Kultur

Indiens befolkning har växt med 181 miljoner människor under det senaste decenniet till 1,21 miljarder, skriver den stora indiska dagstidningen The Hindu, som presenterar resultaten från den i år genomförda folkräkningen. Indien antas komma att gå om Kina (i dag 1,3 miljarder) som världens folkrikaste land år 2030.

Redan i dag är var sjätte människa på jorden indier. Den största delstaten Uttar Pradesh i norr har med 199 miljoner invånare större befolkning än Brasilien (181 miljoner).

Ett stort bekymmer är den sneda könsbalansen. 914 flickor föds på 1 000 pojkar. En viktig anledning är de hemgiftstraditioner som gör att föräldrar måste betala dyrt för att gifta bort sina döttrar.

Indien är ett av de länder i världen som ekonomiskt utvecklas snabbast. Det sätter också sina spår i utbildningen. På det senaste decenniet har läskunnigheten gått upp från 65 till 74 procent.

Så mycket som fyrtio procent av Indiens befolkning lever fortfarande under fattigdomsgränsen, motsvarande en dollar om dagen. Men ett par hundra miljoner i den indiska medelklassen lever på en ekonomisk standard motsvarande den i västvärlden. Och för första gången i historien kan en indisk bonde hoppas på att hans barn kommer att få ett bättre liv än han själv.

Åtta svenska stridsflygplan och 130 personer ska under högst tre månader delta i den FN-sanktionerade operationen för att upprätthålla flygförbudszonen över Libyen, beslöt regeringen på tisdagsförmiddagen. När jag skriver detta pågår debatten i riksdagen, som måste ge sitt stöd till insatsen. Sverige ska dock också ge humanitär hjälp via SIDA och olika FN-organ.

Det senare är bra. Sverige har en långa tradition av humanitär hjälp till många länder i kris och fattigdom. Behoven för sådan hjälp i Libyen och i Nordafrika kommer att vara akuta och stora.

Men varför ska Sverige med vår alliansfria tradition delta i flygaktioner mot Libyen. Demokratin kan i slutänden inte byggas av bomber.

FN har sanktionerat insatsen genom resolution 1973. Nu har USA , Frankrike och Storbritannien bombat Libyen med bland annat kryssningsmissiler, B-2 stealth bombplan, F-15 och F-16 attackflygplan. Ingen vet ännu hur många civila offer attackerna har krävt. Allt fler kritiska röster mot aktionen har nu gjort sig hörda.

Även om USA nu minskar sin del av operationen när Nato tar över befälet lär det finnas mer än nog av militära muskler för att fortsätta aktionen. Sverige borde höra till de länder som i stället fokuserar på hjälp genom icke-militära medel. FN-resolutionens “All necessary measures” syftade också på icke-militära insatser. Där hade Sveriges engagemang kunnat betyda något för det libyska folket.

Risken är att det här kriget blir långvarigt. Det är svårt att avgöra vad Sverige dras in i genom att ännu en gång gå i krig, ta till vapen, mera för principens skull än av akut nödvändighet.

För mig verkar det här först och främst vara en insats som för Sverige ännu ett steg längre mot fullt medlemskap i Nato.

”Trista sevärdheter” heter en ny bok av författaren och reseskribenten Johan Tell. Underrubriken är ”121 platser ovärda en omväg”. Bland de 121 platserna finns Årjängstrollet, en kombinerad turistbyrå och utomhusscen i Värmland, ”Sveriges lägsta punkt” (belägen bakom en bensinmack i Kristianstad) och så monumentet i Kvidinge, väl kvalificerat i sammanhanget.

Kvidingemonumentet till minne av kronprins Carl Augusts död 1810 hör onekligen till Sveriges tristaste sevärdheter. Det står på platsen där kronprinsen föll av hästen när han inspekterade Skånska Husarregementets på Kvidinge hed.

Statens fastighetsverk förvaltar ”statens egendomar, våra nationalbyggnader och fria marker; slott och kungsgårdar”. Man ska spara och sälja ut eller privatisera som det heter på nysvenska. Tomarps kungsgård hör fullständigt obegripligt till det man vill göra sig av med. Annat är det med det fula monumentet. Det vill man anslå pengar till för att bevara och för att kunna putsa klorna på lejonen.

Det här bisarra förslaget väcktes för något år sedan. Det har ännu inte realiserats men vad jag vet inte heller avskrivits.

Republikanernas blivande presidentkandidater börjar formera sig. Frågan om vilka som kommer att utmana Barack Obama i presidentvalet i november 2012 är högaktuell. De stora medierna publicerar listor på tänkbara politiker. Här partiets egen lista på det 25 mest tänkbara kandidaterna. Vad sägs om en tredje Bush, George W:s brorsa Jeb som var guvernör i Florida och fixade så att storebror vann presidentvalet år 2000. Sarah Palin är fortfarande en av de ledande kandidaterna. För alla oss som inte gillar henne finns en ännu värre kandidat, multimiljardären Donald Trump, som ovan presenterades i Jon Stewarts suveräna satirprogram Daily Show häromkvällen.

Trump är tyvärr inget dåligt skämt. I dagarna publicerade Wall Street Journal/NBC en opinionsundersökning som visade att Trump leder bland tänkbara republikanska presidentkandidater. En annan opinionsundersökning av Newsweek i februari gav till resultat att Trump skulle kunna få tillräckligt många röster i valet 2012 för att besegra Barack Obama. Trump väntas tillkännage sin kandidatur i juni.

Donald Trumps åsikter är som kan förväntas, för fritt vapeninnehav, mot abort. Han attackerar särskilt Kina och kinesiskt inflytande i USA och tycker att alla varor importerade från Kina ska beläggas med en 25-procentig skatt, vill förstås riva upp sjukvårdsförsäkringen och utöka användningen av dödsstraff.

Amerikansk politik präglas ofta av extremt stora förändringar. Om Barack Obama skulle besegras i presidentvalet 2012 av en populistisk högerpolitiker av Sarah Palins eller Donald Trumps slag kommer det att få dramatiska konskekvenser för hela världen.

USA:s luftangrepp mot Libyen har fått debattörer i landet att åter fokusera på händelsen 1988, då Pan Am Flight 103 exploderade över Lockerbie i Skottland (bilden). Alla ombord, mer än 250, omkom. Det finns de som menar att USA nu ska ta hämnd för det som skedde för över 22 år sedan, skriver mediegranskande FAIR, Fairness and Accuracy in Reporting.

”Amerikaner dog ombord på flygplanet över Lockerbie. … Jag är amerikan … och jag har alltid trott att Gaddafi är en terrorist”, sa Ed Schultz i liberala MSNBC. Fox’ Bill O’Reilly uttryckte sig så här:

”President Reagan bombade Libyen 1986 efter en terroristhändelse i Berlin, då två amerikanska soldater dödades. Två år senare sprängdes Pan Am-flygplanet. Det är dags för USA att låta Gaddafi betala för det nu. Man mördar inte amerikaner och kommer undan ostraffad, som president Reagan sa.”

Kan man hämnas med krig för händelser för 22 år sedan? Och vad var det som hände 1988? Allt började med att USA sköt ner Iranian Airs Flight 655 över Persiska Viken med en missil från krigsfartyget Vincennes, som låg i området för att hjälpa Saddam Hussein i kriget mot Iran. 290 civila dödades. Fartygets kapten Will Rogers bestraffades inte utan mottogs som en hjälte när han återvände till USA och fick senare en av de främsta militära hedersbetygelserna för ”exceptionally meritorious conduct.”

Många betraktade sprängningen av planet över Lockerbie som Irans hämnd på USA. Libyern Abdelbaset al-Megrahi dömdes år 2000 för Lockerbieattentatet.

Karl Dunér slutar som teaterchef i Helsingborg. Beskedet kom knappast som en överraskning. Turbulensen på stadsteatern har varit för stor. I januari 2010 avskedades 22 personer på ett möte med ingen eller minimal förhandsinformation. En chef som behandlar sin personal på det viset kan jag inte ha respekt för. Det blev knappast bättre genom att teatern bröt mot alla rimliga spelregler på arbetsmarknaden. Den kommunala bolagiseringen av teatern medförde att de avskedade inte fick förtur till andra jobb inom kommunen.

Avskedandena var inhumana. Att skrota marknadsavdelningen var fullständigt nipprigt. Var och en som vet något om teater är ju medveten om att marknadsföring och publikarbete hör till teaterns kärnverksamheter. Utmaningarna i det sammanhanget är oändliga. Hur vinner man en teaterovan publik? Hur får man unga människor att hitta till teatern?

Teaterförbundets avd 8 i Helsingborg skrev i november 2010 ett brev till kommunfullmäktige. I brevet uttryckte man oro över att marknadsavdelningens åtta publikarbetare blivit uppsagda och nämnde som exempel en konsekvens när man till ett gästspel i oktober bara sålt 16 biljetter till Storans 590 platser.

Vanstyre och administrativ kompetens alltså. Som Björn Gunnarsson påpekade på onsdagens kultursida är Dunér en inspirerad regissör som saknat administrativ erfarenhet.

Dock var det inte främst hans bristande chefskompetens som skapade krisen. Det fanns pådrivande krafter, teaterstyrelsen och dess dåvarande chef folkpartisten Tore Bryneholt bär ett sjusärdeles tungt ansvar.

Bryneholts cyniska uttalande i maj 2010 om att ”det går att krama ut mer kultur ur varje skattekrona” fick mig att sätta morgonteet i halsen. Bryneholt försvarade inte teatern mot påhopp utifrån, han angrep den. Och han hade mage att föreslå en sammanslagning av teatern och symfoniorkestern. På allvar. På fullt allvar. Och bakom honom stod en annan klåpare, dåvarande kulturnämndsordföranden Anders Lundström.

Jag gillar inte att använda så här hårda ord. Men det handlar om politiskt och demokratiskt tillsatta personer som utan ödmjukhet utövat destruktiv makt – och för sådant har jag inget tålamod. De lyssnade heller inte på personalens nödrop: 89 procent av de anställda förklarade våren 2010 att de saknade förtroende för teaterns ledning.

Ansvaret för stadsteaterns nuvarande desperata situation är således framförallt politiskt. Med en rimligt kompetent teaterstyrelse bakom Dunér hade det aldrig behövt bli så här illa. Jag skrev redan för ett år sedan att teaterns kris skapats genom politiskt dilettanteri och oförmåga att bedriva en långsiktig anslagspolitik som garanterar teaterns överlevnad.

Chefer har kommit och gått sedan Helsingborgs stadsteater grundades 1921, namnen talar för sig, Ingmar Bergman, Per Sjöstrand, Lars-Lewi Laestadius, Claes Sylwander, Lars Svenson, Göran Stangertz, för att bara nämna några. Det har varit kriser och stormar under åren – men aldrig som nu det senaste halvåret, en kris som många fruktat kunde leda till en nedläggning.

Förhoppningsvis blir det inte så. Men en utdragen chefskris i kombination med en ekonomisk kris efter allt publikbortfall är inget önskeläge. Dunér bör lämna teatern redan efter vårsäsongens slut, med en tillförordnad chef som ansvarig under en övergångsperiod. Därtill hoppas jag att ansvariga politiker sluter upp bakom teatern, med långsiktigt moraliskt och ekonomiskt stöd och en markerad vilja att söka läka och lindra dagens öppna sår och återskapa en konstnärlig och publik teater.

En ung amerikansk soldat, Jeremy Morlock, skrattar på bilden härunder mot kameran medan han lyfter upp huvudet på en blodigt barnlik, pojken Gul Mudins döda kropp, som han och hans kollegor just mördat i vad som militära åklagare kallat överlagt mord.

På bilden ovan poserar en annan soldat med samma barnlik.

Bilderna togs den 15 januari förra året, skriver den tyska veckotidningen Der Spiegels nätupplaga. Soldaterna hade kommit till pojkens by i Kandaharprovinsen. De hade vinkat åt honom och pojken hade lyft upp sin t-tröja, för att visa att han inte dolde en självmordsbombarväst. Enligt en i förväg uppgjord plan kastade Morlock i detta ögonblick en granat mot pojken, samtidigt som de övriga medlemmarna i gruppen som kallade sig ”The kill team” öppnade eld.

Efteråt uppgav soldaterna lögnaktigt att bondpojken Gul Mudin  hade ”hotat dem med en granat”.

Bilderna är några av fyra tusen liknande foton eller videofilmer som nått offentligheten. Nato och den amerikanska armén har under flera månader fört samtal med afghanska ledare för att mildra konsekvenserna av bildpubliceringen. Både NATO-befälhavaren general David Petraeus och vicepresident Joe Biden har tagit upp frågan med den afghanske presidenten Ahmed Karzai. USA:s ambassadör i Afghanistan Karl Eikenstein har fruktat att bilderna kommer att skapa en skandal liknande den efter Abu Ghraib-bilderna.

Soldaterna i ”The kill team” står nu inför rätta anklagade för mord på oskyldiga civila som sport och för att ha stympat de döda kropparna genom att skära av fingrar och bryta loss tänder som troféer. Jeremy Morlock, som är 22 år, har erkänt allt, mot löfte om strafflindring. De andra i ”The kill team” kan dömas till livstid.

Ska Sverige skicka stridsflygplan till Libyen? I synnerhet folkpartiet och kristdemokraterna driver frågan, men också övriga riksdagspartier utom sverigedemokraterna. I min värld är det fullständigt fel.

Sverige har en lång tradition som neutral och alliansfri stat, som ett land som ställt upp på Förenta Nationerna utifrån FN:s ambitioner och mål. Genom deltagande i Afghanistankriget under Natobefäl har både den tidigare socialdemokratiska och nuvarande borgerliga regimen mer och mer övergett den hållningen och prioriterat Nato framför FN.

Självklart ska Sverige ställa upp bakom resolution 1973. Men vårt bidrag måste kunna vara humanitärt, med insatser för flyktinghjälp och sjukvård, i ett läge då hundratusentals libyer tvingats fly sina hem. Att också svenska stridsflygplan – i solidaritet med Nato – skulle använda Libyen som ett slags övningsfält ter sig fullständigt absurt.

Folkpartiets utrikespolitiske talesman Fredrik Malm uttalar sig i sammanhanget totalt cyniskt för Dagens Nyheter:

– Jag tycker att det här också visar att det skulle vara en fördel för oss att vara med i Nato. Därför att vårt försvar skulle vara mer kompatibelt med Natoländernas i den här situationen.

Men hallå där Fredrik Malm och alla andra stridisar, FN-resolutionen handlar om att förindra att Libyens diktator Gaddafi begår övergrepp på sitt eget folk. Och det gör vi bäst genom humanitära insatser – och genom att också om så skulle behövas – stå öppna för att ta emot libyska flyktingar till Sverige. Så många andra vill vara med och kriga, både Danmark och Norge. Bilden ovan visar norska F-16-plan – på väg till Libyen.

Libyenkriget är inne på andra dagen. Få rapporter från Libyen har hittills nått omvärlden, frånsett Gaddafiregimens propagandabulletiner. Också al-Jazira har svårigheter att rapportera. På söndagsmorgonen arresterades fyra av arabiskspråkiga al-Jaziras  medarbetare, som rapporterat från västra delen av landet.

Kvinnor har sällan deltagit i protester och motstånd mot regimen, både av religiösa orsaker och av säkerhetsskäl. På söndagsmorgonen förmedlade Reuters ovanstående bild på en kvinna som uppenbarligen inte gömmer sig inomhus. Bilden är från Benghazi och kvinnan tillhör enligt Reuters rebelltrupperna. Hon skjuter i luften och firar att Gaddafistyrkorna dragit sig tillbaka från staden.

Filmen ovan, utlagd av al-Jaziras engelskspråkiga redaktion, visar diktatorns välbetalda legosoldater, tillfångatagna eller dödade i Benghazi under Gaddafis attacker just innan det internationella flygangreppet på Libyen inleddes.
Följ utvecklingen här.

Medan jag skriver den här bloggen flyger den första vågen stridsflygplan in över Libyen för att agera enligt FN-resolutionen 1973, som antogs sent i torsdags kväll. Det rör sig om franska, brittiska och kanadensiska plan.  I går utlyste Libyens utrikesminister Mussa Kussa ett eldupphör, men det tycks mest ha varit ett taktiskt drag. På lördagseftermiddagen rapporterade al-Jazira att Gaddafi-styrkor var på väg att inta Benghazi, Libyens andra stad och centrum för motståndet. Bilden t h visar motståndsmän i Benghazi.

Kommer kriget att leda till något positivt? Det här är något helt annat än det ensidiga angreppskrig mot Irak som Bush inledde för precis åtta år sedan. Nu står FN:s säkerhetsråd bakom, vilket garanterar folkrätten, och andra arabiska stater.

Kritiska röster har svårt att tränga igenom när krigseufori sprider sig. Men finns det goda krig? En kritiker är Jonathan Power som skriver att en flygförbudszon inte kommer att fungera:

”It would be “rah rah rah” at the beginning. But once planes were shot out of the sky there would be popular pressure to go in and sort out the Libyans on the ground.”

Andra, som Gilbert Achar på ZNet, påpekar att FN-resolutionen ”luktar olja”. En utdragen konflikt i Libyen leder till höjda oljepriser. Det är ingen tillfällighet att Frankrike som gått i spetsen för aktionen har blygsamma oljeintressen i Libyen och kan antas förvänta sig en större andel som belöning i Libyen efter Gaddafi. Och på svenska Newsmill skriver Anders Björnsson om ”Krigsgalningarnas julafton”.

Men fanns det alternativ, undrar jag. Om Gaddafi, som till ganska nyligen var lierad med många västländer, med grova militära övergrepp slagit ner oppositionen hade det lett till stora offer i människoliv och sannolikt följts av år av terror.

Ett PS: Läser Robert Fisk, The Independents suveräne journalist och mellanösterkännare, som skriver:

”Gaddafi is completely bonkers, a crackpot on the level of Ahmadinejad and Lieberman.”