligen i en intervju:

– Erotiken är ett efterfrågat innehåll som en del i ett brett utbud. Tittarsiffrorna går upp när vi visar erotik. Vi har kommit fram till att den ska finnas kvar.

Utbudet av porrfilm är enormt, skriver Resumé. Det överstiger efterfrågan på marknaden. Enligt Resumés källor kostar en tvåtimmars film högst 10 000 kronor, och då ingår obegränsat antal visningar. Canal+ beräknas ha ett lager på runt 500 porrfilmer till ett värde av max fem miljoner kronor.

Att Canal+ ska tvinga mig och alla andra Canal+-kunder att få Bonniers porrfilmer nedstoppade i halsen känns bara vedervärdigt. Inte heller kan man, vilket vore rimligt i alla andra sammanhang, välja kanal för kanal, man måste ta ett helt paket. TV 1000 visar förstås också porr, naturligtvis. Och ingenstans ingår en sådan kanal som tysk-franska Arte.

Muammar Gaddafi, den libyske envåldshärskaren, höll på tisdagskvällen ett timslångt tal, där han hotade sin befolkning. Hans anhängare skulle gå från hus till hus för att döda de skyldiga. Det var medierna och länder som USA, England och Italien som i en konspiration hetsade de drogade demonstranterna, som han kallade råttor.

Vi fick se en desperat ledares storhetsvansinne. En kommentator kallade honom  ”psykopat och mördare”. Det var en man som efter 42 år av tyranniskt envälde tycktes ha förlorat kontakten med verkligheten.

Rapporter kom under dagen att utländska legosoldater (från bl a Tschad) dödade civila urskiljningslöst och att man från Gaddafis helikoptrar godtyckligt mördade civila.

Al-Jazira vidarebefordrade den libyska statstelevisionens sändning av Gaddafis tal, som hölls vid ingången till en utbombad byggnad, förmodligen överstens eget residens i Tripoli, som bombades av USA på 1980-talet och fått stå kvar som ruin och minnesmärke.

På flera ställen i världen, också i Stockholm, bröt libysk ambassadpersonal sin loyalitet mot diktatorn. Det samma sägs ha skett med både flyget och flottan. Det ligger nära till hands att använda en schackterm, nu väntar slutspel i Libyen. Och eventuellt öppet inbördeskrig.

FN:s säkerhetsråd sammanträder på tisdagskvällen. Det har talats om att Gaddafi gör sig skyldig till ”brott mot mänskligheten”, när han vänder sina vapen mot den egna befolkningen.

Trots att svårigheterna är enorma att få ut information från Libyen, med internet och telekommunikationer utslagna, går det att timme för timme följa dramatiken i ännu en arabisk revolution som utspelar sig inför världens ögon. Historia skapas och världen blir en annan.

”Libyen är inte som Egypten, det består av stammar och klaner”, sa den libyske diktatorn Gaddafis son Saif al Islam i ett otroligt hotfullt TV-tal, där han varnade för inbördeskrig och blodbad. När en ledare uttalar sig så nedlåtande och hotfullt om sitt eget folk är det lätt att förstå och känna sympati för alla de tusentals modiga demonstranter som i egyptisk anda demonstrerar på Gröna torget i huvudstaden Tripoli.

Minst 61 demonstranter har dödats i Tripoli på måndagen, rapporterar al-Jazira. Demonstranterna lär ha angripits av säkerhetsstyrkor med skarp ammunition och med stridsflygplan. Liksom i Egypten har de libyska myndigheterna släckt ner internet och skurit av det mesta av telekommunikationerna i landet.

Inga västmedier rapporterar inne från det slutna Libyen. Att det förhåller sig så säger en del om hur vår nyhetsrapportering per definition utesluter stora delar av världen. Därför är det svårt att veta så mycket om de krafter som nu vågar opponera sig mot den diktator som härskat i landet under 42 år.

Dock ger al-Jazira en kontinuerlig bevakning av det dramatiska skeendet, där under måndagskvällen nya stora demonstrationer väntas. Rykten återges om att diktatorn flytt landet och är på väg mot Venezuela. Kan det vara så? Liksom i Egypten demonstrerar man i Libyen med ickevåld för demokrati och mot förtryck. Det är otroligt imponerande.

The Guardian följer dramatiken minut för minut på sin webbsida. Just nu (kl 20.04) rapporteras att den libyska ambassaden i London ersatt den officiella flaggan med en annan flagga som användes före Gaddafi (se bilden ovan).

Carl Bildt uttalade sig återigen okänsligt och nedlåtande, nu om det som sker i Libyen. För honom handlade det om ”stabilitet” och om ”våld från båda sidor”, inte om ”demokrati”. När jag ser och lyssnar till Bildt kan jag inte låta bli att tänka på hur Olof Palme, som mördades för i dagarna 25 år sedan, skulle kunna ha uttryckt sig.

”Blind kapitalism tar över efter medvetna publicister” var rubriken på ett inlägg på DN-debatt i lördags, där Sveriges Radios vd Mats Svegfors och vice vd Cilla Benkö, gick till fränt angrepp mot kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.

Vilka villkor ska gälla för public serviceföretagen SVT, SR och UR efter 2014? Kulturministern har i ett tal använt formuleringar som gett intryck av att hon vill skära ner publicservicebolagens budgetar. Genom att förbjuda sponsring i SVT  skulle i praktiken  stora idrottsevenemang som OS eller Fotbolls-VM bara kunna sändas av de kommersiella kanalerna. Hon menar att den breda sporten, den breda underhållningen och den breda musiken ska inte SVT ägna sig åt. Kvar blir ett smalare SVT och SR med kraftigt minskade tittar- och lyssnarsiffror.

Svegfors och Benkö är med rätta rejält upprörda över Lena Adelsohn Liljeroths utspel som de menar är ett slag mot de publicistiska medierna och då också mot ”hela det demokratiska samhällets infrastruktur”:

”Det sker en radikal kommersialisering av mediemarknaden. En blind kapitalism tar över där tidigare medvetna publicister rådde. Är verkligen mediesamhällets stora problem att public service har för mycket pengar och därmed för många tittare och lyssnare?

I måndagens P1 morgon ställdes Lena Adelsohn Liljeroth till svars för sin attack mot public service. Hennes svar var vaga och undanglidande.  Lyssna Kulturministern frågas ut om public service.

Vi har en kulturminister som inte har någon känsla för betydelsen av public service, både för demokratin och för samhällsklimatet. Det är bedrövligt. Och bakom henne står de mäktiga kommersiella mediebolagen som redan är ytterst lönsamma, men inte nöjer sig. TV 4 gjorde 2010 en vinst på 800 miljoner, vilket motsvarar två tredjedelar av hela Sveriges Radios programbudget. MTG:s i praktiken nyhetsfria tv-kanaler omsatte i Norden 4,4 miljarder, vilket gav 1,1 miljard i vinst.

”En titt ut” bjuder Kullateatern på i Tivolihuset i Höganäs under februari. Revyns trettiotal nummer pendlar mellan stort och smått. Man raljerar med den lokala politiken och fattas bara annat när en av skådisarna är den f d socialdemokratiske riksdagsmannen Bengt Silfverstrand. Han uppträder i nästan bara mässingen och ett fikonlöv (plus en kroppsstrumpa) i ett Taubepotpuri och som hippiebohemisk konstnär på vernissage.

Ständiga kostymbyten i full fart, massor av busigt humör, vassa texter och mindre vassa, entusiasm och spelglädje och en publik som är med på noterna. Och mellan numren glider Lars Vilks som gris med en rondellhund över scenen.

Skönsjungande John Isberg raljerar över swengelskan i en egenhändigt skriven monolog. Eva Fischer får tiden att stanna upp med Lars Forssells ”Stanna min jord”. Förre HD-journalisten Kjell-Åke Persson charmar alla när han som högreståndsfru trippar över scenen i högklackat eller simulerar att han stickar.

Sista föreställningen ges i eftermiddag lördag kl 15. Fortsättning följer om ett år, hoppas jag.