Nya hot ökar risken för krig mot Iran

24 januari, 2012 klockan 21:37

EU förbjuder all oljeimport från Iran, och Iran hotar med att som svar blockera all trafik av olja genom Hormuzsundet. Till TT uttrycker utrikesminister Carl Bildt viss skepsis inför beslutet, risken är att vi ”glider in i en konfrontation som ytterst kan sluta i krig – och dit vill ingen”. På sin blogg Alla dessa dagar är Bildt ännu mera kritisk till sanktionerna, som han menar möjligen kan påverka Irans ekonomi men knappast landets politik. Men varför deltar Sverige då i beslutet??

Hot är dålig konflikthantering, i alla sammanhang. Den förälder som hotar sina barn skapar bara nya problem. USA och EU hotar Iran som hotar omvärlden. Konflikthantering på sandlådenivå.

På måndagen gick amerikanska, brittiska och franska krigsfartyg in i Hormuzsundet. För den iranska regimen måste fartygen te sig extremt hotfulla. För några veckor sedan mördades en iransk kärnfysiker i Teheran av en tidsinställd bomb som sattes på hans bil, förmodligen av israeliska agenter. Det var det det tredje mordet under liknande omständigheter på ledande kärnfysiker.

Det som sker nu liknar illavarslande förspelet till Irakkriget för nio år sedan. En skillnad nu mot då är att Sverige ställt in sig i ledet av krigshetsande nationer och att EU tycks ha gett upp sin allra viktigaste funktion, att vara fredsskapande.

Ett eventuellt krig mot Iran skulle innebära ohyggliga fasor i landet och drabba hela världen otroligt destruktivt. Storpolitik kan inte drivas så att krigsrisken ökar, vilken som Bildt säger ”ytterst kan sluta i krig”.

Irans eventuella planer på att skapa egna kärnvapen är illavarslande. Men för att möta planerna finns inget alternativ till förhandlingar och diplomati. Eller med Bildts formuleringar ur samma blogg:

”Det måste till ett uthålligt och utdraget diplomatiskt engagemang för att rätt kunna värdera möjligheterna till framgång den vägen.

Och något sådant har vi faktiskt inte haft på mycket länge.”

Dela

Makteliterna och Håkan Juholt

21 januari, 2012 klockan 18:20

Håkan Juholts avgång väcker tankar. Hur gick det till? Vad var det som egentligen hände? Vem och vilka drog i trådarna?
När Juholt tillträdde för ett år sedan marginaliserades partiets maktelit i Stockholm. Återställs ordningen nu? Har huvudstadens mediepolitiska komplex kontroll över situationen?
I ex-Jugoslavien drev rivaliserande makteliter landet i krig. Det som nu skett inom det socialdemokratiska partiet är att en maktelit med politiker och medier i ömsesidig nytta skaffat sig kortsiktiga fördelar. För alla oss som står på demokratins ståplatsläktare känns det bara unket.

Dela

Kärnfastigheter och kulturens dyra hyror

20 januari, 2012 klockan 15:15

Kärnfastigheters debitering av hyror är en av de stora kostnaderna i Helsingborgs kulturliv, pengar som betalas ut av kommunen som kulturbidrag med ena handen för att snabbt norpas tillbaka av den andra, läs Kärnfastigheter. Jag har svårt att förstå de politiker som satt upp de här underliga principerna, som kallas marknadsmässiga, men som verkar väldigt godtyckliga.

Kärnfastigheter är inget kommunalt bolag, som jag tidigare skrivit, utan en kommunal förvaltning som ansvarar för de av kommunen ägda byggnaderna. Av förvaltningens politiske ordförande Samuel Lilja, moderat, har jag fått en intressant uppställning över ytor och hyror för de viktigaste kulturbyggnaderna i Helsingborg:

Yta, hyra 2012 och hyra/m2

Stadsteatern                     7 051  m2 11 350 tkr    1 610 kr/m2

Sofiero                               1 132                     528               466

Kulturmagasinet              7 504                 1 871               249

Grafiska museet                   855                   312               365

Konserthuset                     6 505                7 469            1 148

Fredriksdals museum      4 492               2 121                472

Dunkers kulturhus          14 608              4 493               308

Hur påverkas kulturinstitutionerna av de här hyresbeloppen? Leder teaterns och konserthusets dyra hyror till funderingarna på att ”spara” med en gemensam chef?, något som jag tror kan vara förödande för båda institutionerna.

Varför har Stadsteatern fem gånger så hög kvadratmeterhyra som Dunkers? Skulle någon marknadsmässig aktör kunna tänka sig att hyra stadsteatern för en miljon kronor i månaden?

Hur kan ett dagis för tjugotalet (?) barn klara av finansieringen av en marknadsmässig hyra för Vikingsberg?? Eller tillämpas en annan taxa i det sammanhanget??

Och vad är nyttan med hela systemet? Alla de här byggnaderna är ju donationer till staden.

Hela Helsingborgs kulturliv är i gungning den här våren. Sparkravet på ytterligare sju miljoner kan få de rester av kultur som ännu finns kvar att rasa ihop som ett korthus, ett hundraårigt kulturarv går upp i rök.

Varför tar inte kulturnämndens ordförande Mats Sander strid för kulturen, det är ju det som är hans uppgift? Och varför tiger oppositionen i nämnden? I så många sammanhang har det hänvisats till ”de styrande i rådhuset”. Är Peter Danielsson & Co helt omedvetna om vad man håller på att ställa till, kanske bara genom ointresse?

Läs också kommentaren av Kaj Stenberg till mitt tidigare inlägg. Kaj har varit fd styrelseordf och vice ordf i AB Helsingborgs Konserthus 1977 – 1995.

Dela

Kodak i konkurs – en fotoepok är över

19 januari, 2012 klockan 12:11

”You press the button, we do the rest”, var film- och kameratillverkaren Kodaks framgångsrika slogan 1888. Principen var från starten 1880 att sälja billiga kameror och tjäna pengar på film, papper och kemikalier. Under stora delar av 1900-talet var Kodak i det närmaste synonymt med fotografin. Ännu på 1990-talet var Kodak ett av världens mest värdefulla varumärken. För femton år sedan uppgick företagets årsintäkt till över 100 miljarder kronor, vinsten var nära tjugo miljarder och man hade 145000 anställda.

Under hela 1900-talet var Kodak i det närmaste synonymt med fotografin och Kodaks filmer som den speciellt ljuskänsliga Tri-X användes världen över.

Eastman Kodak byggde 1975 en av de första digitala kamerorna, men andra företag tog över teknologin och så kom de smarta telefonerna med inbyggd kamera och Kodaks storhetstid gick mot sitt slut. Förra året rasade aktiernas värde med nittio procent och i dag torsdag lämnade företaget in en konkursansökan, skriver New York Times. Förhoppningen är att kunna rekonstruera företaget, vars huvudinriktning de senaste åren varit lanseringen av bläckstråleskrivare.

Felet med Kodak var att dess företagsledning led av föreställningen att de egna produkterna var perfekta och därför hade låg förändringsvilja, skriver The brittiska Economist.

Kodak är det senaste stora företaget som fallit offer för tekniska förändringar. Förra året gick den stora amerikanska bokhandelskedjan Borders i konkurs efter att ha misslyckats med att att komma in på marknaden för e-böcker.

Bilden t v Kodaks bälgkamera Vollenda från 1930-talet.

Dela

Martin Luther King-dagen i Helsingborg

15 januari, 2012 klockan 21:03

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Martin Luther King-dagen firas den tredje måndagen i januari som nationell helgdag i USA, i år den 16 januari, i anslutning till Kings födelsedag den 15 januari. Det är en dag som betonar alla människor lika värda oavsett bakgrund och som påminner om Kings arbete mot segregering och rasism.

Många amerikaner använder dagen till frivilligt arbete i medborgarrättsrörelsens anda, ”a day of service”, ”a day on, not a day off”. Det gjorde Barack Obama 2009. På Kingdagen, som råkade vara dagen före hans presidentinstallation, kavlade han upp ärmarna och målade väggar på ett hem för föräldralösa barn.

Filmen ovan visar King sista tal, den 3 april 1968. Han är hotad till livet och beskriver att han varit på bergets topp. Som alla vill jag leva ett långt liv, säger han. Men det är inte det viktigaste. Ni som ett folk kommer att ta er till det förlovade landet, även om jag som person kanske inte kommer att vara med er.

Dagen efter mördades King i Memphis, ett mord som aldrig blev uppklarat. I dag söndag skulle han ha fyllt 83 år.

Kingdagen celebreras numera också allt mer i Sverige. Årets Martin Luther King-pris delas ut till Mehdi Gharbi (bilden t h) som från sin lägenhet i Sollentuna redigerat nättidningen Tunis News, som spelade en viktig roll i den tunisiska revolutionen, en rörelse som genom ickevåld förändrade världen.

I Helsingborg talar fredsforskaren Jan Öberg (t v) på stadsbiblioteket kl 18 på måndagen om ”Väpnade insatser eller ickevåld i Sveriges engagemang i internationella konflikter?”. I mötet medverkar även Michaela Tehagen, flöjt och Boel Toresdotter Hansen, gitarr samt Stig Fred, recitation. Arrangörer är Kristna Fredsrörelsen i Helsingborg och Helsingborgs Kristna Råd. Fritt inträde.

Dela

Kärnfastigheter och räknenissarnas gallimatias

14 januari, 2012 klockan 12:31

Frågan om vart kulturens pengar tagit vägen har blivit en följetong. Förre kulturnämndsordförande Anders Lundström upprepade som sitt mantra att Helsingborg var en av de kommuner som satsar mest på kultur. Liknande uppgifter framkom också av den översikt som publicerades i HD för en vecka sedan, där Helsingborg låg på andra plats när det gäller kulturmedel per invånare, efter Vara.

En viktig omständighet har inte varit tydlig, detta att det kommunala fastighetsbolaget Kärnfastigheter tillämpar marknadshyror på kulturbyggnader.

Konsertbolaget betalar i årshyra för konserthuset 7,5 miljoner och stadsteatern hela 12,34 miljoner.

Kärnfastigheter har i andra sammanhang spelat en ytterst suspekt roll för kulturen i Helsingborg, som när det gäller omvandlingen av Vikingsberg till dagis. Är det så nu att Kärnfastigheters krav på marknadsmässiga hyror av teatern, konserthuset – och Dunkers (??) är en viktig orsak till de besparingskrav som de tunga institutionerna drabbats av?

I så fall är det ju räknenissarnas gallimatias, om en princip om marknadshyror ska leda till att teaterarbetare sparkas från teatern, att symfoniorkestern inte får en ny vd och att Dunkers inte har råd med utställningar.

På julafton skrev Percy Nessling (fp) en debattartikel där han fränt kritiserade systemet med marknadsmässiga internhyror. Han skrev bland annat att Helsingborgs  ”bidrag till våra institutioner  till mycket stor del är hyresbidrag, som man alltså sen plockar tillbaka via Kärnfastigheter”.

Percy (vi var klasskamrater, därför använder jag bara förnamnet) undrade vad Kärnfastigheter skulle kunna hyra Konserthuset för om symfoniorkestern sa upp avtalet. Han pekade på att byggnaden, liksom teatern och Dunkers, är en donation, att ingångsvärdet borde vara noll och den egentliga kostnaden drift och underhåll. Han avslutade sin artikel så här:

Det är illa att stadens ledning varken är intresserad av kultur eller kan stans historia. Ändra Kärnfastigheters avkastningskrav, minska rundgången och skär inte ner på anslagen till kulturens verksamhet i Helsingborg. Då kan vi åter bli en kulturstad värd begreppet!

Kärnfastigheter tycks vara roten till mycket ont inom kultursektorn. Det är också Kärnfastigheter som stängt det legendariska vandrarhemmet Thalassa, ännu en skandal som är riktigt obehaglig.

Det kommunala fastighetsbolagets ekonomistiskt inskränkta tyranni verkar vara en tungt vägande orsak till att Helsingborgs kulturliv håller på att rasa samman.

Dela

Slut med monarkin på Jamaica

14 januari, 2012 klockan 11:49

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Portia Simpson Miller, Jamaicas första kvinnliga premiärminister 2006 – 07, återtog makten vid valet i öriket den 30.12.11, då hennes parti PNP (People’s National Party) segrade. Nu vill hon att Jamaica gör sig av med den engelska drottningen som statsöverhuvud, läser jag i utmärkta Etc. Dessutom är hon en förespråkare för homosexuellas rättigheter, en viktig fråga i ett land med stark machokultur och homofobi.

Jamaica firar i år 50 år som självständig stat och Portia Simpson Miller tycker att tiden kommit för att införa republik. Fortfarande är Elizabeth II statsöverhuvud i 15 länder utanför Storbritannien, som Australien, Barbados, Grenada, Nya Zeeland och Papua nya Guinea.

Fortfarande finns en del perifera länder som Sverige och Danmark, där man visserligen har självständighet men fortfarande underkastar sig monarkins styrelseskick.

Filmen ovan visar Portia Simpson Millers segertal när valresultatet kungjorts.

Dela

Fasans bilder på skrattande förövare och offer

13 januari, 2012 klockan 11:31

”Att skända motståndaren hör till kriget”, förklarar Stefan Olsson från Totalförsvarets forskningsinstitut i en TT-intervju som en kommentar till den i går offentliggjorda filmen, där fyra amerikanska marinsoldater flinande kissar på tre blodiga afghanska lik. Patrik Svensson i Sydsvenskan har reagerat med hetta.

Olssons åsikt är den rakt motsatta mot kommentarer från USA:s utrikesminister Hillary Clinton och försvarsminister Leon Panetta, som båda i starka ordalag tagit avstånd från de kränkande handlingar som filmen visar.

Det värsta med filmen, menar Olsson, är att ”videon kommer att utnyttjas av talibanerna” för att bedriva ”propaganda”, vilket kommer att skada all utländsk trupp i landet. Han har fel: Det värsta med filmen är att den visar soldater som inte längre betraktar motståndarna som mänskliga varelser.

Det svenska totalförsvaret behöver ses över. Den här sortens cyniska uttalanden väcker kalla kårar. Skulle något liknande kunna hända i den svenska truppen i Afghanistan – och accepteras av totalförsvaret?

Som jag nämnde i bloggen i går i samma ämne är det historiskt ytterst sällsynt med bilder där personer triumferande och skrattande avbildar sig tillsammans med sina offer. Den amerikanska författaren Susan Sonntag har behandlat ämnet och den inhumanisering det innebär i en viktig essä, där hon jämför bilderna från Abu Ghraibfängelset (t h) med lynchningsbilderna i USA under 1900-talets första hälft.

Till den kategorin hör bilden på de fyra marinkårssoldaterna, för vilken det bara finns ett ord: Fasa.

Bilden här under är en lynchningsbild från den amerikanska södern, framställd som vykort. Sådana vykort var dessvärre vanliga och ett uttryck för rasistiska värderingar. Mellan 1882 och 1968 lynchades femtusen svarta. Förövarna dömdes sällan eller aldrig. Bilden av en förkolnad svart kropp har en son sänt till sin pappa med texten ”Vi hade grillfest här i går kväll”.

Dela

Marinkårssoldater kissar på döda afghaner

12 januari, 2012 klockan 11:40

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video
Amerikanska marinkårssoldater kissar på döda afghaner på en 39 sekunder lång film som spridits på nätet. Man hör hur soldaterna skrattar, hur de uppfattar det som händer som ett bra skämt, som visar vem som har makten i Afghanistan.

En av soldaterna tilltalar de döda: ”Have a great day, buddy.” En röst undrar: ”Fick du det på video?” och en annan röst svarar ”Yeah”. Någon skämtar: ”Golden, like a shower.”

CNN rapporterar om videon, som man inte visar, bara en bild. Man frågar sig om filmen är autentisk och vem som har lagt ut den. En talesman för amerikanska armén i Afghanistan säger att det filmen visar är motbjudande, ”det vände sig i min mage”.

I krig avhumaniseras motståndaren, blir ett odjur, en taliban, en terrorist, absolut ingen människa. Kriget drabbar inte bara de som dödas utan också de som dödar.

Fotografier på förövare som hånar sina offer hör dessbättre till sällsyntheterna. I den amerikanska södern lät vita lynchare fotografera sig med sin stympade svarta offer. Något liknande hände i Bagdadfängelset Abu Ghraib. Bilderna av amerikanska soldater som i fängelset leende torterade irakiska fångar väckte fasa när de spreds över världen.

Dela

Brev från en Guantánamo-överlevare

11 januari, 2012 klockan 10:46

”Fem år efter det att jag släpptes fri försöker jag lägga mina ohyggliga minnen bakom mig. Jag har gift om mig och är pappa till en liten flicka. Ändå fortsätter jag att ständigt tänka på Guantánamo och undrar hur det är möjligt att en demokratisk regering kan hålla människor inspärrade under vidriga förhållanden utan en rättvis rättegång.”

Murat Kurnaz, som nu lever i Tyskland, tillbringade fem år i Guantánamo, dit de första fångarna fördes den 11 januari 2002, för tio år sedan. Läs hans starka artikel i New York Times, publicerad i söndags, Notes From a Guantánamo Survivor.

Lakhdar Boumediene skriver i en annan artikel i NYT om sina mardrömsliknande sju år i lägret, då han inte fick veta varför han gripits och vad han var anklagad för.

I Guantánamo har under de gångna tio åren 779 fångar hållits inspärrade under tortyrliknande förhållanden, utan rättslig prövning eller tidsbegränsning, skriver Gösta Hultén, i en debattartikel i Svenska Dagbladet.  Två av lägrets offer finns nu i Sverige. Mehdi Ghezali satt i Guantánamo i två och ett halvt år, trots att inte ens det officiella USA (enligt Wikileaksdokument) trodde att han var terrorist.

I lägret finns fortfarande 171 fångar under omänskliga förhållanden. Men debatten om lägret har i det närmaste tystnat.

Hur kunde rättsstaten USA haverera på det här beklämmande viset, i strid mot alla juridiska grundregler och också mot de principer för behandling av krigsfångar som USA drev fram inför Nürnbergrättegångarna efter det andra världskriget? Och varför har lägret inte stängts, trots att president Obama lovade det redan under sin allra första dag i ämbetet?

”Guantánamo markerade ett sammanbrott för den humanitära folkrätt som har växt fram under mer än 50 år”, skriver Gösta Hultén. Han instämmer i krav från bland annat Human Rights Watch om att USA ska betala ut skadestånd till de drabbade, vilket ännu inte skett i ett enda fall.

Amnesty samlar in namnunderskrifter för en protestskrivelse om Guantánamo till president Obama. Skriv på den här.

Dela