Kultur

Japanska trädgården på Norrvikens trädgårdar förvandlades på tisdagseftermiddagen till en magisk konsertsal när kompositören Leo Nilsson framförde sitt Ode to a Garden, ett stycke elektroakustisk musik. Vi i publiken vandrade i naturrummets branta sluttningar medan musik strömmade ur trädkronorna under den knappt timslånga konserten. En bäcks porlande, vindens sus och fåglarnas kvitter fyllde i den här märkliga, mäktiga och unikt originella musikupplevelsen.

Där i trädgården stillnade tiden. Musiken öppnade sinnena mot naturen och alldeles särskilt mot skönheten i Norrviken. Själv uppfattade jag också konserten som en politisk manifestation mot de krafter som vill exploatera trädgårdarnas ömtåliga natur.

Kammarmusikfestivalen i Båstad hör till det nordvästskånska kulturårets höjdpunkter, alltid veckan efter midsommar. Utbudet är formidabelt och som kammarmusikfestival saknar evenemanget motsvarighet i Sverige.

Fotnot: Leo Nilssons Ode to a Garden framförs för tredje och sista gången torsdag 16.30.

Tången har legat som törnrosahäckar över badstränderna i Helsingborg den gångna helgen. I privatiseringarnas Helsingborg är det Peab som ska hålla stränderna rena. Men Peab har stängt på helgerna. Och Pontus Runeke, chefen för drift och underhåll i stan, hänvisade yrvaket HD till kundservice på  stadsbyggnadsförvaltningen under kontorstid.

Har privatiseringen av kommunala Entek lett till förbättringar? Det verkar snarare tvärtom. Att stränderna en solhelg i högsäsong är otjänliga är ju ett utslag av inkompetens, dålig organisation och bristande känsla för strändernas värde. Min uppfattning har tidigare i år  varit att också flera parker, särskilt Stadsparken, har skötts mycket sämre än tidigare.

I debatten om Saltkristallerna har man talat om ”att sätta Helsingborg på kartan” och om det som på nyspråk kallas ”besöksnäringen”. Men Helsingborg finns ju på kartan och besöksnäringen gillar att bada när solen skiner.

Den japanska kärnkraftskatastrofen i Fukushima efter jordbävningen och tsunamin har för länge sedan försvunnit ur den svenska nyhetsrapporteringen. Men för människorna i området är katastrofen under lång tid framåt en kuslig realitet, liksom för alla de som levde i närheten av Tjernobyl. På måndagen rapporterade CNN att höga halter av radioaktivt cesium funnits hos människor i åldrarna 4 – 77 år, bosatta i städerna Iitate and Kawamata, ungefär fyra svenska mil från reaktorn, kanske som från Barsebäck till Köpenhamn, Malmö eller Helsingborg. Många hade också radioaktiv jod i urinen.

Forskare från Hiroshimauniversitetet menar att strålningen inte utgör ett hot mot hälsan. Men de undersökta och minst 7500 personer kan inte bo kvar i sina hem. Många har redan evakuerats. Andra måste snarast ge sig av. Ingen vet när och om de kan återvända.

Fukushimakatastrofen har i Europa lett till att länder som Tyskland, Italien och Schweiz satsar på alternativa energikällor. Men i Sverige verkar det som om debatten har ebbat ut.

Den canceropererade vaktmästaren Bengt i Lund tvingas av Försäkringskassan att arbeta, trots yrsel och svåra smärtor efter operation och cellgiftsbehandling, berättade Crister Enander i en indignerad krönika på HD:s kultursida (23/6). Den 60-årige Bengts läkare har sjukskrivit honom men Försäkringskassan godkänner inte sjukskrivningen. Han ska ut i arbetslivet igen till varje pris.

Så behandlas i dag många svårt sjuka i det Sverige där folkhemmets skyddsnät monterats ner ett efter ett. Crister Enander skrev:

Skam över vårt land. Skam över det samhälle jag lever i. Och Bengt är bara en av tusen och åter tusen som behandlas på detta oanständiga och inhumana sätt.

Kristdemokraternas partiledare Alf Svensson gick redan 2005 i spetsen för en kampanj mot sjukskrivningssystemet. Svensson hävdade att det förekom ett utbrett fusk. Förre moderatledaren Bo Lundgren hakade på och påstod sig veta att 11 000 personer skulle sjukskriva sig inför en kommande fotbollsmatch.

Hösten 2005 inrättades den så kallade FUT-delegationen (Delegationen mot felaktiga utbetalningar). I en utredning som presenterades 2007 påstod man att 20 miljarder betalades ut varje år i felaktiga sjukersättningar varav 10 miljarder påstods bero på fusk. Men uppgifterna var gravt missvisande. I själva verket handlade det om småsummor.

Journalisten Petter Larsson (som bl a skriver på HD:s kultursida och i Efter Arbetet) och statsvetaren Björn Johnson punkterar på DN debatt (24/6) effektivt myterna om bidragsfusk, utifrån en rapport av Riksrevisionsverket. Av 20 000 kontrollutredningar år 2010 knöts personer till brott i endast 200 ärenden eller en procent.

Ändå fortsätter jakten på ”bidragsfuskarna” och många svårt sjuka – som ovannämnde Bengt i Lund – får betala ett ohyggligt pris i ett alltmera omänskligt samhälle, som inte värnar om de svagaste och mest utsatta. Eller som artikelförfattarna skriver:

”Kampen mot fusket är en bärande del i moderaternas försök att hetsa medelklass och skötsam arbetarklass mot en vagt definierad underklass som simulerar, latar sig och fuskar.”

På badplatsen härintill finns en telefonkiosk. Den har alltid funnits där, känns det som. Med åren har den kommit att bli lite krokig och sned i ryggen. En gång var den alldeles nödvändig. Från en badplats måste man ju kunna höra av sig. Men i dag är kiosken en relik som överlevt sig själv och mest en påminnelse om tiden före mobiltelefonernas genombrott.

Jag minns mitt första mirakulösa mobilsamtal hem till Sverige från en äng i Normandie en midsommarhelg för länge sedan. Och jag minns hur jag ringde hem en enda gång från en halvårslång resa i Indien. Samtalet måste beställas på en telefonstation. Det var lång väntetid och ledningarna var raspiga.

Människor förändras förstås i glappet mellan telefonkiosken och mobilen, mellan mobilen och skypen eller vad det nu blir som om tre eller femton år blir den dominerande tekniken för våra interurbana kontakter.

Fotografiska museet i Stockholm visar till den 2 oktober en stor retrospektiv utställning över Robert Mapplethorpes konstnärskap. Museet publicerar bilder från utställningen på sin Facebook-sida, men Facebook har tagit bort museets fotografier, eftersom man tycker att nakna kroppar väcker anstöt. Amerikansk dubbelmoral styr vad som har blivit ett av de mest använda kommunikationsmedlen också i Sverige.

Att censurera Mapplethorpe är ju bara urbota korkat. Kan den här sortens värderingar infiltrera också vårt sätt att se och tänka, undrar jag, och känner hur det i vissa avseenden är oändligt långt mellan europeiska och amerikanska värderingar.

Den nakna sanningen om Facebook är inte bara pinsam utan obehaglig.

Brittiska New Internationalist ägnar juninumret åt den europeiska främlingsfientliga yttersta högern. Hur gick det till att hatets virus kunde spridas över Västeuropa, där människor en gång med rätta var stolta över sina länders toleranta och framstegsvänlig politik, undrar tidskriften.

”The Worst of the West” är rubriken över ett uppslag där tidskriften går igenom land efter land. I Holland finns Gert Wilders antiislamska frihetsparti PVV, som vill att Koranen ska förbjudas. I Belgien har ledaren för Vlaams Belang sagt att alla muslimska kvinnor som bär huvudduk bör utvisas. Inför nästa års presidentval i Frankrike utmanar president Sarkozy Le Pens Front Nacional genom fräna utspel mot romer och slöja. I Schweiz fick antiimigrationspartiet SVP i valet 2007 fler röster än något parti fått i något annat val i landet och i en folkomröstning beslutades om förbud mot att bygga minareter.

Berlusconi i Italien har immigrationsfientliga Lega Nord som koalitionspartner. I Tyskland har förbundskansler Angela Merkel uttalat sig mot mångkulturella inslag. Tyska högerextrema NDP har dock inga nationella mandat. Och i Österrike har ultrahögern varit stark alltsedan Jörg Heider ingick i en koalitionsregering år 2000. I Storbritannien röstade i valet 2011 en miljon på BNP, British National Party.

I de nordiska länderna är tillståndet bedrövligt. Purfinnarna är nu landets tredje största parti, nästan lika stora som socaldemokraterna. Danska Pia Kjærsgaard fick 14 procent i valet 2007 och driver nu framgångsrikt frågan om utökade tullkontroller.I Norge är Siv Jensens Framstegsparti det näst största partiet.

Svenska sverigedemokraterna är jämförelsevis ganska marginella, trots att partiet har en formell vågmästarställning. Tidskriften citerar antimuslimska uttalanden av partisekreteraren Kent Ekeroth, som oroar sig för att sharialagar ska komma att införas i Sverige.

Men det finns motstånd mot ultrahögern. The Internationalist ger land för land hänvisningar till kritiska webbsidor. Här några exempel:

Storbritannien www.hopenothate.org.uk, Tyskland www.nadir.org och www.reachoutberlin.de, Frankrike reflexes.samizdat.net, Danmark www.demos.dk och Sverige www.expo.se.

Annika Thor skildrar i sin starka ”Om inte nu så när” Sverige strax före och i början av det andra världskriget. Hennes roman målar på dokumentär grund upp ett samhälle infekterat av främlingsfientlighet och av anpasslighet till det nazistiska Tyskland.

Många flyktingar från från Tyskland sökte sig hit, efter Kristallnatten i synnerhet judar, många med erfarenheter från de tyska lägren. De är inte välkomna. Många avvisas. Andra placeras i svenska läger. Svenska flyktinghandläggare använder antisemitisk jargong.

En stor del av berättelsen i Annika Thors roman utspelar sig på de rättslösa fängelser och arbetsläger för flyktingar som ofta kallats svenska koncentrationsläger, som Långmora (bilden) och Smedsbo i Dalarna.

Jag läser vidare i Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs ”Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga” (2008). Författarna jämför de svenska lägren med Guantanamo, därför att de intagna inte hade möjlighet att inför domstol ifrågasätta sitt frihetsberövande och inte heller var anklagade för någonting konkret. Någon tortyr förekom förstås inte i de svenska lägren, dit också skånska Tjörnarp räknas.

Tre tusen personer, många antinazister och judiska flyktingar, internerades i dussintalet läger. Och blivande statsminister Tage Erlander spelade en skamlig roll, som högste ansvarige tjänsteman i lägeradministrationen.

En korvgubbe i Helsingborg diskuterade öppet politik med sina kunder. Den 43-årige mannen var tysk socialdemokrat som efter att ha misshandlats av SA-män efter nazisternas maktövertagande deltagit i det underjordiska motståndet mot Hitler innan han flydde till Sverige vid mitten av trettiotalet. Utan att vara anklagad för något greps han den 17 juni 1940 och placerades på obestämd tid i Långmora, utan möjlighet att överklaga. Efter tre år släpptes han, då den tyska krigslyckan vänt.

Berglund och Sennerteg jämför de svenska lägren med Guantanamo, fast förstås utan tortyr. Men också här hölls människor godtyckligt frihetsberövade under lång tid utan anklagelser. Många var judar eller aktiva antinazister. I 14 läger hölls mellan två och tre tusen utlänningar inspärrade. Undfallenheten för Nazityskland var sannerligen inte begränsad till Viken.

Den unge tyske nazikrigshjälten Günter Mehrens  fick en storslagen begravning i Viken 1940, skrev Richard Bjällstrand i lördagens HD, utifrån Stig Ewaldsons historiska efterforskningar.

Hermann Göring, Hitlers närmaste man, sände en stor blomsterkrans. En hedersvakt från svenska flygvapnet och armén sändes till begravningen i vilken enormt många bybor deltog. Kanske var det en av de största begravningarna någonsin i Viken.

Svenska flygvapnet, armén, Göring och Vikenborna hyllade gemensamt den 23-årige Mehrens. Och en flagga med hakkors låg på kistan. Hur var det möjligt i det neutrala Sverige?

Det fanns många nazistsympatisörer i Viken. I valet 1936 fick de nationella, Sveriges nationella förbund, 101 av 562 röster i valdistriktet i Viken, vilket motsvarade 18 procent – eller var sjätte röstberättigad Vikenbo. De var en av de högsta siffrorna i Skåne. I Helsingborg hade partiet stöd av sju procent, de flesta på Norr.

I valrörelsen krävde partiet bland annat:

Omsorg om vårt svenska folkmaterial och rasen.Reform av svenska folkstyret, reducering av riksdagsväldet och partidiktaturen. Förbud mot kommunismen. Skärpt kamp mot kulturdekadens. Skydd mot andlig smittofara från kulturbolsjevismens många pesthärdar.

Allt det här är ju historia längesen. Men det är viktigt att aldrig glömma att Sverige inte på något vis var immunt mot nazismen, särskilt inte under världskrigets första år, då Hitlers arméer ännu var framgångsrika.

I dag har främlingsfientligheten tagit sig nya former. Hatets virus sprider sig åter över Västeuropa och i Sverige finns krafter som än en gång orerar om ”Omsorg om vårt svenska folkmaterial” även om man bytt ut ”rasen” mot ”kulturen”.

Bushadministrationen flög in gigantiska belopp i hundradollarsedlar till Irak under 2004, året efter det anfallskriget börjat. Pengarna kom från irakisk oljeförsäljning, från FN:s program olja för mat och från beslagtagna irakiska tillgångar utomlands. Bush utgick från att irakierna var som han själv, att allt gick att köpa bara budet var det rätta. I stället för med vapenmakt skulle irakierna besegras med dollar. Utåt hette det att pengarna skulle användas till återuppbyggnad av vad den amerikanska militären hade förstört. Men så blev det förstås inte. Pengarna flögs in med en rad specialflygplan – och försvann.

Det här var en stöld och ett gigantiskt svindleri. Av de 20 miljarder dollar som flögs till Irak försvann 18,7 miljarder dollar i fickorna på dem som kunde ta för sig, skriver al-Jazira. I stället för att vinna kriget med pengarna skapade man förutsägbart ett korrupt samhälle. Det finns inga som helst papper på vad som uträttades med sedlarna.

För ett krigshärjat land är det mycket pengar, 120 miljarder, rena stölden från det irakiska folket. USA borde förstås betala tillbaka beloppet, eller åtminstone i detalj redovisa hur pengarna har använts.