Bosnien år 20

Tjugo år har gått sedan kriget i Bosnien började våren 1992. Fred råder efter Daytonavtalet 1995. Fred på pappret. Ingen skjuter, vapnen har tystat. Men freden i Bosnien består till stor del av ruiner, fattigdom och uppgivenhet.

Många med rötter i Bosnien och andra delar av Jugoslavien lever i Sverige men har starka band till släktingar och platser i det gamla hemlandet. Från Sturup flyger det ungerska lågprisbolaget WizzAir dagligen direkt till Belgrad på under två timmar. Med lite tur kan man få en enkel biljett för under fyrahundra kronor. Jugoslavien – som inte finns – börjar när jag kommer ombord och alla talar upprymt med varandra på serbokroatiska – ett språk som inte heller finns.

I det svenska och västerländska nyhetsflödet är de tidigare krigszonerna osynliga. Krig ger rubriker. Fred är ointressant, liksom fattigdom.

Med en rent-a-car reser vi från Belgrad ut på autoputen, som Tito kallade Broderskapets och enighetens väg. I det nya post-jugoslaviska Balkan måste jag från Belgrad in i Bosnien passera förbi fyra gränskontroller, som alla sätter stämplar i passet. I plånboken har jag serbiska dinarer, kroatiska kuna och bosniska KM, ja ”konvertibla mark”.

Bron över floden Sava leder till Bosanski Brod (namnet betyder ”den bosniska båten”) i den del av Bosnien som heter Republika Srpska. Det är Bosnien, men flaggorna här är mest serbiska.

Vägen fortsätter genom ett ruinlandskap. Vi kör in i något som en gång måste ha varit en välmående by. Nästan alla hus är utbrända ruiner, ibland överväxta av grönska. Det gör ont att betrakta dem.

Först ser vi bara herrelösa hundar. Sedan dyker en man upp, vill ha en pratstund och bjuder på slivovic.

 

 

 

 

Sören Sommelius
sosommelius@hd.se