Två nya och vackra Tranströmer-böcker har legat på mitt nattduksbord den gångna sommaren, dels författarens samlade verk, Dikter och prosa 1954–2004 och dels Staffan Bergstens Tomas Tranströmer, ett diktarporträtt, en inkännande och grundlig introduktion i Tranströmers författarskap. Också därför är jag både glad och djupt rörd över att årets litteraturpris nu mer än välförtjänt gått till den svenske poeten. ”Han ger oss nytt tillträde till verkligheten”, sade Svenska Akademiens ständiga sekreterare Peter Englund vid tillkännagivandet. Det är lätt att instämma.

Kjell Espmark har skrivit om ”det förtätade ögonblicket” i Tranströmers poesi, i bilder som med Ezra Pounds ord ”åskådliggör ett intellektuellt och känslomässigt komplex i ett enda ögonblick”. Bergsten menar vidare att Tranströmers särart ligger i hans liknelser och metaforer, men också i språkets alliterationer och assonanser, ord som börjar på samma bokstav eller har liknande ljudkombinationer.

Det som kan låta krångligt är enkelt. Tranströmer är en poet som det är lätt att läsa och läsa om, i den förtätade tiden.

Lyssna på Tomas Tranströmer. I filmen ovan intervjuas han och läser ur Från levande och döda prosadikten Näktergalen i Badulunda, som bland annat handlar om ”tiden som strömmar ned från solen och månen och in i alla tick tack tick tacksamma klockor”. Här under läser han Madrigal:

Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går. Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats. Då sätter sig skogen i rörelse. Vi är inte utan hopp. De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek. Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa. Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper! Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.