Kultur

Skeppspojken Karl Spangenberg hade ännu inte fyllt sexton när han dödades någonstans i våra trakter under andra världskriget den 4 november 1944. Nu ligger han och andra mest unga män som dödades under både första och andra världskriget begravda på Pålsjö kyrkogårds engelska och tyska krigsgravar. Många var bara 18, 19, 20 år gamla. Det är alltid de unga männen som offras först i krigen.

Vid en av de brittiska gravstenarna finns ett porträtt på den döde, C B Hill förmodligen ditsatt av någon vän eller anhörig, åtminstone är ramen köpt i England. Hill var veteran, 26 år gammal när han dog i tjänst som ”air gunner”.

På nätet finns intressanta uppgifter om Helsingborgs krigskyrkogårdar och om några av de döda soldaterna, se här.

I dag är det den 8 maj, V-dagen eller segerdagen, och 57 år sedan andra världskriget avslutades i Europa med Tysklands villkorslösa kapitulation. I tiden är kriget nu länge sedan, men geografiskt fanns ju kriget alldeles här, på den danska sidan av Sundet.

Gränsen mellan krig och fred gick just här, ungefär där färjornas högtalarröster ropar ut att nu upphör försäljningen av öl och sprit.

Tillsammans med författaren och vännen Folke Schimanski besöker jag denna småkalla V-dag 2012 de båda krigskyrkogårdarna och lägger ner en liten blomma på var och en. Ungefär vid samma tid kom Folke som flykting till Sverige med de vita bussarna.

Annika Thor skildrar i sin starka ”Om inte nu så när” Sverige strax före och i början av det andra världskriget. Hennes roman målar på dokumentär grund upp ett samhälle infekterat av främlingsfientlighet och av anpasslighet till det nazistiska Tyskland.

Många flyktingar från från Tyskland sökte sig hit, efter Kristallnatten i synnerhet judar, många med erfarenheter från de tyska lägren. De är inte välkomna. Många avvisas. Andra placeras i svenska läger. Svenska flyktinghandläggare använder antisemitisk jargong.

En stor del av berättelsen i Annika Thors roman utspelar sig på de rättslösa fängelser och arbetsläger för flyktingar som ofta kallats svenska koncentrationsläger, som Långmora (bilden) och Smedsbo i Dalarna.

Jag läser vidare i Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs ”Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga” (2008). Författarna jämför de svenska lägren med Guantanamo, därför att de intagna inte hade möjlighet att inför domstol ifrågasätta sitt frihetsberövande och inte heller var anklagade för någonting konkret. Någon tortyr förekom förstås inte i de svenska lägren, dit också skånska Tjörnarp räknas.

Tre tusen personer, många antinazister och judiska flyktingar, internerades i dussintalet läger. Och blivande statsminister Tage Erlander spelade en skamlig roll, som högste ansvarige tjänsteman i lägeradministrationen.

En korvgubbe i Helsingborg diskuterade öppet politik med sina kunder. Den 43-årige mannen var tysk socialdemokrat som efter att ha misshandlats av SA-män efter nazisternas maktövertagande deltagit i det underjordiska motståndet mot Hitler innan han flydde till Sverige vid mitten av trettiotalet. Utan att vara anklagad för något greps han den 17 juni 1940 och placerades på obestämd tid i Långmora, utan möjlighet att överklaga. Efter tre år släpptes han, då den tyska krigslyckan vänt.

Berglund och Sennerteg jämför de svenska lägren med Guantanamo, fast förstås utan tortyr. Men också här hölls människor godtyckligt frihetsberövade under lång tid utan anklagelser. Många var judar eller aktiva antinazister. I 14 läger hölls mellan två och tre tusen utlänningar inspärrade. Undfallenheten för Nazityskland var sannerligen inte begränsad till Viken.

Den unge tyske nazikrigshjälten Günter Mehrens  fick en storslagen begravning i Viken 1940, skrev Richard Bjällstrand i lördagens HD, utifrån Stig Ewaldsons historiska efterforskningar.

Hermann Göring, Hitlers närmaste man, sände en stor blomsterkrans. En hedersvakt från svenska flygvapnet och armén sändes till begravningen i vilken enormt många bybor deltog. Kanske var det en av de största begravningarna någonsin i Viken.

Svenska flygvapnet, armén, Göring och Vikenborna hyllade gemensamt den 23-årige Mehrens. Och en flagga med hakkors låg på kistan. Hur var det möjligt i det neutrala Sverige?

Det fanns många nazistsympatisörer i Viken. I valet 1936 fick de nationella, Sveriges nationella förbund, 101 av 562 röster i valdistriktet i Viken, vilket motsvarade 18 procent – eller var sjätte röstberättigad Vikenbo. De var en av de högsta siffrorna i Skåne. I Helsingborg hade partiet stöd av sju procent, de flesta på Norr.

I valrörelsen krävde partiet bland annat:

Omsorg om vårt svenska folkmaterial och rasen.Reform av svenska folkstyret, reducering av riksdagsväldet och partidiktaturen. Förbud mot kommunismen. Skärpt kamp mot kulturdekadens. Skydd mot andlig smittofara från kulturbolsjevismens många pesthärdar.

Allt det här är ju historia längesen. Men det är viktigt att aldrig glömma att Sverige inte på något vis var immunt mot nazismen, särskilt inte under världskrigets första år, då Hitlers arméer ännu var framgångsrika.

I dag har främlingsfientligheten tagit sig nya former. Hatets virus sprider sig åter över Västeuropa och i Sverige finns krafter som än en gång orerar om ”Omsorg om vårt svenska folkmaterial” även om man bytt ut ”rasen” mot ”kulturen”.