Sverige ut ur Libyen!

29 april, 2011 klockan 22:28

Sverige har satsat några hundra miljoner på att delta i den av FN sanktionerade operationen för att upprätthålla flygförbudszoner i Libyen och hindra landets diktator Gadaffi från att begå övergrepp mot civilbefolkningen. Många röster har höjts för att Sverige skulle kunna göra mycket större humanitär nytta genom andra insatser till stöd för utsatta civila, som sjukhus, flyktinghjälp, etcetera.

På fredagen sa socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt att han inte vill förlänga den svenska militära insatsen i Libyen, som sträcker sig fram till halvårsskiftet. Eftersom miljöpartiet, vänsterpartiet och också sverigedemokraterna går på samma linje finns det nu en reell möjlighet att med parlamentariska medel få slut på den svenska flyginsatsen.

I den debatt som följde på det svenska beslutet att delta i Libyenoperationen framkom ganska råa argument. Det handlade inte minst om att bättre kunna sälja Jas-Gripen-flygplanen, sedan de prövats i skarpt läge. Och det hela var förstås ett sätt att få in åtminstone foten i Nato. Om den drabbade libyska befolkningens behov talades det skamligt lite. Som i alla sådana här krig är kombinationen förfärlig av beredskap till gigantiska militära satsningar och ointresset för ens minimala humanitära civila insatser.

Den krigiske Nato-ivraren, folkpartiledaren Jan Björklund kallar förstås sådana resonemang för naiva. Något i sak har han inte att komma med i TT:s telegram på fredagen.

Därför: Sverige ut ur Libyen! Eller snarare, svenska stridsflygplan bort från Libyen!

Det finns ju för övrigt inga libyska flygplan kvar som skulle kunna bryta mot flygförbudet. Att påpeka detta och kräva ett tillbakadragande tycker KD:s militärpolitiske talesman, Mikael Oscarsson, med sann kristen människokärlek, inte är ansvarsfullt eftersom vi då åker ”hem med svansen mellan benen”. Men sakfrågan, då Oscarsson??

Ack dessa krigshetsande politiker!

I nästa steg gäller det än mycket viktigare: Svenska soldater ut ur Afghanistan.

Tänk om svensk utrikespolitik kunde återgå till en fredsbyggande alliansfri linje, och fred genom FN i stället för krig genom Nato.

Dela

Två miljarder bröllopstittare

29 april, 2011 klockan 17:27

Två miljarder människor beräknas ha sett fredagens kungliga bröllop i London mellan prins William och Kate Middleton, den största TV-publiken någonsin. När Diana och Charles gifte sig 1981 var det bara 750 miljoner som tittade. Utvecklingen går framåt.

På plats fanns 8 500 journalister från bland annat hundratalet TV-stationer, många av dem amerikanska. Så bra att våra medier har sinne för väsentligheter i nyhetsbevakningen. De amerikanska medierna har ju jobbat hårt med Barack Obamas födelsecertifikat på sistone. Tittarna kan behöva lite omväxling.

Själv minns jag när nuvarande drottning Elisabeth kröntes 1953. Ceremonin tittade inga svenskar på, åtminstone inte på TV eftersom televisionen inte fanns i Sverige då, däremot TV-sändes evenemanget i Storbritannien. Själv kollade jag på det i efterhand i tredimensionella bilder via min ViewMaster och tyckte att det var så otroligt grannt.

Dela

Vikingsberg: Dagis? Är det sant??

28 april, 2011 klockan 16:11

Vikingsbergs framtid tycks avgöras av det kommunala fastighetsbolaget Kärnfastigheter, som ska låta skol- och fritidsförvaltningen hyra nedervåningen för ett dagis med kulturell inriktning och högst 20 barn, skriver HD. Kärnfastigheters chef Lars O Petersson (bilden) tycker att det låter bra med lite konstnärlig verksamhet en trappa upp, om det nu går att finansiera. Men dagiset, med marknadsmässig hyra väl, hur tusan finansieras det? Varför ska Helsingborg sälja ut allting?

Är det här ett rimligt sätt att använda ett donerat hus, en K-märkt byggnad på bästa tänkbara läge. Naturligtvis inte. Det är Grönköping i kubik, så bisarrt att det verkar vara ett dåligt aprilskämt. Genomförs det här begåvas Helsingborg med ännu en kulturskandal. Det var illa nog när kulturförvaltningen gjorde huset till sitt kontor.

Efter beslut i byggnadsnämnden i maj ska dagiset köra igång vid halvårsskiftet redan. Kulturnämndens ordförande Mats Sander (bilden) har hittills inte deltagit i några diskussioner om Vikingsbergs framtid – trots att det var en av de första frågor han fick på presskonferensen sedan han tillträtt. Den 8 februari skrev han entusiastiskt på sin blogg om ”Vikingsberg om viljan finns”. Men vad har han gjort med sin egen vilja sedan dess, stoppat den i fickan?

Föreningen Konstrederiet med 200 medlemmar arbetar nu med att rädda hela byggnaden till kulturen. Sofia Orre, drivande ordförande i Helsingborgs konstförening, betonar att man för verksamheten behöver hela huset, vilket ter sig fullständigt självklart.

Under en lång följd av år har Vikingsbergs framtid diskuterats i olika sammanhang. Goda idéer har nämnts om att låta byggnaden bli filial till ett danskt museum, som Modernafilialen i Malmö. En rulltrappa upp för sluttningen hade ökat tillgängligheten. Idéer finns hur många som helst, och Konstrederiet har det engagemang som behövs. Men det behövs politisk vilja också, och det nu!! Hallå Mats Sander, gör något.

Sedan övergår det mitt förnuft hur ett hus som Vikingsberg kan få finansiering som dagis för 20 barn, men inte som kulturhus för 250 000 nordvästskåningar.

Dela

25 år efter Tjernobyl: Atomkraft nej tack!

26 april, 2011 klockan 08:57

Härdsmältan i Tjernobyl inträffade i dag för 25 år sedan. I Sverige var det en tekniker vid Forsmark som upptäckte förhöjd radioaktivitet – utomhus. Sovjetiska myndigheter desinformerade. Det gjorde också svenska myndigheter. I stället för att ta människors rädsla på allvar försökte man bortförklara och lugna.

Jag minns så starkt de dagar som följde efter olyckan. Några år tidigare hade jag varit aktiv i Folkkampanjen mot kärnkraft, läst på, diskuterat, knackat dörr – och resignerat inför politikernas svek vid folkomröstningen.

1986 var min yngste son Simon två år. En dag regnade det. Var det ett radioaktivt regn? Gick det i så fall för honom att leka i sandlådan dagarna efteråt? Ingen gav några vettiga besked. Långt efteråt vet vi att det radioaktiva nedfallet föll över Gävletrakten och längre norrut, inte här i Skåne. De där kritiska dagarna stannade vi inomhus, av självbevarelsedrift.

Haveriet i Fukushima i år visar att inte ens i ett högteknologiskt samhälle som Japan går det att gardera sig från olyckor med kärnkraft. Ändå vill cyniska svenska politiker att Sverige åter ska börja bygga nya reaktorer.

Dessa dagar läser jag Gunnar Bergdahls ”Ljudmila från Tjernobyl”, som levandegör kärnkraftskatastrofen genom ett människoödes prisma. Ljudmila Ignatenko bodde i Pripjat med sin man som var brandman och en av de som sattes in för att släcka branden i reaktorn. Hon var 23 år och gravid i femte månaden. Mannen dog liksom fostret. Pripjat är ännu 25 år efter katastrofen en övergiven spökstad.

Kunskapskanalen visar i kväll kl 20 Gunnar Bergdahls guldbaggebelönade Tjernobyldokumentär ”Ljudmilas röst”.

Dela

Också Vikingsberg till ett riskkapitalbolag?

22 april, 2011 klockan 23:14

Vikingsbergs framtid är ännu inte avgjord. Vad jag förstår arbetar Kärnfastigheter i bästa helsingborgska tradition med att göra om det mångåriga konstmuseet och unika kulturhuset till dagis. Det ligger mycket pengar i potten.

Samma sak skedde tidigare med Helsingborgs gamla stadsmuseum i ett K-märkt hus vid Södra Storgatan. Den unika byggnaden uppfördes 1845 av den välkände arkitekten C G Brunius, som bland annat 1833 – 1859 ledde restaurationsarbetena av Lunds domkyrka och var Esaias Tegnérs efterträdare som professor i grekiska.

Brunius byggnad har nu förvandlats till förskola, som drivs av företaget Pysslingen, vilket 2009 omsatte 992 miljoner och ägs av det danska riskkapitalbolaget Polaris Private Equit.

De fyra största aktörerna på friskolemarknaden, Pysslingen, Academedia, Kunskapsskolan och John Bauer, har tillsammans en omsättning på över fem miljarder. Flera av företagen är skrivna i skatteparadis, så att inte de kommunala skolbidragen ska behöva slösas bort på skatter i onödan.

I Helsingborgs kommun tycks allt vara till salu, senast Hamntorget och Ångfärjestationen till ett annat storföretag, det transnationella och saudiskt ägda Midroc.

Min gissning är att något av ovan nämnda högprofilerade och ytterst vinstrika företag (mindre genom utdelning och mera genom försäljning) fått upp ögonen för Vikingsberg. Där om någonstans kan det bli snabba cash.

Kulturförvaltningen stretar dock åt ett annat håll, men vad har man att sätta mot miljardbolag? Dock har en ny förening bildats, Konstrederiet, vars programförklaring lyder:

”Vikingsberg står nu tomt och stängt. Vi tycker att denna fantastiska byggnad som en gång var Helsingborgs Konstmuseum ska vara öppet för alla och en var. Det är ett utmärkt hus för att visa konst i och dessutom utmanar denna märkvärdigt kulturella plats oss att förnya Helsingborgs konstliv och samtidigt förvalta en tradition. Vi väljer att presentera en väl utarbetat idé som ger Helsingborg en ny kulturell scen. En plats där olika typer av konst möts och som ett nav i verksamheten Vikingsbergs Konst och Trädgårdscafé.”

Tänk om de tankarna kunde realiseras! Men Konstrederiet får bereda sig på Davids kamp mot Goliat.

Dela

Heja Malmö!

20 april, 2011 klockan 22:59

Det fanns en lång tid med positiv rivalitet mellan de båda skånska städerna Helsingborg och Malmö. Länge var Malmö på dekis mer eller mindre. Sen svängde det rejält. Helsingborgs tillbakagång kulturellt och urbant har varit markant de senaste fem åren. Striden om Saltkristallerna är bara ett av flera symptom på detta illavarslande tillstånd. Hur kan de ledande politiska partierna driva en fråga på det viset, som om ett kongresshus och ett lyxhotell vore det viktigaste för att bygga en stad med utvecklingsmöjligheter för framtiden, en stad också för unga människor?? Vilken inkrökthet. Ack, så bedrövligt.

Tacka vet jag Malmö! I dag är Malmö en av Sveriges mest attraktiva städer, med ett dynamiskt kulturliv, en blomstrande högskola och urbana levande miljöer, där människor med olika kulturell bakgrund tillsammans skapar en levande stad, med halva befolkningen under 36 år.

”Varför vill alla bo i Malmö?” var rubriken för ett nära nog timslångt högintressant program i radions P1 på onsdagseftermiddagen i kulturradions K1. Det sänds i repris torsdag kväll 18.15 och du kan lyssna på det över webben, via SR:s programsida. Man väjde inte för problem som finns, som ungdomsarbetslöshet, och underrubriken var ”ett program om tillväxtområden, kackerlackor och framtidsoptismism”. Men tonen bland de som fick komma till tals var genomgående entusiastisk om Malmö. Den gamla arbetarstaden har förvandlats till Sveriges mest attraktiva stad.

Programmet handlade om staden som har Sveriges snabbaste tillväxt, som gärna pratar om integration och deltagande och har en befolkning som består av mer än 160 nationaliteter. Dramatikern Jonas Jarl talade med sex personer om Malmö, däribland den danske kulturkonsulten Niels Righolt, som bara hade gott att säga om Malmö. Righolt sparkades ju brutalt från posten som chef för Dunkers.

Hur har Malmö kunnat bli en så dynamisk stad medan Helsingborg förlorat så mycket av sin attraktionsförmåga? Det behandlades förstås inte i programmet, men tål verkligen att tänka på. Varför har det mentala avståndet mellan Peter Danielssons Helsingborg och Ilmar Reepalus Malmö växt så dramatiskt? Bara på fotbollsplanen kan Helsingborg hålla jämna steg med Malmö, åtminstone nästan.

På bilden ovan förs Kockumskranen bort för transport till Korea.

Dela

Saltkristallerna: Pengarna eller demokratin?

20 april, 2011 klockan 11:33

Demokrati innebär att olika åsikter vägs mot varandra, att argument prövas, att kompromisser inte avvisas. I debatten om Saltkristallernas vara eller inte vara fungerar inte demokratin i det avseendet. Politikerna från den borgerliga treklövern och socialdemokraterna tycker att valresultatet ger dem mandat att gå vidare med ”sitt” projekt utan att ta intryck av kritiken från Länsstyrelsen och från en engagerad opinion.

I onsdagens HD avfärdar kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson all kritik och blundar för demokratiaspekten. För honom handlar det bara om pengar. Saltkristallerna betyder mycket för Helsingborgs och regionens tillväxt och för ”besöksnäringen”. En kongressanläggning och ett lyxhotell just på den platsen handlar om stora samhällsekonomiska intressen, säger Danielsson. Om projektet hindras ”stoppar man utvecklingen i Helsingborgs centrala delar”. Kära nån, Peter Danielsson, det var kategoriska fraser.

Socialdemokraternas Mikael Skoog hakar kritiklöst på och är övertygad om att bygget ”inte stör riksintresset”.

Ingenstans i vad dessa båda herrar yttrar finns något utrymme för tvivel. Inte heller ser jag den minsta respekt för att det i en demokrati borde vara självklart att lyssna på de som har andra åsikter, inte minst på Länsstyrelsen med dess speciella kompetens.

Skulle inte också politiker som Danielsson och Skoog kunna ha någon förståelse för att ett mångmiljonprojekt på den plats i Helsingborg som är av helt avgörande betydelse för stadens urbana identitet, kommer i konflikt med vad som med Länsstyrelsens ordalag kallas för ”riksintresset”?

Pengarna eller livet, hotar man med i B-filmernas värld. När helsingborgspolitikerna ställs inför valet mellan pengarna (läs Midroc) och demokratin i djupare mening, väljer man med ryggmärgen pengarna. Men vad blir det av den stad där allt är till salu?

Att en kongressanläggning vid Hamntorget (en liknande lär för övrigt byggas i Malmö) och ett lyxhotell, drivet av någon av de internationella hotellkedjorna, skulle vara ekonomiskt avgörande för Helsingborgs framtid är förstås bara nonsens.

Det finns ju också ett likvärdigt alternativ, vid Oceanpiren. Genom att bygga där kan Danielsson och Skoog få liv i ”besöksnäringen” utan att skada Helsingborgs kontakt med havet.

Dela

Pixels Unlimited och prins Charles förskräckelse

19 april, 2011 klockan 22:08

På sitt galleri ÖbergFotoGrafik i Lund visar fredsforskaren och fotografen Jan Øberg ”Pixels Unlimited”, en ovanlig fotoutställning, en färd in i det digitala fotografiets pixelvärldar. Metoden påminner mig om Michelangelo Antonionis klassiska film ”Blow up” från 1966. I filmen tror sig huvudpersonen se och fotografera ett mord i en park på avstånd. I mörkrummet förstorar han upp sina negativ mer och mer. Samtidigt växer osäkerheten på vad han han har sett.

Jan Øberg utgår från en nyhetsbild tagen av Matt Dunham och publicerad i brittiska The Telegraph (ovan). Prins Charles och hans Camilla attackerades i januari i år under en bilfärd av en mobb och fotografiet fångar deras rädsla men också situationen. Människor bakom bilen skymtar genom rutorna. Andra ansikten framför bilen speglas i glaset.

Till skillnad från Antonioni söker Jan Øberg inte händelsens hemlighet utan utforskar den digitala bildens inre liv. Han har valt ut olika utsnitt ur originalbilden, förstorat upp deras pixelmönster, lagt på effekter med Photoshop och ur originalbildens pixelmaterial skapat effektfulla nonfigurativa nya bilder.

Vilken anknytning, om någon, de har till prinsens förskräckelse kan man grubbla länge över. Däremot är de en studie över nya fält i den experimentella fotografiens möjligheter.

Utställningen på Vegagatan 25 i Lund har i konstrundornas påskvecka öppet fredag- söndag 14-18. Här under ett av de 45 foto-grafiska bladen, ”Crosshatch #3″ (Korshår).

Dela

Länsstyrelsens tredje nej till Saltkristallerna

18 april, 2011 klockan 19:41

Länsstyrelsen säger för tredje gången nej till Saltkristallerna och menar att de ändringar som gjorts sedan förra remissomgången är otillräckliga. Stadsmiljön som är ett riksintresse skadas. Hotell och kongressanläggningens 14-15 våningar bryter genom skalan mot all befintlig bebyggelse. Ångfärjestationen förmedlar platsens historia, skriver Länsstyrelsen som motsätter sig en flytt. Och man accepterar inte att den ”befintliga sjöfronten” (bilden) byggs igen.

Argumenten är desamma som så många helsingborgare – och också jag själv här på bloggen – har fört fram gång efter gång under den här långa och plågsamma resan. De lokala politikerna har varit förblindade av projektets prestige och inte förmått lyssna på motståndarnas argument.Man har velat sälja ut Helsingborgs själ för en spottstyver.

Länsstyrelsen har haft ett vidare perspektiv, en annan professionalitet och en djupare insikt i de helt avgörande stadsmiljöfrågor som projektet påverkar. Med Länsstyrelsens besked har förnuftet segrat, åtminstone så här långt.

Dock har politikerna nu möjlighet att överklaga till regeringen. Med tanke på all inblandad prestige är det inte otroligt. Mycket klokare hade varit att snarast göra en nystart med hotell- och kongressanläggningen flyttad till ett ett annat läge, på Oceanpiren i H+-området. Det kan innebära några års försening. Men det leder också till att Helsingborgs riksintressanta centrummiljö räddas, utsikten från Kärnan och Stortorget mot havet och Danmark, det som är så speciellt och inte finns någon annanstans.

Dela

Spårvagn? Ja! Men till Väla??

18 april, 2011 klockan 09:24

Helsingborg hade spårvagnar från 1903 och fram till högertrafikomläggningen 1967. Det var ett bra och miljövänligt kommunikationsmedel, inte minst i den här backiga stan. Tankar på att återuppliva spårvagnarna har återkommit med jämna mellanrum, senast presenterat i HD i helgen. Men de nya spårvagnsplanerna handlar inte om att människor ska färdas snabbt och bekvämt mellan hem, jobb och skola – utan om att konsumenter ska fraktas till Väla köptempel.

Tidigare har spårvagnstrafik diskuterats utmed havet till Höganäs. En linje söderut mot Råå och så en ringlinje mellan de mest befolkade delarna i centrum på och nedanför landborgen hade gett stan goda kommuniksationer.

Men spårvagn till Väla?? Vill politikerna att Helsingborg som de flesta amerikanska städer ska ha ett kommersiellt liv i förortens köpcentra eller malls på bekostnad av ett förslummat centrum? I Råå har en sådan ”mall” på andra sidan Landskronavägen redan ställt till det i gamla Råå. Vill vi ha ett levande centrum gynnas det inte alls av en spårvagn till Väla. Och en sådan spårvagnslinje möter inte optimalt de lokala behoven av kommunikation.

På bilden ovan Spårvagn 39, sedan länge i pension på Sveriges Lokaltrafikmuseum i Malmköping.