Kultur

Erik Hellsborn, sverigedemokraternas politiker i Varberg, uppmärksammas av New York Times, efter sitt uttalande om att i ”ett norskt Norge hade tragedin aldrig inträffat”. NYT citerar Hallands Nyheter, som skrivit om det inträffade och om Hellsborns uppdrag som nämndeman i Migrationsdomstolen i Göteborg.

HN skriver också om hur samme Hellsborn uppträtt i Varbergs kommunfullmäktige i en tröja med texten ”ge oss Sverige tillbaka” och om hur han på sin blogg tipsat om en bok där en nazist skjuter ihjäl invandrare, judar och politiker, vilket Hellborn tyckte var ”bra underhållning”.

Den av Hellsborn hyllade boken är utgiven 2003 av ett förlag med vitmakt-anknytning. Dess ”hjälte” startar i ett då framtida 2011 ett personligt raskrig som kulminerar med en massaker på en judisk mediefamilj och en avrättning av statsministern ”Göran Påhlsson”. Innan dess har ”hjälten” skjutit ihjäl invandrare, som kallas ”stilettnegrer” och andra kränkande öknamn, i Göteborg.

– Jag tror inte att vanliga människor som inte är intresserade av politik skulle ha något utbyte av den. Det är ju framför allt människor med vissa politiska uppfattningar som kan finna något värde i den, sa Hellsborn till Expo.se.

New York Times gör europeiska kopplingar till attentatet i Norge. I Frankrike hyllade Jacques Coutela, en ledamot i Front National, massmördaren Breivik som ”en ikon” på sin blogg. I Italien instämde europaparlamentarikern för Lega Nord Mario Borghezio i Breiviks åsikter om det mångkulurella samhället. Både Borghezio och Coutela fick dock repressalier av respektive partiledningar.

Sverigedemokraternas försök att visa upp något slags demokratiskt ansikte krackelerar när figurer som Erik Hellsborn visar sitt sanna ansikte. Nu ska nämndemannen sluta blogga, sägs det. Och Migrationsdomstolen ska utreda om Hellsborn kan sitta kvar som nämndeman.

”Framtiden är här”, läser jag på omslaget till nya numret av tidskriften MacWorld, där man på 22 sidor introducerar nya operativsystemet OS X Lion. Som Mac-person slukar jag sidorna, betalar och laddar ner programmet, installerar det och tar klivet in i framtiden. Eller? Nej, ett lejon gör ingen sommar.

Tekniken utvecklas  allt snabbare, ofta med små lejonsteg ibland med innovationer som är milstolpar. All teknik påverkar människors liv – på gott och ont. Film och litteratur ger många exempel. I den tyska teveserien Heimat, om landets dramatiska och kusliga 1900-talshistoria, finns ett undertema om hur människor i byn Hunsrück i Rheinland tog till sig teknikens landvinningar, från den första radion.

I en intressant artikel i Dagens Nyheter häromdagen skrev kulturskribenten Håkan Lindgren om fantasin och teknologin, om hur människor fantiserat om tekniska landvinningar innan de varit en realitet.

Långt före fonografen fantiserade författare om att ljud skulle kunna lagras i is (och återuppstå när isen smälte). Långt före fotografins introduktion fanns det de som drömde om att kunna fixera bilder.

Jules Verne skrev redan 1870 om rymdfärder i ”Månen runt”. Men hans ”Till jordens medelpunkt” (1864) ännu inte har blivit verklighet.

Men, frågar sig Håkan Lindgren, ”vilken riktning kommer våra fantasier att ta nu när alla de här önskningarna är uppfyllda”. Många också barn har ju exempelvis i fickan numera apparater för att lagra ljud och bilder.

Jag försöker använda fantasin till att drömma om konkreta teknologiska nyheter som på allvar skulle göra människors liv bättre. Men det är inte lätt.

Till det kommer att teknik tar tid. I många sammanhang känns det som om vi reduceras till bihang till våra apparater.

Bilden från Jules Vernes bok Hector Servadacs resor i rymden (1877) visar astronomen John Herschel när han med sitt teleskop observerade Halleys komet från sitt observatorium i Kapstaden. Teleskopets teknik öppnade sannerligen nya världar!

De högerextrema utbrotten av hat på nätet har kopplats samman med den norske massmördaren Anders Behring Breiviks åsikter i hans så kallade manifest, genomsyrat av islamofobi och främlingsfientlighet och av antidemokratiskt hat mot socialdemokratin.

Men det finns ett annat perspektiv. Det så kallade kriget mot terrorismen definierar muslimska grupper och länder som motståndare.

Sverige deltar i kriget mot talibanerna i Afghanistan. Och i krigspropaganda demoniseras fienden, de andra, muslimerna. Därmed definierar både medier och makthavare muslimer som ett problem.

Minns regeringens dubiösa utredning om Rosengården, skriver Jan Fredriksson i ett mejl till mig.  Där utpekades delar av de svenska muslimerna som ett problem. Hela vårt samhälle genomsyras av en misstänksamhet mot muslimer som särskilt får näring ur västvärldens krig mot länder där motståndarna är muslimer.

Frågan är, skriver Jan, ”kan vi föra ett orättfärdigt krig mot islamister utan att vi mentalt påverkas?

Till det kommer också de etablerade partiernas agerande, i synnerhet sådant som folkpartiledaren Jan Björklunds populistiska och islamofobiska utspel om slöjförbud under valdebatten för ett år sedan.

Det här är viktiga frågor nu när islamofobin i vårt tiotal inte sällan påminner om antisemitismen i Europa under 30-talet.

”Man verkar just nu trots allt sluta tala om honom som ”en ensam galning”. Jag tror att insikten har börjat sjunka in att en ”ensam galning”, vare sig han heter John Ausonius, Lee Harvey Oswald eller Behring Breivik, aldrig är ensam. Den ”ensamme galningen” verkar i ett sammanhang, i ett nät spunnet av ord och meningar.”

Ola Larsmo, författare och ordförande i Svenska Pen, skriver i torsdagens Dagens Nyheter om hur språket kan bana väg för massmord. Han tar fasta på begreppet ”hatespeech”. Larsmo har försökt orientera sig i Behring Breiviks hopplösa ordmassa till ”manifest” för att finna sammanhang. Han förfäras av hur Breivik, likt många svenska högerextremister och de många anonyma hatarna i bloggosfären, ger orden nya betydelser.

”Men det bokstavligen skrämmande i hans vinglande text är att se hur han hela tiden tycker sig delta i en Debatt – och ofta en svensk sådan. Han rör sig i ett intellektuellt sammanhang. Han citerar många av de böcker och webbsajter som varit centrala för den svenska nyrasismens framväxt. Och man kan följa hur själva språkspelet ser ut, hur ord som ”Europa”, ”kulturmarxister”, ”feminist” och ”islam” laddas med särskilda, allt värre betydelser. Anledningen till att man ska och bör granska detta osammanhängande dokument är att det visar just hur det rasistiska språkspelet ser ut. Hur ordens laddning skruvas upp fram mot massmordets praktik – som till sist skildras som ”nödvändigt”.”

En diskussion som belyser det Larsmo skriver pågår på Flashback, som kallar sig ”Sveriges största forum för yttrande- och åsiktsfrihet samt självständigt tänkande”. Många hyllar här massmördaren Behring Breivik som en hjälte. Så här skriver signaturen Tradgaardsvalsen:

”Stoltenberg tycker det är helt okej att negrer och araber våldtar norskor, säljer knark och förgiftar ett folk. Anders Behring Breivik tyckte annorlunda. Han kunde, likt många andra, sitta hemma och se på nyheterna och knyta näven och säga ”Ja, vänta bara tills jag får gå och rösta nästa gång för då ska ni få se på fan!”. Eller så kunde Anders Behring Breivik göra en heroisk gärning för att visa att han bryr sig om sitt folk. … Anders Behring Breivik jag tänder ett ljus för dig och din heroiska insats!”

Diskussionen på Flashback om Breivik är en hjälte eller inte pågår och har nu 2000 inlägg. Här ges uttryck för hatespeech av värsta slag, än värre än i citatet ovan. Återigen med Ola Larsmos formulering skruvas ordens laddning upp till massmordets praktik.

I inlägg 1942 skriver signaturen Statligkontroll:

”Anders Behring Breivik kan se in i framtiden. Tänk om det blir så att Europa är totalt islamiserat eftersom en muslim har en lika stark röst som vem som helst i ett demokratiskt samhälle. Och så ni vet så håller muslimer sin religion och kultur mycket starkare än vad svenskar i allmänhet gör. Viva la Sverabia!”

”Det krävs mer än en hatisk kultur för att skapa en massmördare”, skrev Elin Grelsson i Göteborgs-Posten i tisdags.

”Men att inte se den långa tradition av terror, som extremhögern står för, är ett skolexempel av historielöshet. Att inte kunna sätta in gärningsmannens åsikter i deras nutida kontext är att blunda väldigt hårt. Oerhört många som kämpar för ett öppet samhälle har upplevt hatet, hoten och det verbala, eller faktiska, våldet.”

Hon vidgar perspektivet. De hatiska tiraderna finns inte bara på sådana forum som Flashback eller Politisk inkorrekt utan också i kommentarerna till många mediers ledare, debatt och kulturartiklar. Eftersom de modereras tas de flesta bort, också här på min blogg. Men de är inget udda fenomen utan en vardaglig företeelse. Och det är skrämmande.

”Det som skulle vara ett forum för läsardialog och interaktion har förvandlats till ett rasistiskt, homofobiskt och kvinnohatiskt klotter till varenda ledare och debattartikel.”

Elin Grelsson menar att vår likgiltighet inför hatkommentarerna känns skrämmande efter händelserna i Norge.

”Inte för att varenda hatkommentar kommer från en potentiell massmördare, utan för att vi stått med hatet upp i halsen så pass länge att mördarens språk känns som vardagsmat.”

Hur ska det demokratiska öppna samhället hantera allt detta hat? Och hur ska vi bättre kunna visa inlevelse gentemot särskilt de muslimska grupper i Sverige som är måltavlor för alla dessa främlingsfientliga och rasistiska grovheter?

På onsdagen överlämnades 14 825 namnunderskrifter till kommunfullmäktiges ordförande Carin Wredström (M) med begäran om folkomröstning om Saltkristallerna, lyxhotellet och kongresshuset i centrala Helsingborg. Personer från alla olika partier har skrivit under. Resultatet bekräftar det engagemang mot prestigebygget som framkom av HD:s opinionsundersökning tidigare i år, då 60 procent av helsingborgarna förklarade sig vara emot.

Enligt lagen ska en rådgivande folkomröstning genomföras om minst tio procent av de röstberättigade kräver det och en tredjedel av kommunfullmäktiges ledamöter ställer upp på kravet. Det första kriteriet har man uppnått med råge. Men enligt vad HD skriver förefaller politikerna inte vara intresserade av en folkomröstning. Frågan dryper av politisk prestige. Det är obehagligt. Här tycks råda total dövhet från makthavarnas sida.

Det folkliga engagemanget i ett stort byggprojekt borde vara något positivt, särskilt när det gäller ett bygge med så avgörande påverkan på stadens profil och själ som det här. Politikerna borde rimligen kommunicera med medborgarna. I stället har de gått i baklås.

Jag antar att många i kommunfullmäktige röstar efter partilinjen och mot sin egentliga övertygelse. I så fall är det ynkedom. Ett rimligt krav är att kommunfullmäktigeledamöterna ger uttryck för sin individuella hållning.

Saltkristallerna nu blivit en demokratifråga. Den svenska representativa demokratin är i likhet med andra politiska system, som det engelska med enmansvalkretsar, inte alltid fullkomlig. Verklig demokrati kräver kontakt med folkliga rörelser och dialog. När det gäller Saltkristallerna tycks formalia med samrådsförfarande bara ha varit skendemokratiska processer.

En folkopinion av det här slaget kan man inte bortse från i en demokrati.

Särskilt inte som det ytterst mest av allt tycks handla om pengar. Saltkristallerna är verkligen mycket långt ifrån det allra viktigaste för Helsingborg och helsingborgarna, tvärtom det är en historielös stöld av de vackraste delarna av staden.

Bilden ovan: Miljöpartiets Rickard Persson och Annika Román Lundskog räcker över helsingborgarnas namnunderskrifter till Carin Wredström.

SD-politikern Erik Hellsborn i Varberg beskyllde i sin blogg ”islamiseringen” och ”massinvandringen” för att ligga bakom massakern i Norge. Nu lägger han åtminstone tillfälligt ner bloggen. ”Även om jag fortfarande inte anser mig ha gjort något fel så står det klart att min blogg efter gårdagens negativa publicitet kan vara till skada för partiet”, säger han, sedan sverigedemokraternas ledning tagit avstånd från hans åsikter.

Den sortens åsikter är förstås inte rumsrena i ett riksdagsparti, inte ens i SD. Ändå är det Hellborn skrev åsikter som många av partiets kärnväljare hyser och som som gång efter annan luftas i hatiska anonyma inlägg i bloggosfären, där stämningen ofta kan påminna om den i Tyskland före Kristallnatten.

De andra högerextrema och främlingsfientliga partierna i Norden beklagar terrorattentatet. Sannfinnländarnas partisekreterare Jussi Halla-Aho  nämns i Anders Behring Breiviks manifest och var en av mördarens mejladressater. Breivik beskrev honom som en likatänkande. Nu slår Halla-Aho ifrån sig. Breivik var under många år medlem i norska Fremskrittspartiet och aktiv i dess ungdomsförbund. Partiledaren Siv Jensen tycker att det nu ”snarare är tid för att sörja än att diskutera”. I söndags sa hon till NRK att det var lika avskyvärt som bombdåden att vissa medier ”försöker koppla samman mannens illdåd med Fremskrittspartiet”.

Kvar står det faktum att Breviks manifest innehåller många ideologiskt långtgående beröringspunkter med Sverigedemokraterna, skriver Svenska Dagbladet på nyhetsplats. Massakrerna på unga  politiskt aktiva människor på Utøya hänger nära samman med det främlingsfientliga åsiktsklimatet, med demokratiföraktet och den grova islamofobin i de här kretsarna. Mitt i sorgen efter det ohyggliga som skedde i fredags finns också det faktum att trollen kommit fram i ljuset.

Låt oss hoppas att det går som i sagorna.

Internet filtrerar fram hat, skriver den norske socialantropolgen Thomas Hylland Eriksen i en artikel i Svenska Dagbladet. Den norske massmördaren Anders Behring Breivik levde socialt ett enstöringsliv medan han skapade sin identitet på nätet. Där är det möjligt att anonymt ge utlopp för främlingsfientlighet, rasism och hat – och att finna likasinnade, som ser världen precis som man själv.

På sin facebooksida hade Breivik 7000 ”vänner” och han medverkade på den islamfientliga sajten Dokument.no, med bortåt 40 000 unika veckobesök. Han levde virtuellt på nätet, men i övrigt ett för andra närmast osynligt fysiskt liv tills dess att han i fredags med bomber och vapen klev ut i verkligheten.

Hylland Eriksen skriver om hur internet kan bli ett redskap för ”människor med fundamentalistiska böjelser att förverkliga sin potential”. På nätet är det lätt att tro att man befinner sig i en stor åsiktsgemenskap, även när man rör sig bland anonyma perifera virrpannor.

Till detta bidrar också nätets sökfunktioner som när vi söker information filtrerar den så att de resultat som ligger överst påminner mest om vår tidigare sökhistoria.

”Det betyder att om en miljöaktivist och en oljedirektör söker på ”klimatförändringar”, så får de ganska olika träfflistor. Båda får sin världsbild bekräftad.”

Nätet fragmenteras därmed, skriver Hylland Eriksen. Vi som brukar nätet får ett tunnelseende, där vi i mycket får våra tidigare uppfattningar bekräftade och slipper att bli överraskade. Så skapas smala subkulturer. En högljudd sådan är alla de anonyma hatare, som angriper i synnerhet ”mångkulturalismen” (vilket besynnerligt begrepp), islam och muslimer, på ett sätt som saknar respekt för människors lika värde.

Breivik kan enligt den norska strafflagens paragraf 102 dömas för ”Brott mot mänskligheten”, besläktat med ”folkmord”. Det förefaller verkligen rimligt.

Hela världens intresse fortsätter att fokusera på massmorden av politiskt aktiva ungdomar på Utøya. Här al-Jaziras tisdagsrapport:

Norway police to widen investigation – Europe – Al Jazeera English.

Alla samtal den här julimåndagen tycks handla om terroristattentaten i Oslo. Lars Ohly inleder sitt sommarprogram med kloka reflexioner. Läser helsingborg-SSU-aren Natasa Mirosavics sorgesamma blogg. Jag lyssnar också på radions Studioett där mediernas bevakning diskuteras. Massmördarens främsta syfte var förmodligen inte att döda så många som möjligt utan att få maximal uppmärksamhet för sin person och sin främlingsfientliga och högerextrema  ideologi. Har medierna gjort precis det Breivik önskade sig? Medierna – också jag här på bloggen – sprider de stylade bilder han lagt ut på nätet av sig själv i olika munderingar och vidarebefordrar uppgifter om hans 1500-sidiga bisarra manifest ”2083 A European Declaration”.

Breivik var mån om den självbild han ville förmedla och tog dussintals självporträtt i olika uniformer, som alla publicerades på nätet – och nu sprids av medierna. Innan bilderna togs gick han till solarier och skönhetssalonger. På bilden ovan lämnar han i en polisbil måndagens rättegång, där han sa att han ”ville rädda Europa från islam” och påstod att de fanns två terrorceller som han arbetat tillsammans med.

Under åren före 22 juli-attentaten förberedde sig Breivik genom att lära sig hur man tillverkar en bomb samtidigt som han tillbringade lång tid med att skriva inlägg på högerextrema och islamofobiska webbsidor. Han var också en entusiastisk anhängare av staten Israel.

För de flesta väcker mördarens bakgrund och ideologi djup avsky. Men hur är det i den främlingsfientliga nischkultur som han kommer från? Kan det vara så att medierna i de här kretsarna skapar en profet och en martyr? Eller fungerar det tvärtom så att uppgifterna om massmördaren får fler människor att distansera sig från de nordiska främlingsfientliga miljöer där han ideologiskt hör hemma?

Frågorna måste ställas. Det finns inga enkla svar.

Efter självmordsbombarens attentat i Stockholm diskuterades utförligt hotet från islamistisk terrorism i Sverige. När en norsk högerextremist är den skyldige handlar det för många om ”en ensam galning”.

Blir stående på en gata i Höganäs i ett långt samtal med vännen Håkan. De främlingsfientligas framgångar också i de nordiska länderna beror på att vi saknar samhällsbyggande utopier, menar han. Vi tillhör båda den generation som växte upp i ett Sverige, där folkhemmet byggdes, där reformer skapade rättvisa och ett mänskligt samhälle. I dag har de sociala skyddsnäten monterats ner, många far illa och längtar tillbaka till andra tider. Missnöjesyttringar leder till att många rotlösa sällar sig till de främlingsfientliga, utan att vara rasister.

Anders Behring Breivik ville med våld och massmord skapa ett Norge utan muslimer och ”främlingar”. Hans visioner väcker den djupaste fasa.

Men vad är det för samhälle vi vill ha?

Attentaten riktades mot det socialdemokratiska partiet men också mot det demokratiska politiska systemet. Norges statsminister Jens Stoltenberg har med stor värdighet talat om att attentaten måste besvaras med demokratibyggande. Det finns inget alternativ.

Anders Behring Breivik, vars båda attentat i Norge i fredags skakat världen, har beskrivit sina handlingar som ”grymma men nödvändiga”. I ett 1500 sidor långt dokument som massmördaren lagt ut på internet kallar han sig själv för tempelriddare och säger sig kämpa mot islamisering och mot det mångkulturella samhället.

Den sortens hatiska uttalanden har blivit allt vanligare under senare år, särskilt på internet, där en främlingsfientlighet och ett islamhat av liknande slag som trettiotalets antisemitism har brett ut sig. I riksdagen sitter ett främlingsfientligt parti och i en stad som Helsingborg röstar var tionde medborgare på de främlingsfientliga. Här på min blogg finns återkommande anonyma hatiska tillmälen. Jag har själv blivit utsatt för mordhot, som polisanmälts.

Steget från allmänt främlingsfientliga åsikter till handling är naturligtvis långt för de flesta. Men i ett ideologiskt klimat med utbredd främlingsfientlighet och högerextremism kan motiverade individer, som Breivik, gå över gränsen.

Är det det vi nu har sett? Var det utbredda Palmehatet på liknande vis en förutsättning för mordet på Olof Palme? Frågorna måste ställas.

Sydafrika har inte fler onda människor än andra länder, sa en person som jag träffade i Sydafrika när apartheid just hade fallit. Och han fortsatte: ”Men vi hade ett politiskt system som tillät ondska”. Har vi också i de nordiska länderna fått ett ideologiskt klimat som skapar förutsättningen för besinningslösa handlingar som de vi nu upplevt? Hur många Brevik-ar kan det finnas mitt ibland oss?

Breivik är inte nazist, det är viktigt. Han är snarare vad som på svenska skulle kallas en högerextrem sverigedemokrat och nationalist, men också av vad som hittills framkommit en förvirrad våldsromantiker och vapenfettischist.

Fotnot: På tisdag 18 – 21 genomförs på GA-torg i Helsingborg en tyst minnesstund för offren för massakrerna i Norge.

En 32-årig norsk högerextremist, Anders Behring Breivik (bilden), tycks ensam vara skyldig till morden på närmare hundra människor i Oslo på fredagen, bland de två värsta terrorattentaten i Europa och något som verkar vara ett fanatiskt angrepp mot den norska regerande socialdemokratin.

Som många andra följde jag skakad långt in på fredagsnatten NRK:s direktsändningar från ett Norge i chock. Norges statsminister Jens Stoltenberg visade stor resning, när han sa att det enda möjliga svaret på den här attacken mot det öppna samhället – är än mer demokrati. Vi minns ju George W Bushs reaktion efter elfteseptember: ”We’re gonna hunt you down.”

I sådana här sammanhang vill man finna något slags orsak och mening. Den första reaktionen hos många och också hos mig själv var – fördomsfullt – att någon islamistisk organisation hade slagit till, som en reaktion mot Norges deltagande i kriget i Afghanistan. Så var det nu inte, dessbättre. I sammanhanget är det värt att påminna om Europols statistik. 2008 utfördes bara var hundrade terroristattack i Europa av islamistiska extremister. År 2010 utfördes 3 terroristattacker av radikala muslimer och 160 av fundamentalistiska kristna separatister.

Det vi såg i Oslo var vit kristen fundamentalistisk terrorism, skriver Juan Cole, professor vid University of Michigan.

Återstår vad som rört sig i huvudet på den kristet konservative Breivik, som till vardags haft ett litet företag som odlat grönsaker, som är frimurare (på bilden här invid), och som på internet beskrivit sig själv som nationalist och gett uttryck för hatiska åsikter mot islam.

Breivik har kopplingar till fremskrittspartiet, den norska motsvarigheten till sverigedemokraterna, skriver Aftenposten. Men Breivik har kritiserat partiet för att ha blivit alltför utslätat och skrivit att partiet försöker leva upp till ”multikulturalistiska krav”. Tidningen länkar till Breiviks inlägg på document.no, läs här.