Svenskt flyg har inte i Libyenkriget att göra
Åtta svenska stridsflygplan och 130 personer ska under högst tre månader delta i den FN-sanktionerade operationen för att upprätthålla flygförbudszonen över Libyen, beslöt regeringen på tisdagsförmiddagen. När jag skriver detta pågår debatten i riksdagen, som måste ge sitt stöd till insatsen. Sverige ska dock också ge humanitär hjälp via SIDA och olika FN-organ.
Det senare är bra. Sverige har en långa tradition av humanitär hjälp till många länder i kris och fattigdom. Behoven för sådan hjälp i Libyen och i Nordafrika kommer att vara akuta och stora.
Men varför ska Sverige med vår alliansfria tradition delta i flygaktioner mot Libyen. Demokratin kan i slutänden inte byggas av bomber.
FN har sanktionerat insatsen genom resolution 1973. Nu har USA , Frankrike och Storbritannien bombat Libyen med bland annat kryssningsmissiler, B-2 stealth bombplan, F-15 och F-16 attackflygplan. Ingen vet ännu hur många civila offer attackerna har krävt. Allt fler kritiska röster mot aktionen har nu gjort sig hörda.
Även om USA nu minskar sin del av operationen när Nato tar över befälet lär det finnas mer än nog av militära muskler för att fortsätta aktionen. Sverige borde höra till de länder som i stället fokuserar på hjälp genom icke-militära medel. FN-resolutionens “All necessary measures” syftade också på icke-militära insatser. Där hade Sveriges engagemang kunnat betyda något för det libyska folket.
Risken är att det här kriget blir långvarigt. Det är svårt att avgöra vad Sverige dras in i genom att ännu en gång gå i krig, ta till vapen, mera för principens skull än av akut nödvändighet.
För mig verkar det här först och främst vara en insats som för Sverige ännu ett steg längre mot fullt medlemskap i Nato.
Pingback: Varför krama Khadaffi?