Tårtan, rasismen och ministern
Konstnären Makode Lindes tårtperfomance på Moderna museet skulle vara en
manifestation mot kvinnlig omskärelse, om jag förstått rätt. Linde använder sig av en rasistisk stereotyp.
Sådana var vanliga under kolonialismens tid, som i sagoboken om Lille svarte Sambo. Att rasistiska klichéer inte bara tillhör det förflutna demonstrerade motbjudande Malmöpolisen för bara tre år sedan när man vid en övning använde rasistiska namn vid en övning som Neger Niggersson och Oskar Neger.
Konstnären är knappast rasist, snarare är hans syfte det motsatta, att avslöja rasism. Men vad händer när kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth nervöst flinande sätter kniven i den svarta tårtan under den vita omgivningens flabbande?
Man kan möjligen förstå om kulturministern av osäkerhet spelade den roll som förväntades av henne vid kakceremonin även om de flesta reflekterande personer nog hade backat. Men hennes aningslösa kommentarer efteråt visar att hon ingenting förstått om den kusliga visuella kraft som film och bilder från evenemanget haft runt om i världen, som ett rasistiskt intermezzo, skakande i all sin visuella övertydlighet. Händelsen visar att okänslighet för rasistiska klichéer ligger naket under en tunn kulturfernissa på många håll.
Stefan Jonsson frågar sig i Dagens Nyheter under rubriken ”När de vita skär i tårtan” om kulturministern bör avgå och svarar med skärpa:
”En person som så aningslöst deltar i en ceremoni med sådan innebörd är knappast lämplig som kulturminister. Och innebörden är ju inte okänd.”


