Stängt för helgerna
Kultur-Sören stänger åsiktsbutiken över helgerna för att komma på bättre tankar. Slår till igen på nätet efter trettonhelgen ett annat år.
Kultur-Sören stänger åsiktsbutiken över helgerna för att komma på bättre tankar. Slår till igen på nätet efter trettonhelgen ett annat år.
Bradley Manning var bara 22 år när han läckte hundratusentals dokument, till
whistleblower-webbsidan Wikileaks. Nu har rättegången mot honom inletts i USA, efter det att han tillbringat det mesta av 18 månader i total isolering. Någon verklig rättegång är det inte fråga om ännu, endast inledande förhör i en militärdomstol på en militärbas.
För sitt mod riskerar han att dömas till livstids fängelse, anklagad för att läckt amerikanska statshemligheter och för att ha ”hjälpt fienden”. Högljudda debattörer har krävt dödsstraff för ”landsförrädaren”.
Manning mördade ingen, skriver demokratiaktivisten Charles Davis på den arabiska tevestationen al-Jaziras webbsida. Det var Manning som offentliggjorde den kusliga videon med helikopterattacken i Bagdad 2007, då 12 obeväpnade personer slaktades, däribland två Reutersjournalister. Hade Manning i stället varit den som höll fingret på avtryckaren uppe i Apachehelikoptern hade han inte behövt stå till svars för sin handling, skriver Davis.
Hade Manning gett order om den missilattack i Jemen som 2009 mördade 14 kvinnor och 21 barn hade han inte heller ställts inför rätta, ingen skulle ha känt till hans namn. Men genom att offentliggöra dokument om dessa och många andra grova amerikanska krigsförbrytelser har han väckt rättfärdig opinion mot de amerikanska krigen och mot övergrepp och mord på civila.
Det är ingen tillfällighet att Daniel Ellsberg, som 1971 offentliggjorde Pentagondokumenten om USA:s krigsförbrytelser i Vietnam, nu ger Bradley Manning sitt helhjärtade stöd.
Både Ellsberg och Manning är modiga visselblåsare och individer som hjältemodigt och med ickevåld stått upp mot krigets vanvett.
”Smack bang i Folkets hamn” genomfördes på lördagen med en tolv timmar lång unik urban happening i några av Helsingborgs mest centrala men sedan åravis övergivna områden kring Oceanhamnen. Vassa nordanvindar fick besökarna att knäppa jackorna och dra ner mössorna under vandringen genom Helsingborgs ingenmansland.
Med evenemanget kastade arrangörerna från H+ Ship en av årets mörkaste kvällar ljus över områdena runt Oceanhamnen och fick helsingborgarna att upptäcka stadens osynliga områden och fundera över hur de skulle kunna användas.
Spännande visioner om detta har Jessica Segerlund och Kristoffer Nilsson (från Ship) redan i
våras presenterat i boken ”Imagine Helsingborg. A manual”, där mängder av kreativa idéer för området lanseras.
Några kan komma att bli verklighet redan inom ett par år, som stadsbadet i Oceanhamnen, ett havsbad på Söder som kompensation för Norrs Tropical Beach och Fria Bad.
Men först gäller det att få helsingborgarna att upptäcka det här bortglömda området – innan marknadskrafterna och byggexploatörerna har brett ut gentrifierande mattor av lyxbostadsrätter på H+ nu tomma ytor.
Ska det bli något annat också måste delar av H+området ”ockuperas” av kulturskapare, ockuperas mentalt genom idéer som ger kulturen en given plats som utgångspunkt för området, inte bara som pynt i efterhand som det brukar vara.
Kanske var det den här kvällen som den striden om framtidens Helsingborg och H+ började.
Helsingborg har som stad en vacklande urban identitet. Stan är inte längre mycket till gränsstad (vilket är bra), inte längre hamnstad som förr, inte så länge till färjestad som under det senaste seklet.
Poeten Birger Sjöberg skrev i ett kåseri på 1920-talet, som känns lika aktuellt på 2010-talet:
”Helsingborg är en stad inte för dem som äro snälla, inte för dem som äro söta utan för dem som hastigt resa igenom, kasta ett öga på Kärnan och därpå skynda till tåget igen, samt för vredgade människor, som vilja spilla timmar på aktier och slutligen för buttra människor som vilja hata varandra och skriva insändare.”
Kan kulturen ge Helsingborg en ny identitet? Så klart. Men då måste det ske i H+området.
Fler chanser ges inte.
Nu läggs Ship ner, det som varit ett kreativt centrum för kultur och stadsutveckling i H+. Det har varit en unik satsning för att göra H+ och med det Helsingborg till något annat, mera dynamiskt och levande än den Birger Sjöbergs och vår tids buttra stad.
Kan idéerna från Ship hållas levande och i djupare mening realiseras av stadsbyggnadskontoret, undrar jag.
Sådana reflexioner korsade mina tankar den här kvällen, när arrangörerna byggt ”farliga” provisoriska trappor över taggtrådsstängseln, som en symbol för att hinder kan övervinnas.
H+ kan bli en stadsdel med levande kultur, med historiska bevarade byggnader som påminner om vad området har varit, knyter ihop den här segrerade staden och utvecklar dess egenart i mötet med havet.
Oceanhamnen som ”Folkets hamn” är en vision om en mänskligare stad, med hållbara sociala strukturer, en plats för människor att leva och utvecklas på.
Trombonisten Elias Faingersh besökte Helsingborg i torsdags och framförde som solist med Helsingborgs symfoniorkester ”Hamlet, drama för trombon och orkester”. Stycket är både musik och teater, skrivet av honom själv och Victoria Borisova-Ollas. Faingersh, född i Ryssland men större delen av sitt liv bosatt i Sverige, nu i Malmö, spelade trombon och spelade teater, gestaltade Hamlet.
Han gick ut och hälsade på publiken, spexade, spelade emellanåt enbart på instrumentets munstycke, spelade stundtals utan att använda sin trombon med hjälp av avancerad elektronisk teknik och loopmaskiner som återger och förvränger musikaliska slingor, la på röst, ord och röstljud med humor och allvar.
Det var en fest för ögat och örat! För alla ni som inte var där finns ovan en kort inspelning från de första minuterna av en annan konsert med samma musik på en utomhusscen i Malmö.
Så här ohögtidligt lekfull och samtidigt avantgardistiskt driven kan modern musik också vara, med hjälp av modern datateknik och förstås med Helsingborgs oförlikneliga symfoniorkester, dessvärre fortfarande utan fast chef till följd av politiskt schabbel och vanstyre, med en oroväckande ”vara eller inte vara”-vålnad bakom noterna.
Konsultfirman Navet föreslog ju nyligen, som ni kanske minns, att orkestern skulle kunna säljas. Och grabbarna i Rådhuset eller vem det nu var verkar ju vilja slå samman orkestern med teatern. There is something rotten in Helsingborg.
Som extranummer bjöd Elias Faingersh på Ravels Bolero, ett stycke makalös onemanshow, där denne musikaliske trollkarl och hans magiska trombon inhöstade helsingborgspublikens jubel och stående ovationer. Filmen härunder från en annan konsert.
Som en kontrast till det rika USA finns det fattiga och hungriga USA. Gary Younge i brittiska The Guardian beskriver USA som ”Land of the Free, Home of the Hungry”, i kontrast till det allra rikaste USA, som skymtade förbi i min förra blogg, ”Sjukvård mest lönsam också i USA”. Younge hänvisar till en Gallupundersökning av vilken framgår att var femte amerikan inte haft tillräckligt med pengar för att kunna köpa mat.
Var femte amerikan går hungrig (enligt The Economist) medan andra tar ut en miljard kronor i
lön. Allt fler amerikaner har de senaste åren inte haft tillgång till en rad definierade livsnödvändigheter som mat, bostad, rent vatten, sjukvård.
Allt fler amerikanska skolbarn får – trots restriktiva regler – nu gratis eller subventionerad skolmat, sedan deras föräldrar blivit arbetslösa eller tvingats sälja sina bostäder, skriver New York Times. För en fyrabarnsfamilj är årsinkomstgränsen för att få fri skolmat $29,055, eller 130 procent av fattigdomsgränsen.
Mellan 2008 och 2011 har antalet amerikaner som lever på matkuponger ökat med femtio procent. I dag är var sjunde amerikan beroende av matkuponger, enligt CNN.
Newt Gingrich, som i dag leder kampen om att bli republikanernas presidentkandidat, skyller fattigdomen på Barack Obama och kallar honom ”Matkupongspresidenten”, skrev Washington Post i våras. Republikanerna vill nu sänka kostnaderna för matkuponger med tjugo procent. Det skulle i så fall särskilt drabba utsatta gravida kvinnor och barn, skriver samma tidning.
De högsta cheferna inom sjukvårdsföretag och läkemedelsindustri är nu den kategori som
tjänar mest i USA, betydligt mera än bankdirektörerna, skriver The Guardian. Den 52-årige vd:n i McKesson, John Hammergren (bilden), klarade sig nog relativt hyggligt på sin årslön 2010, 145 miljoner dollar eller över en miljard kronor.
McKesson är det 15e största företaget i USA. Man arbetar med hälso- och sjukvård, medicinsk utrustning och läkemedel. Företaget distribuerar en tredjedel av alla läkemedel i USA.
CVS Caremark driver 7 000 apotek i USA. Företagets vd Thomas Ryan kvitterade 2010 ut bortåt en halv miljard kronor i årslön. Ronald Williams, vd för sjukförsäkringsbolaget Aetna, fick omkring 400 miljoner i lön samma år.
I Sverige har de nya apoteksföretagen dessvärre inte kommit upp i samma lönsamhet ännu. I november krävde man därför ökade statliga subventioner – samtidigt som mångmiljonvinster trollades bort till riskkapitalbolag på bland annat skatteparadiset Jersey (Svenska Dagbladet 9.11.12).
Katja Olsson var femton år när hon fördes från sitt hem i södra Polen till tvångsarbete hos en österrikisk bonde. Hon längtade efter sin mamma, gick på fel tåg och fördes som 16-åring till Auschwitz. Efter tre år överfördes hon till kvinnolägret Ravensbrück, norr om Berlin. Några dagar innan krigsslutet kom hon med Folke Bernadottes vita bussar till räddningen i Malmö.
Jag har berättat om Katjas liv och hennes år mellan 15 och 20 i olika koncentrationsläger i boken ”Flickan som kom till Auschwitz” (Historiska Media, i pocket 2010).
Två klasser från Kunskapsskolan i Helsingborg har i dagarna gjort en skolresa till Ravensbrück, ökänt som ett läger där fångarna/slavarbetarna utsattes för medicinska experiment.
På tisdagen träffade Katja och jag själv skoleleverna, som är ungefär lika gamla som Katja var när hon sattes i koncentrationsläger. Det var starka känslor i klassrummet och de unga Ravensbrücksresenärerna kunde identifiera sig med Katjas utsatthet, inte minst när hon berättade att hon vägde under trettio kilo då hon utmärglad kom till Sverige .
Faktum, ”allt om Skånes uteliv”, har ersatt Aluma, de hemlösa tidning. Namnet är inte lika lätt
att ropa ut för en försäljare. Men det uppvägs av att Faktum, som fick Guldspaden 2010, är en ännu vassare och mera läsvärd tidskrift. Faktum görs i Göteborg, det första Skånenumret kom i oktober och lagom till jul presenteras det andra, med oförliknelige göteborgske Freddie Wadling på omslaget, där han osäkrar reolvern mot jultomten.
Intervjun med Freddie Wadling handlar inte minst om utsatthet, om skolårens mobbning med pennalistiska lärare och om hur han härbärgerar barndomens kantstötta självbild och ser sig själv som en underdog.
– Klar jag är en underdog. Jag är fattigare än Faktums försäljare.
Efter att ha läst Faktum läser jag Björn O Anderbergs vassa debattartikel i tisdagens HD. Där går ordföranden i Frihamnen/Hemlösas hus till fränt angrepp mot socialnämndens ordförande Anders Lundström, som applåderat sig själv genom att framhäva att 80 procent av de hemlösa som fått lägenhet av kommunen har kvar den efter ett år.
Anderberg punkterar den positiva statistiken effektivt. Socialstyrelsen räknar med 530 hemlösa i Helsingborg. Av dem är cirka 200 aktivt hemlösa. Socialnämndens Bostad-först har tills nu gett åtta hemlösa egna lägenheter. Alltså fyra procent, inte åttio procent.
Samtidigt minskas anslagen till väl fungerande Hemlösas hus. Det är cyniskt så det förslår.
Mörk decemberkväll när jag skriver det här. Regnet slår mot rutan, vassa vindar förstärker kylan. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att inte ha någonstans att bo en sån här kväll. Det går bara inte. Jag försöker värma mig med Frihamnens nya och fjärde cd, Kalla tider.
På 1900-talet steg jag en tidig morgon för sista gången av Oslofärjan i Helsingborg.
Färjorna Köpenhamn – Oslo slutade 2006 att gå in i Helsingborg. Sedan dess har Osloterminalen i princip stått tom. När jag nu åter besöker samma väl bibehållna byggnad är det som om tiden har stannat.
Allt ser ut som om man bara väntade på att en Oslobåt åter skulle lägga till. Men nu väntar Osloterminalen på ett nytt liv. Kan den rentav bli ett kulturhus?
Terminalen ligger längst ut mot havet på Oceanpiren. Utsikten mot Sundet och färjetrafiken är suggestiv. Men det här är numera ingemansland. Känslan att komma dit en decemberkväll 2011 får mig att tänka på det sena 1800-talets upptäcksresande och de vita fläckarna på Afrikas karta.
Ändå är det här kanske den allra mest spännande platsen i Helsingborgs geografi – men lämnad åt sitt öde.
Några av Helsingborgs mest centrala delar vid havet är vita fläckar i de flesta helsingborgares vardag. Här ute finns så gott som ingen verksamhet, ingenting. Osloterminalen är ett ingenstans, en relik från en annan tid.
Men inte länge till. På lördag öppnas från kl 15 till 03 på natten tre byggnader runt Oceanhamnen för allmänheten under ett tolvtimmars kulturevenemang, Osloterminalen, Magasin 407 och HH-Ferries – under mottot ”Smack Bang i Folkets hamn”, som ett kreativt led i H+ stadsförnyelsearbete.
På måndagen användes Osloterminalen till ett spännande ”Visionärt knytkalas om konstens roll i samhällsutvecklingen”, med anknytning till H+, i regi av Riksutställningar och lett av W.I.S.P, Women in Swedish Performing Arts, som en heldags ”Open Art”.