Tyskland skrotar kärnkraften och stänger den sista reaktorn 2022. Landets regering kommer i stället att gå in för förnyelsebar energi och avser att intensifiera forskningen på alternativa energikällor.
Det historiska beslutet fattades natten till måndagen – och innebär att man dragit lärdomar av hur Fukushima Daiichi-kärnkraftverket skadades vid tsunamin den 11 mars, med stora utsläpp av radioaktivitet i miljön. Regering och opposition står bakom beslutet.
När Europas största industrination väljer en framtid utan kärnkraft kommer många andra länder att följa efter, också Sverige, trots avsaknaden här av en liknande kärnkraftsdebatt som den i Tyskland. Frågan är nog mera när omsvängningen sker här än om.
Katastrofen i Fukushima drabbade ett högteknologiskt samhälle, där man trott att alla säkerhetsåtgärder skapat stora marginaler. Så var det inte. Det som skedde visar återigen att kärnkraftsteknologins risker är oacceptabla. Den tyska politiken är den enda rimliga.
Mats Sander, kulturnämndens ordförande, besökte Vikingsberg under Konstrederiets veckolånga utställning med verk gjorda av elever från Munka-Ljungbys folkhögskola. På sin blogg aviserar han att kulturnämndens presidium ska ta upp frågan om Vikingsberg på ett möte den 1 juni och skriver hoppingivande om planerna på att rädda Vikingsberg som museum:
Planerna som finns visar på den kraft och vilja att bedriva konst- och kulturverksamhet i huset. Från en lång rad av utställningsaktörer till pedagogisk verksamhet och café. Fri entré, fri konst, ideella krafter och till för alla. Det kräver att många aktörer kan enas om att satsa men att staden måste vara en av dem.
Vikingsberg behövs som ett komplement till Dunkers och som ett centrum för det lokala konstlivet. Ett särskilt ansvar vilar på kommunen med tanke på att det rör sig om en donation. Därtill är Vikingsberg en k-märkt byggnad på en av de vackraste och mest unika platserna i stan. Att bygga om Vikingsberg till dagis, som man på fullt allvar diskuterat, vore bedrövligt och grönköpingsmässigt. Det är illa nog att gamla stadsmuseet, en annan ovärderlig och k-märkt byggnad, används som dagis av riskkapitalbolagsägda Pysslingen.
Röda Kvarn kunde räddas som biograf efter stor vånda. Jag hoppas att Mats Sander, kulturnämnden och kulturförvaltningen i veckan som kommer med full kraft tar ställning då det gäller Vikingsberg.
Egypten öppnade på lördagsmorgonen permanent gränsen till Gaza i staden Rafah. Därmed bröts den fyra år långa belägringen, som inleddes i juni 2007 när Hamas efter demokratiska val tog makten i området. Se al-Jaziras reportage om gränsöppningen här.
Befolkningen i Gaza har under dessa år inte kunnat resa i omvärlden. Inte ens svårt sjuka personer har kunnat passera gränsen. Israel förvandlade med hjälp av Egypten Gaza till världens största koncentrationsläger. Egyptens nu avsatte president Mubarak offrade cyniskt palestinierna i Gaza i en ohelig allians med Israel.
Israels vice premiärminister Silvan Shalom har fördömt gränsöppningen, kallat den farlig och vädjat till det internationella samfundet att ingripa, skriver Jerusalem Post. I omvärldens ögon är det tvärtom Israels inhuma och totalitära behandling av Gaza som varit farlig genom att hota freden och kränka grundläggande mänskliga rättigheter för 1.5 miljoner människor i Gaza.
Öppningen av gränsen i Gaza gäller än så länge bara persontrafiken, som är fri för alla utom för män i åldrarna 18-40 år, som måste söka visum på den egyptiska ambassaden i Ramallah, skriver egyptiska alAhram-online. För transporten av varor gäller fortfarande restriktioner.
Gränsöppningen har en stark symbolisk och reell betydelse. Den är också en följd av den demokratiska 25-januarirevolutionen i Egypten. Ett demokratiskt Egypten kan inte fortsätta att hålla gränsen till Gaza stängd.
Ship to Gaza sänder under senare delen av juni en ny konvoj med förnödenheter till Gaza, under något bättre förutsättningar än för ett år sedan. Återstår ändå att se hur Israel kommer att bemöta aktivisterna den här gången.
Ratko Mladic greps på torsdagen i Vojvodina i norra Serbien, efter att ha hållit sig undan i sexton år. I kommentarer hette det att att gripandet innebar att den sista pusselbiten i ett stycke mörk samtidshistoria fallit på plats. Serbiens president Boris Tadic talade i liknande ordalag om att landet nu kan avsluta ett mörkt kapitel av landets historia.
Mladic kommer nu snarast att överföras till ICTY, krigsförbrytartribunalen i Haag, där åtalspunkterna mot honom gäller massmordet i Srebrenica och fyra års belägring av Sarajevo med 10 000 döda.
Några mest äldre nationalistiska serber kan tänkas fortfarande se Mladic som en hjälte. Men de är i dag marginella. För de flesta serber innebär gripandet säkert en lättnad. Serber har alltför länge tilldelats en alldeles orimlig kollektiv skuld för de krig som nationalistiska politiker på Balkan drev av egenintresse, medan vanligt folk kämpade för att överleva.
För Serbien kan dörrarna till ett serbiskt medlemskap i EU till slut öppnas, när både Karadzic och Mladic ställs inför rätta i Haag (affischen här intill är från år 2000). Förhandlingar kan kanske inledas redan i november. Slovenien är redan EU-medlem och Kroatien är på god väg. Om EU-processen haltar skapas nya ekonomiska klyftor mellan de nya länderna, vilka i sin tur kan skapa nya konflikter. EU har nu en stor utmaning att fredsbyggande hantera alla de jugoslaviska staternas medlemsansökningar.
Förhoppningsvis kan det efter gripande av Mladic till slut komma igång en mera nyanserad diskussion om 90-talets krig på Balkan. Och att i vardagen på Balkan krigen blir längesedan historia. Så är det tyvärr inte i Bosnien, där Daytonavtalet skapat en dysfunktionell stat med två enheter. Fred råder, men vägen är lång till välstånd och verklig demokrati.
Om ikonbyggen och om att bygga höga hus handlade Sveriges Radios Kulturprogram K1 på onsdagseftermiddagen, programmet sänds i repris torsdag 18.15 i P1. Utgångspunkten var Hamburgs nya konserthuskomplex Elbphilharmonie, som byggs ovanpå ett 37 meter högt hamnmagasin, som omges av floden Elbes vatten på tre sidor.
Karsten Thurfjell presenterade den spektakulära byggnaden (pris fem miljarder kronor, invigs preliminärt i september 2013), som är Hamburgs svar på Sidneyoperan och har mötts av protester – mest för att det blivit så dyrt.
I programmet fördes diskussioner med arkitekter och stadsplanerare om högprestigeprojekt eller ”spektakelarkitektur” på gott och ont, däribland Kunsthaus Graz, ”en vänlig rymdvarelse” i Världskulturarvklassad omgivning i österrikiska Graz. Det talades om samhällsansvar och om ”byggnader med mening”.
Som positiva exempel nämndes Malmös Turning Torso och Guggenheim Bilbao, bådadera byggnader som efter inledande kritik spelat en stor roll då det gällt att omdefiniera städernas identitet.
Bland de som intervjuades var ”höghusskeptikern” Mikael Sundman, som i fyrtio år varit planchef i Helsingfors. När man ska bygga höga hus måste man utgå från två saker, sa Sundman:
– För det första: Varför? Är byggnaden samhälleligt motiverad? För det andra: Passar den in i stadsbilden överhuvud?”
Köpenhamns stadsarkitekt Tina Saaby var inte negativ till höga hus, men resonerade i övrigt i liknande banor:
– Innan vi bygger något stort måste vi varje gång fråga oss vad vi vill med staden och vilket slags stadsliv vi vill skapa. En ikonbyggnad måste skapas för människor i ögonhöjd.
Saltkristallerna nämndes tyvärr inte. Men hade endera Mikael Sundman eller Tina Saaby varit planchef i Helsingborg har jag svårt att tänka mig att Saltkristallerna varit ett alternativ.
Svaret på frågan ”vad vi vill med staden” kan aldrig bli en kongressanläggning och ett lyxhotell, som inte alls är till för helsingborgarna. Gäller det bara att ”skapa jobb” kan man ju göra det på tusen andra vis utan att slå sönder Helsingborgs urbana identitet.
Det ligger också en djupt destruktivt symbolik i att stadens politiker säljer ut den mest känsliga platsen i det urbana stadsrummet ”till högstbjudande”, i stället för att utgå från vad som skapar en levande stad för de som lever där. Saltkristallerna är knappast en byggnad ”med mening”, den är big business för ett multinationellt företag, Midroc.
Vid Chiles elfteseptember 1973 mördades landets president Salvador Allende, i spetsen för en folkfrontsregering. CIA var djupt inblandat, på order av president Nixon, som fruktade ”ett nytt Kuba i Latinamerika”.
Sjutton år av militärdiktatur följde, med juntans Augusto Pinochet som president under en tid av terror och förföljelser mot oliktänkande. Många chilenska flyktingar fick en fristad här i Sverige. Demokratin återinfördes först 1990 – utan någon grundlig uppgörelse med alla förbrytelser under juntaåren.
Hur dog Salvador Allende? Juntan påstod att presidenten tog sitt liv när soldater tagit sig in i presidentpalatset La Moneda. Också vittnen i palatset har hävdat detsamma, att Allende sköt sig i huvudet med det vapen han fått i gåva av Kubas Fidel Castro. Andra har vägrat acceptera den versionen och menar att allt tyder på att Allende mördades av kuppmakarna.
I måndags öppnades Allendes grav, 37 år efter kuppen, och hans kvarlevor ska nu genomgå en rättsmedicinsk undersökning, för att om möjligt fastställa dödsorsaken. Sanningen är nödvändig för att historien ska kunna skrivas.
Victor Jara, den folklige protestsångaren, var en av alla chilenare som juntan mördade. Han sköts ihjäl av en soldat på det fotbollsstadium i Santiago som förvandlades till ett koncentrationsläger, men som i dag bär hans namn. Länge trodde man att juntans hantlangare hade huggit av hans händer innan man mördade honom. Hösten 2009 gjordes en rättsmedicinsk undersökning av Jara, innan han ombegravdes på en ny plats. Det visade sig att hans händer inte huggits av. Samtidigt inleddes en rättegång mot den soldat som mördade honom.
Robert Allen Zimmerman föddes för 70 år sedan den 24 maj 1941 i Minnesota i USA. Bob Dylan är idag en ikon, en levande legend. Hans sånger lever i en generation världen över. Oförtröttligt turnerar Dylan också i dag, senast för första gången i Kina. I de här trakterna minns nog många med mig hans framträdande på Sofiero en oförglömlig sommardag för tio år sedan.
När Martin Luther King och den amerikanska medborgarrättsrörelsen med ickevåld bekämpade rasismen i 50- och 60-talets USA skrev Dylan sånger och ballader om det som hade hänt.De lever vidare som påminnelser om händelser ”not very long ago” med Dylans ord.
Filmen ovan handlar om en kuslig händelse. En fjortonårig svart pojke, Emmett Till, lynchades, massakrerades och mördades 1955 i Mississippi. De två vita bröder som begått mordet frikändes av en helvit jury. Mordet skakade den tidens USA – och Bob Dylan skrev en ballad om händelsen, ”The Death of Emmett Till”. På filmen ovan inleds hans sång efter två minuter. Då har Emmetts mamma Mamie och hennes morbror Moses, en fattig bomullsplockare som Emmett hälsade på under sommarlovet, berättat kort om det som hände.
I min bok ”Från King till Obama. Medborgarrättsrörelsens kamp i USA” berättar jag hela historien om den mördade 14-årige Emmett.
Balladen om Emmett Till är en av de Dylan-sånger jag själv tycker mest om. Dylans färgstarka och engagerande självbiografi, ”Memoarer, första delen” är en stor läsupplevelse om en ung musikers väg ut i livet.
Drottning Elisabeth II har i veckan besökt Nordirland och Republiken Irland och både i Belfast och i Dublin talat om den sorgliga historien mellan Storbritannien och Irland, en historia med mycket ”som inte borde ha hänt”. Även om hon inte direkt bad om ursäkt så innehöll det hon sa en stark vilja till försoning. Hennes tal fick stående ovationer och The Guardian rapporterar att drottningen oväntat blivit idol på Irland. Det var första gången på ett sekel som en brittisk monark besökte Irland. På filmen ovan syns hon tillsammans med Irlands president Mary McAleese.
Drottningen inledde sitt tal med några ord på gaeliska, ”A Úachtárain agus a chairde” (”president and friends”), vilket bara det var en alldeles oväntad markering, som sedan följdes av tankar på att lösa upp historiens knutar för att skapa harmoniska och fördjupade grannrelationer. Dagen efter skrev Irish Independent:
Det var ett gripande tal, förmedlat med kristallklar röst och efter skålen stod hela salen upp och applåderade. Det var inte bara en artig applåd utan en applåd som kom från hjärtat som uppskattning inför den bro som drottningen själv byggt … hon utstrålade som kvinna känslan av att historiens börda för henne just blivit mycket lättare.
Drottningens tal är ett ovanligt exempel på vilken otrolig kraft viljan till försoning kan ha när det gäller att lindra konflikter. Rätt ord i rätt sammanhang har större kraft än väpnade arméer.
För några år sedan besökte jag Belfast i Nordirland och såg de stora muralmålningar, som fungerade som inslag i propagandakriget mellan protestanter och katoliker. I den protestantiska delen av staden fanns ett hav av i sammanhanget aggressiva brittiska flaggor och så en röd gavelvägg som med brittisk-nationalistiska förtecken hyllade Elisabeth (se bilden). På målningen finns en sång inskriven, med orden: ”To Us Our Queen Was Dear: Because She Had A Soldier’s Heart”.
Den väggen måste nog målas om nu, när den 85-åriga drottningen inte längre har ett soldathjärta utan står för fred, icke-våld och försoning.
Irish eyes are smiling, skriver The Guardian efter drottningbesöket, som i den kommande veckan följs av ett annat besök, när Barack Obama kommer till ön.
Svenska folket vill inte att Sverige ska gå med i Nato, dit alliansregeringen länge försökt mota in oss köksvägen, genom aktiva krigsinsatser främst i Afghanistan men också i Libyen.
Nu visar en opinionsundersökning som Svenska Dagbladet gjort att 50 procent av de tillfrågade motsätter sig svenskt Natomedlemskap, vilket är en ökning med tio procent på bara två år. 23 procent vill att Sverige ska gå med i Nato medan 27 procent inte vet eller är tveksamma. Uner den tid som mätningarna gjorts har det aldrig funnits en majoritet för Natomedlemskap. För majoriteten svenskar är Sveriges alliansfrihet en grundläggande del i vår nationella identitet.
I alla partier är andelen Natokritiska större än andelen Natoanhängare. Det gäller också det krigiska folkpartiet, som mest av alla partier drivit frågan om svenskt Natomedlemskap. 46 procent av folkpartisterna är mot svenskt Natomedlemskap och bara 29 procent för. Dags att byta ut medlemmarna?
Sverige hade innan vi blev inblandade i kriget i Afghanistan stått utanför alla krig sedan 1809. Nu är vi plötsligt med Libyeninsatsen inblandade i två krig och få diskuterar att Sverige i konfliktsammanhang skulle kunna bidra med annat än Jas-gripen-flygplan.
August Sander (1876-1964) var en av Tysklands och Europas främsta fotografer under 1900-talet. Hans porträtt visar representanter för olika grupper och klasser i det tyska samhället, mer än enskilda personer. ”Tillåt mig att säga sanningen om vår tid och dess människor”, sa Sander (bilden t h). Ett sextiotal av hans foton visas till den 29 maj på Det Nationalhistoriske museum i Hilleröd på Frederiksborg slot under titeln ”Tidens ansigt”.
Det är ett unikt bildmaterial, som genom enskilda personer på ett besynnerligt autentiskt vis ger en bild också av tiden, 1900-talets första decennier i Tyskland. När jag ser utställningen går tankarna ofta till Michael Haneckes film ”Det vita bandet”. På grund av bildernas raka realism förbjöds serien av nazisterna.
Bildtexterna anger grupptillhörighet, Lärare, Brudpar på landet, Proletärer, Poliskonstapel 1925 /t v), Konditor (härunder t v) Heminredare, Boxare, Revolutionärer i Berlin 1928 (t h) …
Tyska författare som Walter Benjamin och Alfred Döblin hyllade Sander. Han blev internationellt känd sedan hans foton inkluderats i den legendariska utställningen ”Family of man”.
Hur kommer vår tids människor att te sig för den som betraktar bilder av oss omkring år 2100, tänker jag när jag lämnar det vackra slottet och den unika utställningen.
Lever skrivande, på HD:s kultursida, i böcker och i min dagbok. Ser världen som text. Och bild, fotar. Nyfiken, bloggen en utmaning. Är mot krig och dumhet. För icke-våld. Misstror enkla sanningar. Gav 2010 ut "Från King till Obama", en bok om den amerikanska medborgarrättsrörelsen, samtidigt som "Flickan i Auschwitz" kom ut i pocket, om en överlevare från nazismens koncentrationsläger, skriven för unga vuxna. En annan bok "Hemma i Ingenstans. Resor till städer" skildrar tio städer på fyra kontinenter, plus Helsingborg. Andra böcker har handlat om krigen på Balkan, om propaganda och om Indien.
Du kan nå mig på sosommelius@hd.se och här kan du läsa artiklar som jag har skrivit i HD.
hd.se
säkerhetsåtgärder skapat stora marginaler. Så var det inte. Det som skedde visar återigen att kärnkraftsteknologins risker är oacceptabla. Den tyska politiken är den enda rimliga.
