Kultur

Andra AP-fonden som förvaltar svenska pensionsförsäkringar har investerat 160 miljoner av ”våra” pengar i Lundin Mining. Alla svenskar, som har del i fondens satsning tjänar nu pengar på Tenke-Fungurumegruvan i Kongo-Kinshasa, en av världens största koppargruvor.

Nästa år kommer 200 000 ton koppar att utvinnas här. Och börsnoterade Lundin Mining är storägare, rapporterar Sveriges Radio.

Men den vinstgivande gruvan har skapat fattigdom och misär för gruvarbetarna och för befolkningen i området, enligt en ny rapport, som kan laddas ner via Sveriges Radio. När gruvan växer tvingas bönder lämna sin mark. Löften om sjukvård och skolor har inte infriats. Arbetare utifrån bussas in och de som bor i området får inga jobb.

Redan 2008 kom en kritisk rapport. Sedan dess har ingenting blivit bättre, enligt Southern Africa Resource Watch.

Svenska pensionspengar används till att investera i projekt som påminner om kolonialismens värsta förbrytelser. Sverige var dessbättre ingen kolonialmakt. Men i den postkoloniala globaliserade världen deltar vi i huggsexan på utvecklingsländernas tillgångar, dessutom med svenska folkets sparade pengar.

Brotten mot Kongo går i repris, århundrade efter århundrade, skriver Carolina Jemsby i Ordfront Magasin 2/2012.

”Idag håller en korrupt regim och profit-hungriga storbolag landet i ett halvkaos för att utan hänsyn till människoliv kunna utvinna Kongos rika mineraler på billigaste sätt. Kolonialismens mörka hjärta bultar lika vidrigt idag som för 100 år sedan.”

Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta” skakade världen när romanen publicerades för 104 år sedan och beskrev plundringen av Kongos rikedomar.

Den gången hette den personifierade ondskan Kurtz. Är hans motsvarighet i dag Andra AP-fonden??

Denna första adventsöndag ligger temperaturen kring tio grader, vilket inte är långt från meteorologisk sommar (då dygnsmedeltemperaturen är över tio grader). Det stormar med vindbyar upp till 27 meter i sekunden när jag skriver detta och SMHI har utfärdat en klasstre-varning.

Förra året föll den första snön den 24 november och snön låg kvar resten av året. Dagarna före jul rådde vargavinter med under tjugo minusgrader.

Det är något fel med vädret – och även om vädret alltid skiftat från år till år är världen på väg mot en klimatkatastrof.

I morgon måndag inleds en viktig miljökonferens i sydafrikanska Durban, 2011 United Nations Climate Change Conference. Målen är försiktiga, framförallt att få till stånd en förlängning av Kyotoavtalet, som löper ut nästa år. Skulle det misslyckas finns det inga bindande utsläppsregler.

Redan kommer larmrapporter. Koldioxidutsläppen ökade med sex procent mellan 2009 och 2010 enligt amerikanska energidepartementet. De största utsläppen kommer från Kina, USA och Indien.

USA har inte undertecknat Kyotoavtalet, därför att kongressen inte godkänt det. Länder som Ryssland, Japan och Kanada vill nu inte fortsätta med Kyotoavtalet, när USA och Kina står utanför, skriver Dagens Nyheter. Det ser dystert ut.

Konferensen hålls i Afrika som bara står för tre – fyra procent av koldioxidutsläppen men som drabbats svårt av de globala klimatförändringarna. I-världen står för det mesta av utsläppen men miljökatastroferna slår hårdast mot världens fattiga. Bilden från en demonstration i Durban mot fossila bränslen.

”När planet med Dag Hammarskjöld störtade för femtio år sedan överlevde generalsekretaren förmodligen kraschen men var död strax efter. Bredvid hans döda kropp fann man tio sidor som han översatt till svenska från en av 1900-talets viktigaste böcker, Martin Bubers ”Jag och du”.”

Hammarskjöld hade träffat Buber vid några tillfällen i New York och i Tel Aviv och inspirerats djupgående av den chassidisk-judiske författarens tankevärld, detta att människan är en relationsvarelse som blir till i mötet med andra. I Buber mötte han en jämlik. ”Förmodligen var Buber den ende Hammarskjöld förde samtal med i existentiella frågor.

KG besökte bibblan i Helsingborg på måndagskvällen och talade om Dag Hammarsköld, femtio år efter dennes död. ”Bara en person i Sverige kan omnämnas med bara två bokstäver så att ändå alla vet vem han är”, sa Sven Volk Jovinge från Lukasstiftelsen, när han hälsade förre ärkebiskopen K G Hammar välkommen.

Martin Buber menade att möten också med fiender och dem man avskyr är viktiga, möten där den andra är ett ”du”. Och Dag Hammaskjöld inspirerades. Han mötte i Kina Chou En-Lai och lyssnade på honom utan förutfattade meningar. När han omkom var han på väg att träffa utbrytarprovinsen Katangas ledare Moise Tshombe. I stället för att lägga upp en manipulativ strategi under flygresan översatte Hammarskjöld Martin Bubers skrift, övertygad om att mötet skulle ge mer om det skedde med öppet sinne.

Världen hade varit annorlunda om fler vågat tala med oliktänkande, också med  fienden, att möta fienden som ett ”du”. Jag och du …

Dag Hammarskjöld omkom i dag för femtio år sedan i en flygkrasch i Afrika. I dag lägger utrikesminister Carl Bildt ner en krans på platsen där planet störtade i Ndola i nuvarande Zambia. Sedan fortsätter Bildt till New York och FN, där Hammarskjöld kommer att hyllas under de kommande dagarna. På DN.debatt hyllade Bildt på lördagen Hammarskjöld som ”en av vår tids största svenskar” och skrev bland annat att det FN som Hammarskjöld till stora delar formade har gjort skillnad:

”Ingen kan i dag tänka sig vår värld utan FN – och ingen kan tänka sig vårt FN utan de formativa insatser som för evigt är förknippade med Dag Hammarskjölds namn.”

Jag håller verkligen med Carl Bildt och undrar samtidigt varför han som utrikesminister personifierar Sveriges svek mot FN och mot allt vad Dag Hammarskjöld och senare Olof Palme stod för.

I Bildts värld är det Nato som gäller, inte FN. I dag deltar svenska soldater i Natoledda krigsinsatser i Afghanistan, Libyen och Kosovo, men inte i FN-insatser. På 90-talet fanns två tusen svenska fredsbevarande soldater i FN-tjänst. Sverige bidrar i dag bara med 21 personer av FN:s 84 000 fredsbevarande soldater. ”Det är väldigt lite”, säger Alain Le Roy, chef för FN:s fredsbevarande operationer.

FN vädjade om att Sverige skulle delta i fredsbevarande insatser i Södra Sudan och Kongo. Men Sverige sa nej och FN fick i stället ”blå baskrar” från fattiga länder som Bangladesh, Indien, Pakistan och Nigeria.

Sverige har förvandlats till ett land som negligerar FN och alla de ideal som drev Dag Hammarskjöld.

Det handlar inte bara om fredsbevarande insatser utan också om viljan att lansera svenskar till framträdande poster i FN-systemet och Sveriges ställningstagande i viktiga frågor i FN. En sådan gällde att den självklara rätten till rent vatten skulle betraktas som en mänsklig rättighet. Sverige röstade nej.

Mitt tidigare inlägg Carl Bildt och de fängslade journalisterna bemöttes med flera nedlåtande kommentarer, som ville förringa de båda gripnas journalistiska insatser med insinuationer. På Dagens Nyheters kultursida tisdag skriver den svensk som förmodligen är bäst insatt i bakgrunden till det skedda, Kerstin Lundell, ytterligt kritiskt mot utrikesministerns agerande. Hon är författare och Guldspadevinnare 2010 för boken ”Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika”.

Kerstin Lundell menar att Bildt fått de två fängslade journalisterna att framstå som personer som inte förtjänar stöd och hon understryker att om man inte från svenskt håll sätter press på de etiopiska myndigheterna kan de två få tillbringa lång tid i fängelse. Hon skriver vidare om situationen i den svårtillgängliga och fattiga etiopiska provinsen Ogaden:

Vanliga helt fredliga civila männi­skor fängslas, torteras, våldtas och dödas för att militären fått för sig att de kanske skulle kunna skada oljebolagens verksamhet. Lundin Petroleum är inte kvar, dess verksamhet har övertagits av Africa Oil. Men även det bolaget tillhör Lundinsfären så området är fortfarande intressant ur svensk synvinkel.

Bakgrunden är komplicerad och hänger samman med kriget i näraliggande Somalia. Den etiopiska armén gick för USA:s räkning (återigen handlade det om Bushs krig mot terrorismen) i krig i Somalia, på ett sätt som båda skadade Etiopiens demokrati och ekonomi. I Ogaden motsatte sig rebellrörelsen Ogaden National Libertion Front, ONLF (på amharic: ኦጋዴን፡ብሔራዊ፡ነፃነት፡ግንባር^?; och på somali: Jabhadda Wadaniga Xoreynta Ogaadeenya) den etiopiska arméns aktion.

Sverige har under decennier haft speciella relationer med Etiopien, ända sedan kejsar Haile Selassies dagar. Svenskar har arbetat med bistånd, mission och uppbyggnad av skolor och högre utbildning. Men i dag tycks Lundin Petroleums eller Africa Oils intressen slå ut alla andra relationer – med två svenska journalister som offer för en cynisk utrikespolitik.

Experter har uppskattat att det i otillgängliga områden av det närmast väglösa Ogaden finns väldiga fyndigheter av särskilt naturgas, kanske fyra trillioner kubikfot. Två stora företag har gått in i området, Petronas från Malaysia och så svenska Lundin Petroleum.

Kerstin Lundell skriver vidare:

När diskussionerna om satsningen i den somaliska regionen fördes satt Carl Bildt i företagets styrelse, med ansvar för de etiska riktlinjerna, enligt hans egen uppgift. Så vad sa då Carl Bildt när varningarna om blodspillan och risker för lokalbefolkningen fördes på tal? Och varför satt han ens kvar i styrelsen medan förhandlingarna om det riskfyllda kontraktet genomfördes? En säkerhetskonsult som anlitats av företaget hade avrått från satsningen med tanke på risken för våld. Rebeller och andra från Ogaden kontaktade också företaget innan kontraktet skrevs under. Det fanns många varningssignaler och starka sådana.

Bildt engagerade sig i oljan i Ogaden för bara några år sedan. Som svensk utrikesminister är det hans förbannade skyldighet att engagera sig i frisläppandet av Johan Persson och Martin Schibbye.

Bilden: ONLF-rebeller i Ogaden i bön.

Tio afrikanska utrikesministrar har träffat sina nordiska kollegor under två dagar på Örenäs i Glumslöv, skriver HD. Man har talat om långsiktiga investeringar hellre än bistånd. Mötet sker i en positiv tradition som inleddes av Anna Lindh.

Men det svenska biståndet har urholkats. Och det internationella samfundets engagemang för världens fattigaste verkar ha svalnat.

Medan konferensen på Örenäs pågår förvärras dag för dag den pågående livsmedelskrisen och svälten i Östafrika, som plågar Somalia, Etiopien och Kenya och är den värsta sedan millennieskiftet, enligt hjälporganisationen Oxfam. Den beror mindre på uteblivna regn och mera på mänskliga orsaker. Svältkatastrofen har kunnat förutses under många månader genom så kallade ”early warning”-system. Nu anklagas de lokala regeringarna och det internationella samfundet för att inte ha gjort tillräckligt. Höga matpriser har lett till att många inte kan köpa mat. Kriget i Somalia har förvärrat situationen.12 miljoner människors liv hotas nu. Svälten har vållats av människor, av politik och av krig.

I dag dog över 22 000 barn i världen av hunger, fattigdom och lätt avhjälpta sjukdomar, skriver Global Issues. Statistiken talar sitt eget språk. Ett barn dör var fjärde sekund – eller åtta miljoner barn om året.

De döda barnen blir inga rubriker. De är ingen nyhet eftersom de dör år efter år, utan att den rika världen tycks bry sig.

Bilden visar svältande somalier i ett flyktingläger i Mogadishu.

Helsingborgstjejen Natasa Mirosavic beskriver sig själv som människorättsjurist, socialdemokrat (hon är ordförande i SSU i Helsingborg) och västsaharaktivist. Sedan början av oktober befinner hon sig i Västsahara som praktikant för UNHCR som arbetar med hjälp till de många flyktingar som bor i tältläger i öknen. Hon skrev på måndagen från Västsahara i sin blogg ”Från vardagshändelser till världsproblem” att hon upplever ett lugn före stormen med stor risk för nya krigshändelser.

Västsahara ligger söder om Marocko på den del av Afrikas västkust som ligger innanför Kanarieöarna. Landet koloniserades av Spanien 1884 och ockuperades på 1970-talet då Spanien drog sig tillbaka av Marocko. Det är en av de sista kvarvarande kolonierna i världen, där det bor en knapp halv miljon människor, många nomader. Många lever som flyktingar i tältläger. Befrielserörelsen Polisario har arbetat för autonomi och självständighet under lång tid. Det är ett område som sällan förekommer i internationella nyheter.

Läget i det ockuperade landet är spänt. För tre veckor sedan, den nionde november, skrev Natasa:

”Marockanska styrkor tog sig in i lägren och brände ner tält, kastade bomber av gas och varmt vatten från helikoptrar och slog till med allt de kunde mot befolkningen. Hela lägret ödelas. En dag innan fredssamtalen mellan POLISARIO och Marocko skulle inledas. Och det var brutalt. 25 000 människor flydde till fots mot den västsahariska huvudstaden i ren panik. Och väl i huvustaden forsatte kriget. Vi vet inte hur många döda, skadade eller försvunna där finns. Siffrorna motsägs mellan parterna. Det enda som är säkert är att katastrofen är stor.”

Genom Natasas blogg öppnas ett fönster till en del av världen som vi vet alldeles för lite om. Bilden nedan från bloggen visar attacken mot tältlägret den 9 november.

Dawit Isaak fyller i dag 46 år, den svensk-eritreanske journalisten som suttit tio år i fängelse utan rättegång. Tio år, eller 3320 dagar. Fallet har nu förts till Europaparlamentet för en rättslig utredning om Sveriges och EU:s skyldighet att kämpa för hans frigivande.

I dag har WAN, World Association of Newspapers, dagspressens världsorganisation, tilldelat Dawit Isaak utmärkelsen Golden Pen of Freedom. Denna årliga hedersbetygelse utdelas av WAN för att uppmärksamma enastående handlingar, i skrift och gärning, för pressfriheten. Svenska TU har rekomenderat WAN att ge priset till Isaak. I motiveringen heter det:

Dawit Isaak, som tvingades fly från sitt hemland till Sverige, men återvände på grund av sitt engagemang för en oberoende press och demokratiska principer, förtjänar att berömmas för sina handlingar. Eritreas ledare, bland de mest förtryckande i världen, har valt att fängsla honom i stället.
Dawit Isaak har ställts inför enorma vedermödor. Trots det har hans engagemang för pressfrihet och mänskliga rättigheter aldrig minskat. Det krävs mod för en journalist att arbeta och inte kompromissa under sådana omständigheter, och Dawit Isaak framstår som en förebild och inspirationskälla för journalister överallt.

I Sverige delades samtidigt –  för fjärde gången – Dawit Isaak-priset ut av Publicistklubben, till den fängslade journalistens bror, Esayas Isaak. Priset har tidigare gått till Reportrar utan gränser, den norska radiostationen DVB, Democratic Voice Burma och Stiftelsen Expo.

Förenta Nationerna bildades i dag för 65 år sedan. Många är kritiska mot FN, men även om FN är ofullkomligt är det mänsklighetens viktigaste organisation. FN arbetar för att bygga fred med fredliga medel. Krig är aldrig den enda möjligheten. Sverige var länge ett av de länder som mest gav stöd åt FN. I dag sviker Sverige och många andra västländer organisationen. Läs Pierre Schoris artikel på HD:s kultursida.

Fredsforskaren Jan Öberg i Lund, direktör för TFF, Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning, har på senare år också etablerat sig som fotograf. På lördagen hade han vernissage på utställningen ”National Beauties of Burundi”, med fotografier på åtta kvinnliga studenter i världens tredje fattigaste land.

– Internationella nyhetsbilder fokuserar på katastrofer och krig. Burundi härjades liksom grannlandet Rwanda av inbördeskrig och folkmord. Men landet har det senaste decenniet genomgått en freds- och försoningsprocess som är långt mera framgångsrik än den i före detta Jugoslavien.

Jan vill förmedla fredsbilder, bilder som väcker hopp men som också är ett fredsprojekt. Han säljer sina fotografier och hälften av inkomsterna går till studentskorna, som därmed kan finansiera sina studier i ett land där medelårsinkomsten är extremt låg, 750 kronor.

Till lördagskvällens vernissage hade många av det trettiotal burundier som är bosatta i Lund kommit. På bilden ses Jan Öberg med en av dem, Alice Gahimbare som studerar till sjuksköterska.

På FN-dagen är utställningen på Vegagatan 25 i Lund öppen 14 – 18. Den visas till den 5 december.

Jafar Hasan Aboud spelade på det lutliknande stränginstrumentet oud medan Alàa Rashid och Rayam Aljazairi läste och gestaltade arabisk poesi på arabiska och på svenska. Torsdagens lunchpoesi i Stadsbibliotekets Café Birger bjöd på en rad höjdpunkter, från Gilgamesheposet, via Tusen och en natt till den palestinske poeten Mahmoud Darwish och Nobelprisaktuelle syrisk-libanesiske Adonis. I mitt huvud dök minnen från musikkvällar i Kairos Khan el-Khalili upp i tankarna, så som bara musik kan vidga världen.

När minuterna tickade ner mot ett kunde vi som var där i högtalarna lyssna på när Peter Englund på Svenska Akademins vägar kungjorde att priset gick till en peruansk-spansk författare som sett sin bästa dagar. De arabiska författare som många hade hoppats på blev återigen förbigångna, inte bara Adonis utan också författare som algerisk-franska Assija Djebar, egyptiska Nawal El Sadaawi eller marockansk-franske Tahar Ben Jelloun. Inte Afrika söder om Sahara kom heller ifråga.

Den där timmen i Café Birger svävade Adonis ande förbi, samtidigt som dörrar öppnades till en fascinerande musikvärld som det så sällan ges tillfälle att lyssna på här i kalla Norden.