Elbphilharmonien, Saltkristallerna och stadens liv
Om ikonbyggen och om att bygga höga hus handlade Sveriges Radios Kulturprogram K1 på onsdagseftermiddagen, programmet sänds i repris torsdag 18.15 i P1. Utgångspunkten var Hamburgs nya konserthuskomplex Elbphilharmonie, som byggs ovanpå ett 37 meter högt hamnmagasin, som omges av floden Elbes vatten på tre sidor.
Karsten Thurfjell presenterade den spektakulära byggnaden (pris fem miljarder kronor, invigs preliminärt i september 2013), som är Hamburgs svar på Sidneyoperan och har mötts av protester – mest för att det blivit så dyrt.
I programmet fördes diskussioner med arkitekter och stadsplanerare om högprestigeprojekt eller ”spektakelarkitektur” på gott
och ont, däribland Kunsthaus Graz, ”en vänlig rymdvarelse” i Världskulturarvklassad omgivning i österrikiska Graz. Det talades om samhällsansvar och om ”byggnader med mening”.
Som positiva exempel nämndes Malmös Turning Torso och Guggenheim Bilbao, bådadera byggnader som efter inledande kritik spelat en stor roll då det gällt att omdefiniera städernas identitet.
Bland de som intervjuades var ”höghusskeptikern” Mikael Sundman, som i fyrtio år varit planchef i Helsingfors. När man ska bygga höga hus måste man utgå från två saker, sa Sundman:
– För det första: Varför? Är byggnaden samhälleligt motiverad? För det andra: Passar den in i stadsbilden överhuvud?”
Köpenhamns stadsarkitekt Tina Saaby var inte negativ till höga hus, men resonerade i övrigt i liknande banor:
– Innan vi bygger något stort måste vi varje gång fråga oss vad vi vill med staden och vilket slags stadsliv vi vill skapa. En ikonbyggnad måste skapas för människor i ögonhöjd.
Saltkristallerna nämndes tyvärr inte. Men hade endera Mikael Sundman eller Tina Saaby varit planchef i Helsingborg har jag svårt att tänka mig att Saltkristallerna varit ett alternativ.
Svaret på frågan ”vad vi vill med staden” kan aldrig bli en kongressanläggning och ett lyxhotell, som inte alls är till för helsingborgarna. Gäller det bara att ”skapa jobb” kan man ju göra det på tusen andra vis utan att slå sönder Helsingborgs urbana identitet.
Det ligger också en djupt destruktivt symbolik i att stadens politiker säljer ut den mest känsliga platsen i det urbana stadsrummet ”till högstbjudande”, i stället för att utgå från vad som skapar en levande stad för de som lever där. Saltkristallerna är knappast en byggnad ”med mening”, den är big business för ett multinationellt företag, Midroc.
Lyssna gärna på radioprogrammet här!



